Liv och kiv och riv och stora kliv

- Älskling, hur många sådana här tomater har vi hemma? undrade jag, där jag satt och vred och vände på grönsakerna som skulle ingå i vår snara middag.

- Va? Tomater? Tja, det är väl fyra sammanlagt, med den du håller i handen alltså. Svarade mannen, van som han är att svara på frågor han inte alltid förstår upphovet till. Det blev inga tomater till maten, inte den dagen.

Så började tanken om fyra små tom(a)te-nissar födas i mitt huvud, någon gång i november. Fyra röda luvor, som jag bestämde mig för att fota. Foton som skulle illustrera en liten rad av små berättelser. En för varje advent eller så. 

Sedan kom mycket annat jobb emellan och jag fick ställa undan den här tanken och låta den bero. Nu vill jag plocka fram den igen, känner jag. Hög tid. Det får alltså bli en saftig, men snäll, story i dessa tider i stället - mellandagstider. Mellandagar har vi ju gott om, menar jag, både nu - och sedan efter det nya året har klingat in.

Möt Cherry, Baby, Biff och Sås. Det blir en enda berättelse av det hela, istället för uppdelat på fyra som det var tänkt från början, nu kör vi. För alla lagom små och stora. 

Här kan ni läsa ett smakprov som jag skrev när jag presenterade idén, om ni vill. Men det är inte nödvändigt för att hänga med i den här lilla barnsagan som kommer nu, den är helt fristående - och spontant skriven i stunden! Häng med!

LIV OCH KIV OCH RIV OCH STORA KLIV:

- Kom igen då Sås, hoppa! sa Biff och kände sig mer än nödvändigt belåten. Hånflinade, gjorde han också. 

- Hopp-e-li-hoppa då, fortsatte Biff med sin allra mest retsamma röst. Sedan förde han fingrarna över läpparna så att det blev ett sådant där blappigt ljud. Blippigt och blappig. Ett sådant ljud som brukar betyda att någon är feg. Och rädd.

- Jag är varken feg eller rädd, sa Sås och kammade och slet och rev sitt röda hår med fingrarna. Fett hår hade han, som alltid. Och nu blev fingrarna också det - feta. Sedan sa han, efter att ha torkat av fingrarna mot tröjan:

- Jag har bara lovat pappa att inte få fler fläckar på mig nu, han är så gruvligt trött på att tvätta ju. Han påstod till och med att hans ögon kändes rundare och snurrigare för varje varv som han tvingades följa tvättmaskinens väg runt och runt med mina nedspillda tröjor i. 

- Jaja, what ever, kaxade sig Biff vidare där han stod i sina korta ärmar och kliade sina väl omhuldade biceps, utan att dölja hur nöjd han var med sin kropp.

Duns! Plötsligt hördes en duns. Visserligen en liten duns, men definitivt en duns, det kunde de alla höra. Utom Baby, för hon satt längst ner, nedanför den nedersta lådan. Den som var Cherrys. Den översta lådan tillhörde Baby. Det var utanför den som alla stod och kivades och höll låda, ungefär som de brukade göra varje dag. 

Men idag hände något som aldrig brukade hända - de hörde en duns. Och dunsen, det var Baby det. Baby som nu stod och ojade sig över sin ömmande ankel. Men hon log också. Stolt som en tupp, samtidigt som hon ojade sig och tog ett par prövande steg. Jo då, foten höll. Ett steg. Två. Tre. Ett dussin prövande steg senare hoppade den lilla tomate-nissen triumferande upp och ner och pekade finger åt sina förvånade syskon som fortfarande inte hade lyckats stänga sina gapande munnar.

- Va!? Baby, hoppa genast tillbaka till din låda, sa Cherry. Inga dumheter nu. Vi ska ju strax äta, det blir ju din favoriträtt. Spagetti med köttfärssås.

Sås kunde inte låta bli att himla med ögonen och klappa sig på sin fläckiga mage, när han tänkte på spagettins långa och ringlande färd ner genom just den - magen.

- Baby Plommon, kom genast tillbaka hit upp, skrek Cherry samtidigt som han försökte viska, rädd som han var för att monstret i yttervärlden skulle höra dem. Och då vilja äta upp dem, som han alltid verkade hota med, där han gick och stilade och visade upp sina sylvassa klor.

- Hur då då? Baby hade aldrig hoppat ut från tryggheten förut, och visste därför inte hur hon skulle kunna komma tillbaka upp. Och det bekymrade henne inte särskilt mycket heller. Äntligen väntade inte äventyret bakom hörnet - eller nästa byrålåda då - det var här! Här låg äventyret och väntade! Äntligen! Jippie! Fast hon tänkte det bara tyst, ville ju inte göra sina förvånade och upprörda bröder ännu mer upprörda, och förvånade. 

- Och hur var det här då? Kan jag stå till tjänst med något?

AAAAAHHHHHHH!!!! Det var monstret! Där stod han bara. Mitt framför deras lilla lillasyster. Hjälp. Hjälp. Hjälp. Tänkte i tur och ordning Cherry, Biff och Sås. Men Baby sa hej. Hej? Nej! Är hon inte klok?!? På tok, kommer allt att gå nu!

- Hej, sa Baby och sträckte fram sin armbåge mot monstrets betydligt större armbåge.

- Heeej....? Fick monstret till slut fram. Hen stötte i Babys armbåge så hårt att den lilla röda luvan tippade över.

- Oj. Sorry. Ska jag hjälpa dig upp? undrade Monstret och puttade på den stånkande lilla tomate-nissen.

- Ja, vill du vara snäll att göra det, sa Baby. Jag behöver komma upp till min låda igen, för här är tydligen alldeles för farligt för mig att vara. Här i yttervärlden ska det visst finnas ett monster också, avslutade Baby med sitt största leende på de små röda läpparna.

- Hyyyyyssssscccchhhhh. Cherry kämpade för att få det tystaste ljud han kunde att färdas ända fram till lillasysterns öron tre lådor ner, utan att Monstret skulle höra det.

- Ett monster? sa Monstret och tittade sig förvånat och lite skrämt omkring.

- Ja, det sägs så, sa Baby och klappade sin nyfunna vän på den vassa armbågen, som tack för den hjälpande puffen upp.

- Usch, vad hemsk. Då är det bäst att jag hjälper dig upp fort då, för här vill jag inte stanna om det går runt något farligt vidunder här och sprider rädsla i våra fredliga kvarter, sa Monstret.

- Är det stort, eller? undrade Monstret vidare, samtidigt som hen filade av en vass kant på den där mest förargliga klon. Den som alltid ville fastna överallt. I kläder och så. Monstret hatade att få sina kläder förstörda.

- Ja, jag tror det, mina bröder påstår det i alla fall, sa Baby och sneglade upp där hennes bröder stått förut, nu syntes inte ens en luva till.

- Väldigt stort och väldigt farligt. Baby visade med händerna hur stort det nog var. Och långt. Och så.

- Bäst att du följer med mig hem en stund då, tills vi vet att det där stora och farliga har smugit förbi, sa Babys nya vän.

Sedan lekte de en lång stund i Livs rum. Liv? Jo, hen heter så, Babys vän. Liv hade ett helt rum fullt av lego och pussel och andra pyssliga saker som kan sysselsätta en tomatenisse och hennes nya vän i flera år. 

- Du kan väl komma ner hit någon mer gång, va? bad Babys bästa vän, samtidigt som hen såg till att den lilla plommontomaten hamnade på rätt köl i sin låda.

- Ja. Jo. Gärna. Ska vi baka muffins då också? Och bygga ett farligt, farligt monster av alla de gröna bitarna? Och höra på när din mamma nynnar på de där, vad vad det du sa att de hette, de där engelska skalbaggarna?

- Ja, du menar John och Paul och Ringo och Star? sa Liv tvärsäkert och bet av änden på en förargligt lång och utstickande klo, innan den skulle riva sönder den alldeles nya julklappsblusen. Den som var rosa och blank och prickig och mjuk som siden.

- Mamma sjunger jämt deras låtar. Fast de är urgamla. Tror de sjöng in dem första gången på stenåldern. Eller så.

- George, inte Star! Det var Livs mamma som ropade det till dem, där hon stod i deras hem, under byrån. Där nere, undertill. Det som Babys bröder brukade kalla yttervärlden. 

Nu visste Baby bättre, det var bara en annan del av samma värld. Och där bodde den snällaste individ hon hade träffat i hela sitt liv - Liv.

 

Snipp, snapp. Och så. 

<3

/helena