torsdag 9 februari 2017

Visst är det så, men ibland behöver man bli påmind


Letar bland mina fotomappar efter bilder som ska illustrera ord i olika sammanhang, och hittar den här.


Eller egentligen den här. Vid första anblicken verkar den oskarpa ögonblicksbilden inte speciellt märkvärdig, men ju längre man tittar desto mer ser man. Ser. Verkligen ser. Blandningen av människor är helt oslagbar! 

När de går där tillsammans, i Borås första Pride-tåg sommaren 2016, och håller upp banderollen med det hoppfulla budskapet, så känns det så himla lätt att tro på det som står där. 

Jag tror på kvinnan i röd kofta, på mannen i vit keps - och mustasch - på killen i skinnjackan och på barnet i den gula barnvagnen! Framförallt tror jag på flickan i cowboyhatt! Det känns liksom luftigare och lättare om hjärtat när man har tittat på bilden en stund. Känner ni det?


Eftersom bilden är så extra fin, vill jag gärna göra något mer av den. Datorn föreslår att jag ska omvandla alla sköna människor till färgkuber, som en slags modern konst. Nja, jag vet inte.


Något mer åt akvarell-hållet då kanske? Nej. Svaret är nej, eftersom varken jag eller redigeringsprogrammet någonsin kommer bli någon Lars Lerin. 


Men så här då?! Ja, varför inte? Varför inte sy korsstygn av alltsammans. Av all hoppfull kärlek. Synd bara, att man ska ha så himla dåligt tålamod med pilliga grejer. Annars. Annars skulle jag vilja trä nålen nu, nu, nu, nu meddetsamma! 

<3
/helena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar