Förra helgen, minns ni? Att jag skapade en bild? Att ni fick en Fem särskilt fina - sommarens svans, på köpet liksom? Här är det i alla fall; omslaget. Först kom jag på en titel. Sedan komponerade och fotade jag ett fiktivt bokomslag till titeln. Sedan skrev jag en liten berättelse som, förhoppningsvis, passar till omslag och titel. Den berättelsen, texten, kommer snart. En kortnovell för er att ta del av, om ni vill och hinner och allt det där. Men först en tanke, som är en tanke jag haft förut.
Kommer ni ihåg inlägget som heter Hjärta äpplen? Jo, där, i ps:et, beskriver jag en övning, ett pyssel, ett knep och ett knåp. Det handlar om skrivande. Bildskapande. Att sätta ihop dem med varandra. Det handlar om något att göra när det börjar klia i de kreativa fingrarna och den uttråkade hjärnan. Något att göra tillsammans? Hela familjen ihop? Eller något att syssla med ifred och lugn och ro? Vilket som. Båda kan funka. Och många fler sätt kan förstås också bli rätt.
Gör som du vill. Som just DU vill. Gör det enkelt eller svårt. Eller jätteavancerat. Eller superslarvigt. Kladda till något bara. Eller peta petnoga in allt på rätt plats. Bara DU kan bestämma hur DU ska göra. Allt är tillåtet. Utom att kasta färg på väggarna då kanske. Eller slänga pennan i golvet av ilska. För på så stort allvar behöver ingen ta det. Lek lite bara.
Kom först på en titel. Skapa sedan en framsida till den titeln. Skriv sedan något som passar titel och framsida. Svårare än så är det inte. Eller lättare. Läs gärna mer om det i inlägget som heter Hjärta äpplen, i ps:et där.
Nu tänkte jag dela texten jag skrev till min titel: Passerat september. Till min framsida - den ovan. Here we go:
Parkeringsplatsen var nästan tom. Överallt låg gula lappar. Gula gäster på den blanka, svarta ytan. Tillfälligt låg de, sedan flög de ett par meter bort för att landa på ett annat ställe på den blöta asfalten. De en gång vita tygskorna, nu sorglöst gråa. Ovansidorna som två våta segel. Gummidelarna som läckande skrov. Och mycket riktigt, undertill ett upptrasat hål, som en enkrona stort.
Nyckeln i det kärvande låset. Fiaten sur som en gammal grinig gubbe. Muttrande, huttrande, hostande. Till slut en suck av lättnad, när den började rulla hemåt. Ryckigt, knyckigt, men på väg.
Det blå huset. Det låg där. Malplacerat. Alldeles för blått för att ögat skulle låta bli att dras till det. Även nu, när solen sakta var på väg att tacka för sig. Ögat vande sig aldrig, även om det åkt förbi på samma sätt i hela sitt vuxna liv. Där, mitt i allt det blå, bodde någon som gillade att måla. Någon som tyckte om att putsa på ytan. Polera. Någon som aldrig lät något flagna. Någon som aldrig tröttnade på den intensiva anblicken av en fasad som inte alls liknade de andras.
På andra sidan vägen låg en fabriksbyggnad. Ett grått, omfångsrikt betongblock. Det puffade och stånkade alltid innanför de tjocka väggarna. På sommarhalvåret kunde man höra det, när vädret tillät vädring. Då stod alltid fönstren öppna. Det ångade ut unken luft då. Och stånkandet hördes tydligt. Som en gigantisk vävstol som aldrig fick slut på varp. Nu var alla fönstren stängda. Kvällsskiftet hade tänt alla husets ögon, de strödde ut sina glada ljuspunkter i det mörka gräset.
Utanför huset med de största väggsiffrorna stod hunden och glodde. När den trötta svartgröna lacken kluckade förbi sträckte den sin korta hals och sitt långa koppel så långt den kunde mot högra sidorutan. Skällde gjorde den aldrig, men det kunde komma ut ett hest yl ibland, om den hade dagen. Idag var den tyst, lät bara sina små kastanjefärgade ögon följa bilens ryckiga hemlängtan.
Sara. Den snyggaste bruden i hela stan, åtminstone enligt Karl på jobbet. Sara stod och hängde tvätt. Eller om hon tog in den? I shorts. Fast det blåste. Trotsade regnet. Vände huvudet fram och tillbaka för att slippa få det långa mörka håret i munnen hela tiden. Hon pratade. Högt och intensivt. För sig själv, men förmodligen också med den som fanns i andra änden av mobilens vita lurar. Medan händerna hängde upp ännu en randig handduk. Eller tog ner den? Ja, så måste det väl vara.
Innan Fiaten smög runt hörnet på den oändliga gatan passerade den Gunnars prunkande trädgård. Den hade fått pris till och med. Någon omröstning som lokaltidningen ordnat. Det var visst en chokladbrun blomma som uppmärksammades alldeles extra. Och den välväxta eken. Den som fått växa igenom ett hål i den stora uteplatsen. Den stod pall. Lät sig inte beröras av det som den säkert mest uppfattade som en lätt bris. Bara ett och annat löv som fortfarande dansade i takt med tiden. Gunnar syntes inte till. Kanske låg han ändå på knä där innanför häcken någonstans. Krattade ett redan välkrattat land. Nöp ett mikroskopiskt ogräs. Tämjde ett buskage inför vinterns annalkande dvala.
Radion spelade Sommaren är kort, tills reglaget bryskt vreds ner till nollpunkten. AAAAARRRRRGGGG! Tvärbroms! Nackmuskulaturen skrek, skräckslagen. Ryggraden vibrerade. Foten skällde på pedalen som inte ville nå botten fort nog. Var det en boll? En katt? Något svart hade kommit fram ur ögonvrån och lika snabbt försvunnit in under en bil som stod parkerad upp mot den vänstra trottoaren. En liten vildkanin skuttade vidare längs trottoaren. Djup suck av lättnad. Foten tilläts långsamt söka den framåtsträvande pedalen igen.
Den röda brevlådan. Äntligen. Även om den var vemodigt vinröd så här i skymningslandet. Locket öppet i synvinkeln när skrothögen lydigt kröp upp de sista metrarna på uppfarten. Skottkärran. Full med nedfallna grenar i sitt hungriga gap. Bassängen, den lilla uppblåsbara. Som tappat all sin luft. Den som så hoppfullt blåsts in den allra sista vackra septembersöndagen.
Men imorgon skulle det visst bli fint, hade radion sagt. Kanske skulle det hinna torka upp till eftermiddagen, när det skulle smaka med en kopp kaffe på stentrappan. I alla fall om man tog med sig en filt ut. En som var skön att sitta och drömma på. Drömmar. Nybakta. Och ett par sidor i den påbörjade boken, där någon dog redan på sidan tre. Det skulle nog lösa sig, även om posten var blöt och fötterna iskalla.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar