måndag 30 juni 2014

Konsten att fly


En dag när vi var inne i stan förra veckan, jag tror det var i onsdags, fanns det avspärrningar mitt på Stora Torget.


Inte för att jag gillar avspärrningar så där i allmänhet, men de här var faktiskt riktigt snygga. De matchade t o m blommorna.


Vi, mannen och jag, var mest i stan för att göra en del ärenden. Som att lämna in en del överflödiga saker till Röda Korsets second hand. Som de här röda rosorna. Varför sparar man på en vansinnigt kitschigt konstgjord rosbukett med elljus i? I flera år? Utan att någonsin tända den? Förmodligen för att den var gratis.


Men i centrum fanns det fullt av tecken, som gjorde det svårt att koncentrera sig. Tecken på att något var på gång? Är på gång? Fast jag undrade förstås mest varför just det där lilla fönstret i rådhuset var öppet. Kanske stod det någon precis där innanför som just hade fått sin dom? Det kan säkert vara svettigt, menar jag.


Till slut lyckades vi tyda alla tecken. Blommorna gav oss en vink. Det är ju SM-vecka på g! 41 sporter och en hel massa tävlanden kommer till vår lilla stad, Borås, för att göra upp om äran att få kalla sig bäst i Sverige i just sin gren. F-y-r-t-i-o-en. Fatta!


Aha, då var det här alltså inte bara en massa random tillplattat grus... Utan en Boule-bana under construction. Förhoppningsvis är den klar nu. För avspark, förlåt, avrullning. Eller vad det heter?


På vägen hem ägnade jag mig åt min absoluta favoritsport - tjuvkikning. Tyvärr framgår det nog inte alls på denna halvdana mobil-bild, att det står en underbart vacker jugendvas längst till vänster. Och i mitten stod det en spännande figurin, som jag gärna hade tittat lite närmre på. Men länge kan man ju bara inte med att stirra, rätt in i någon annans fönster.

Här hittar ni allt, jag menar verkligen ALLT, ni vill veta om sporterna som kommer delta i SM-veckan som startar idag. Program och tider såklart. Och hos SVT hittar ni alla TV-tiderna. Och webb-tiderna, för det mesta kommer att visas i Play.

:)
/helena

ps Vilken idrott skulle kunna vara mer passande, för en knäsvag person som knappt kommer upp på en pall, att se fram emot än det påhittigt akrobatiska Parkour - eller freerunning som tävlingsformen kallas? Parkour brukar även kallas för "konsten att fly".

lördag 28 juni 2014

Men kärleken blommar ju!


Medan mannen har placerat sin rumpa rätt på blommorna, d.v.s. på blommorna som någon flink person har broderat till den gamla stolsitsen en gång i tiden, konstaterar jag än en gång att det finns en nackdel med levande blommor. De vissnar. Visserligen är det ett vackert förfall. Men ändå.


Fast det hjälper kanske inte direkt de stackars törstiga vildblommornas sak - att man glömmer ge dem påtår. Det är nog därför som broderade blommor talar till mig. Tilltalar mig! Och målade blommor. I olja och akvarell och sånt. Deras livslängd sträcker sig ofta långt längre än en mansålder. Kvinnsålder! Flera kvinnsåldrar håller de för tidens gnagande tänder - och rumpor.


Den långa - och ljuvligt doftande! - Schersmingrenen håller faktiskt (blom)ställningarna i köket fortfarande. Det gör den. Den tillhör nog inte det kinkiga släktet.

:)
/helena

ps Liten mental minneslapp till alla oss med något fluktuerande minne och måttligt gröna fingrar: Glöm inte att vattna blommorna ibland. Och varann!

fredag 27 juni 2014

Då förvandlas alla till fina flickor


Å nej, det har hänt igen! Vi - läs jag - som tillhör det något märkliga släktet "eftertänksamt impulsiva" (eller om det ska kallas impulsivt eftertänksamma?) borde nog inte gå på auktion alls, egentligen. För något måste väl ändå vara fel när man åker iväg - på vad som i förväg framstod som en ganska kul och inspirerande auktion -  för att kika på ett par annorlunda planscher, lite blandade saker i glas och några speciella porslinspjäser... och så kommer man hem, med en stol. En stol! Vi som redan har fullt av stolar här hemma. Hur gick detta till? Jag bara undrar.

Och hur kommer det sig att just jag måste rädda alla övergivna, bortglömda tavlor, som ingen annan verkar bry sig om? Hm. Har inte bestämt mig än, för om jag älskar eller hatar min "nya" något kitschiga dam. Om man lutar huvudet åt rätt håll, i rätt ljus, en halvmulen rätt sen kväll, så ser hon faktiskt riktigt vacker ut. På ett slags naivt sätt.

:)
/helena

ps Femtiofem kronor kostade de sammanlagt - den onödiga stolen och den kitschiga damen.

torsdag 26 juni 2014

Mer Nour. Och så lite Moms på det!


Ooops, det var visst ett bra tag sedan nu som jag skrev: Fortsättning följer, i det där ps:et. Tiden går. Uppenbarligen.

Skämt åsido, det var ett par saker som hon - Nour El Refai - sa på scenen då, den dagen när hon besökte vår lilla stad, som fastnade lite extra. Som det här med att tvingas vänta ensam på rummet när man var liten. När kompisens familj skulle äta middag alltså. Hon, Nour, menade att hon hade märkt  en viss skillnad mellan de kompisar vars familj hade invandrarbakgrund och de bland hennes vänner som hade inhemska svenska föräldrar.

Hos de med invandrarbakgrund behövde hon aldrig vänta på rummet. Hos dem var alla välkomna till bordet, maten räckte till alla. Fast sedan ändrade hon sig lite, sa att det säkert fanns svenska familjer som också bjöd generöst både på sig själva, och på sin middagsmat.

Jag känner igen det där. I min lilla kompiskrets, när jag var lagom liten någon gång i början av 1980-talet, fanns det inga invandrarfamiljer (i min klass gick det visserligen en med jugoslavisk bakgrund, en med ungersk härkomst och en så kallad exgrek - men de var ju killar!! Hu!) Men bland de medelsvensson-familjer vari jag hade mina närmaste lekkamrater, fanns det de som gladeligen, och på något oskrivet sätt helt självklart, lät en ta del av alla fikor, mellanmål och middagar som man råkade "våldgästa" bara genom det faktum att vi - kompisen och jag - inte hade hunnit leka klart när det uppfodrande middagen-är-klar-ropet ljöd genom rummen. Och så fanns det de där man snällt fick vänta på rummet.

Enda fördelen med att bli ensam kvar, i kompisens rum, var att man i lugn och ro grundligt kunde undersöka innehållet i alla skåp och lådor... Kanske kolla igenom alla kassettbanden, för att konstatera att hon inte hade det hett eftertraktade Grease soundtracket. Så synd, kände verkligen för att lyssna på när Danny så bedjande sjunger om sin Sandy. Men Abba hade hon såklart! Flera kassetter fulla med Abba-låtar!

Sedan sa hon - Nour - något bra om skrattet också. Det avväpnande förlösande, som förenar. Att det är som med nysningar - det/de bara måste ut. Mer gabflabb åt folket liksom! Och mer eftertänksamma, igenkännande, leenden också förstås.

:)
/helena

ps På tal om humor. Tänk att jag har funnits på den här planeten i så många år utan att ha vetat det minsta lilla om Moms Mabley (1894-1975). Synd och skam är vad det är! För vilken kvinna hon verkar ha varit! Förgrundsgestalt inom komiken. Stå-uppare, som vi säger. Med en helt egen stil. Tantkläder och löständer. Och en hel massa underfundiga roligheter! Svart och gay och kvinna! Med en bakgrund som kan få vem som helst att ruska på huvudet. Tidigt föräldralös. Och utsatt för våldtäkt. Två gånger! Tala om att trotsa oddsen.

pps Om ni skyndar er så kan ni se Whoopi Goldbergs film om Moms Mabley på Svt Play. Den ligger kvar där några ynka dagar till.

onsdag 25 juni 2014

Skyller bäst som skyller sist


- Näe, nu har vi inte dammsugit i dag heller. Suckade hon.


- Det är fotbollens fel. Konstaterade han.


- Men vad brukar vi skylla på då? I vanliga fall, menar jag? Det är väl ändå inte Fotbolls-VM oftare än vart fjärde år va? Undrade hon.


- Trötthet. Sa han.

Och nu är vi förstås tröttare än någonsin på grund av all fotboll som vi bara måste titta på. Men imorgon - ! är det också en massa fotboll ja.

:)
/helena

ps Funderar helt seriöst på att skriva en fotbollsdikt (!). En hyllningsdikt till denna skenbart enkla sport. Sporten som inte lämnar någon oberörd. Passionen som svämmar över, över en ynka liten boll. En boll som ständigt rullar, flyger och skruvas, genom den till synes oöverblickbart stora planen. Ja, ni hör ju. Förlåt, om jag tråkar ut er totalt, med allt mitt fotbollssnack. Men snälla, jag måste vädja till er som är mest skeptiska till "hela det här fotbollsspektaklet" - titta åtminstone på en match. Ge det en chans. Eller titta åtminstone en kvart innan någon match börjar, när lagen sjunger sina nationalsånger! Vissa lag (och deras supportrar!) sjunger så inlevelsefullt (och högt!) att man tycker sig förstå precis allt, fast man egentligen inte har en aning. Passionen! Och den ständigt levande glöden, mina vänner. Här behövs ingen osande tändvätska! 

pps Minns ni den ursköna naturboken som jag hittade på Röda Korsets basar i våras? Vindar från Arktis (2008), Magnus Elander & Staffan Widstrand, Prisma. Det är från den som de ursöta fjällrävarna är hämtade. Sedan har jag bläddrat upp ännu ett nostalgiskt sportuppslag från 1962, i mitt gamla, söndriga, Tidningen Rekord-årsalbum. Bilderna är förstås finare i originalutförande, när jag inte har "trixat och fixat" med dem.

tisdag 24 juni 2014

Tidigt, sen, senare


Tidigt. Ljuset i köket är så där otydligt och blått. Morgonblått. Jag har nyligen läst något i tidningen som fått mig att fundera på betydelsen av ordet ynkrygg. Tydligen användes det redan i början av 1800-talet. Feg person, står det vidare på sidan 3633 i den stora, tunga, ordboken.

Till Elsa, står det på baksidan av blåklintstavlan. Jag vet inte vem hon är. Eller var. Men någon har målat dessa blåa blommor just till henne, då, 1951. Tänker på alla dessa eviga kvinnor. E-viga kvinnor. Eviga, också i meningen: får aldrig glömmas bort. Jag samlar på dem, som ni vet.


Sen. Jag är sen. Försenad. Allting ligger och väntar. På mig. Alltid på mig. Och jag som har glömt hur ordet skynda ska stavas. Lugn i stormen, kan jag däremot stava till. Lugn i sommarbrisen.

Varför är det så svårt att ta någonting riktigt på allvar nu? Tänker på hur jag - i allra högsta grad - bidrar till denna sommar-masspsykos. Alla verkar vilja sitta under sin korkek nu. Och lukta på sina blommor. Alla borde döpa om sig till Ferdinand. Ett massommardop. (Det sista la jag till bara för att det blir ett så knasigt sammansatt ord.)


Senare. Läser motvilligt om ebola. Orden utom kontroll gör mig rädd. Tänder ljuset ovanpå teven, trots att det fortfarande är ljust.

Förbannar mitt mediokra minne! Förbannar fotbollen - trots att jag avgudar den! Båda fick mig att glömma K Special-dokumentären om: "... Vivian Maier, hobbyfotograf, okänd, bortglömd. De bortåt 150 000 negativen återupptäcktes så sent som 2007, och långtifrån alla är ännu framkallade. Idag skattas Vivian Maier högt som skildrare av en svunnen tid, med öga för människorna på marginalen. ... " Tur det finns repriser. Tur det finns play.

Sent. För sent. Ljuset ovanpå Frans G. Bengtssons Tankar i gröngräset har brunnit ut och jag funderar på om jag inte borde ha den vackra boken till något mer än prydnad. Promenad till en myrstack, står det överst på första sidan. Låter lovande. Tycker jag. Tycker Ferdinand.

:)
/helena

ps Ynkrygg! Kan inte hitta något lämpligare ord för att beskriva någon som stjäl från någon annan. Någon som stjäl från någon annan som sitter på gatan och ingenting äger, förutom sin värdighet.

måndag 23 juni 2014

Clark Kent, släng dig i...


...skogen! Mannen kastade sig in i ditt röda lilla rum, och bytte om i ett flygande fläng!


På mindre än en sekund var han klar.


Hans uppdrag? Att ta med sin friskluft-abstinensande, lilla oäkta, fru ut på landet.


Alla (färd)medel var tillåtna.


Och vem var det som sa att skogen är tråkig? Och händelsefattig?


Inte jag.


Förutom Darth Vader, träffade vi både tranor, slåttergubbar, gnäggande hästar och flugornas herre. Och i ett hörn av skogen stod årets julgransstjärnskott och glänste så grönt och grannt. Spela golf...


..kunde man nog inte göra där dock. Även om det låg ett stort kalt kalhygge strax bortanför den mulligt, maffigt, mossiga stengärdsgården.


Med dyrbar last i baksätet bar det in mot stan igen. Vi gjorde en mellanlandning framför studenthemmet som av en ren händelse råkar ligga precis intill en kinakrog. Några rum såg sommarödsliga ut, men i ett fönster satt en uppstoppad apa och såg längtande ut. I ett annat fönster skymtade en urdrucken? champagneflaska. Och ovanför alltihopa slog klockan i mitt favoritkyrktorn, Caroli, halv nio.


Om mannen hade lyckats fullfölja sitt viktiga uppdrag? Jodå, han kunde lättat, och med ett stort mått tillförsikt, hoppa ur hjältedräkten igen. Fullt förvissad om att frun nu hade förvandlats till en...


...kolugn varelse.
 
:)
/helena
 
ps Såg ni det lilla blåa hjärtat på foto no 10? Snett upp till vänster från mannen? Fråga inte mig, jag har inte fuskat dit det. Skogen hjärta mannen? Så måste det vara!