Ett par förvandlingsnummer bara

Det är ju det intuitiva färgläggandet jag gillar mest. När magkänslan jobbar mer än hjärncellerna, ni vet. 

Ibland när mannen lämnar över sin blyertsteckning - det som utgör starten på våra små klimatdebattsinlägg - vet jag något om hur det ska bli och sluta, men oftast inte. Det är skönt att släppa på kontrollen, när penseln möter pappret. Låta det bli vad det blir. 

Ibland bestämmer färgen själv, känns det som. Det börjar med en färg och den ger en annan. Då och då låter jag bli att "vattna" penseln mellan kulörerna, det gör att blandningarna blir fler och intressantare. Tycker jag.

Sedan får man vrida och vända på steken. Någon gång visar det sig att uppsidan blir ner, eller slagsidan blir bäst. Jo då.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Just nu ligger jag fortfarande efter, mannen har varit så flitig så flitig, snart kommer jag ikapp, hoppas jag. Det här var i alla fall de tre senaste jag slutförde. Vad då tre? undrar ni. Ja, just det, den tredje blev så ful och lite fel och knasig, så den får ni inte se. Så är det med det. Klart slut. Håll tillgodo.

Se, tidlösheten tar form och (sitt)plats

"Prova glasögon lika omsorgsfullt som en ny hatt - de har samma förmåga att förfula eller försköna. Det finns idag hundratals modeller att välja på."

Visdomsord från 1965. Men det var egentligen något helt annat jag fastnade för, när jag bläddrade bland Kerstin Thorvalls flyhänta skisser, välfunna ord, välmenande råd och intensiva illustrationer i böckerna riktade till den unga kvinnan/tonåringen. 

I Andra boken till dig (Första boken till dig utgavs 1959) hittar jag följande text under rubriken - Lyckan i att kunna röra sig:

"Välståndet stiger och vi sitter. I bilen. Framför TV-apparaten. Vid matbordet, arbetsbordet, i tunnelbanan, i bussen. Vi står stilla i rulltrappor och hissar. Det talas om rullande trottoarer, och satiriker skämtar om den nya benlösa människan, som måste bli resultatet av att benen inte längre används. Man kan se framför sig en ny sorts kentaur. Hälften människa - hälften bil. ..."

Det är mycket möjligt att jag har refererat till just det här stycket tidigare, det är nästan det som är poängen: Att snacket om stillasittandet har funnits lika länge som rumpan. Haha, ja, nästan i alla fall. Nittionhundrasextiofem skrevs de här orden, för mer än femtiofem år sedan, och ändå kunde de vara tagna ur en debattartikel från igår, känns det som. Bilen, den finns fortfarande där, i debatten. Likaså tunnelbanan och arbetsbordet. Det är bara att byta ut TV-apparaten mot alla andra skärmar som vi använder oss av idag.

Debatten om skärmtiden som (eventuellt) hindrar små barns utveckling, är inte helt parallell med den om stillasittandet, för bland de minsta handlar det ju om annan viktig utveckling också, men medge att det är svårt att inte reflektera över att så mycket återkommer och återkommer och tuggas om och om igen. Oavsett om det gäller glasögonmode, tonårstiden, stillasittandet eller något annat. 

Vi lyssnar vidare om det här med motion, vi läser nästkommande stycke också:

"... Men i Amerika - varifrån ljuset kommer - har man nu nått fram till reaktionen. Man har upptäckt rörelsen som något nytt och nästan exklusivt. Kroppens egen förmåga att röra på sig. Så intressant. Så märkligt. Så behagligt. Och i Vogue och andra fashionabla tidskrifter visar man bilder på kända vackra människor, som på olika sätt rör på sig för att hålla sig unga, vackra - och levande. ..."

Och visst, det här känner vi också igen, fast då var de kända ansiktena kanske mest filmstjärnor och nu är de som smörjer in sig med rätt ansiktskräm och rör sig enligt den senaste motionsflugan, influencers och youtubers.

Visst är det lite kul att konstatera - inget nytt under solen. Och ändå matas vi med en massa nytt hela tiden. Och fortsätter att sitta stilla. Och att röra på oss. Om och om igen.

Håhåjaja.

Sköt om er.

Och kräm. Nej, haha, kram ska det ju va.

/helena

ps "... Också i Sverige har kloka män och kvinnor insett att vi bokstavligt talat sitter oss till döds. Läkare och hälsoprofeter har påpekat det hela tiden. Idrottsentusiasterna likaså. Men nu har det blivit modernt - highest fashion - att motionera. Människor som 'följer med' lämnar bilen hemma och cyklar istället ..."

Hämtat direkt från den ständigt pågående klimat- och hälsodebatten 2022? Nej, kloka, tidsenliga ord från Kerstin Thorvalls penna - och året 1965.

Prästkrage? Porslinsblomma? Yes!

Som en tavla, nästan. För visst står det några stiliga porslinspjäser här hemma, med några år på sina sköra nackar, men...

...ingen är så sommarskön som den här sockersöta sockerskålen. Nore. Från Gefle. Med en sådan gammal goding på midsommarbordet behövs nästan ingen bukett, tycker jag. Och nästan ingen sill. Eller jordgubbar. Jo då, jag bara skojar. ;)

Det var bara det.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Flicka med maskrosbollar

Jo då. Jag såg just det. Ja, inte just som i nu, men i precis det, såg jag, häromdagen. Då såg jag en flicka springa runt med ett knippe duniga maskrosbollar i handen. Tänkte att hon ville hjälpa till att sprida lite goda frön här i världen. 

En fin bild att bära runt på i sitt inre. En bild som jag sedan omvandlade och skapade en egen verkligt stiliserad version av. Här är den. Hoppas att ni gillar!

Det var bara det.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Sista kapitlet för boken - en sannsaga

Allt började med ett gammalt skåp.

Eller vänta nu, kanske var det när vi passerade den här fågeln som allt började?

Nej, vi får backa bandet ytterligare, tror jag bestämt. Det var här vårt äventyr verkligen började - med den här boken.

Eller var det med den här boken? Hm. 

Vi tar det lite seriösare, va? Fast bara lite, för det här är trots allt en saga, även om den råkar vara tämligen sann. Det började med att vi tog oss en liten eftermiddagssemester, som vi brukar kalla det. De flesta säger kanske utflykt, men vi brukar kalla det en halvdagssemester eller så. Här skulle uträttas ett par ärenden, hade vi tänkt. Och så åkte vi förbi det lilla perrong-biblioteket en sväng på vägen. Bra grej. Tjo hej. Ja, det är ju kul med böcker, det är ju där sagorna finns, för det mesta.

En sagoskog? Tja, nästan. De här två stadsborna som den här sagan handlar om - jag tror ni känner dem - tyckte att det luktade lite pyton på landet. Kanske kan det till och med varit så att de fick hålla lite för näsorna?

Det fanns mycket vackert i skogen också, där ljuset silade in mellan gren och bark och kronor. Finns det något vackrare än en bokskog?

- Vi ska absolut inte låna med oss någon bok från det lilla perrong-biblioteket! Jo då, så sa vi bestämt, innan äventyrets början. Vi skulle bara bara bara lämna en bok där. En som tycktes som gjuten för platsen ifråga.

- Vi har ju så himla många böcker hemma. Och så ska vi ju låna en himla många till, från nåt större bibliotek i stan, sa vi tvärsäkert. Sedan hittade vi Theodor. Theodor Kallifatides och hans Mödrar och söner, den ville vi förstås gärna läsa.

När man ändå befinner sig där, på sträckan mellan Fristad och Herrljunga, en bit utanför Borås, då vill man gärna passa på att njuta av allt som har med Mollaryd (och Molla och Mollungen och allt vad det heter) att göra, som bokskogen full av myggor och knott och mossa och lav.

Är det väder och vind för det, då går det bra att bänka sig vid långbordet för en medhavd fika, och samtidigt på en väldigt mysig koja kika. Hihi: varje saga med värdighet måste väl ha minst ett rim? Jomenvisst. Sure. Alright.

Har man tid, mellan tuggorna och kaffeklunkarna, kan man begrunda fakta: Att Million Dollar Baby stod precis intill Mig äger ingen. Känns inte det som en sammanfattning av hela världen i ett enda nötskal, på något sätt?

Och om de inte skulle förstå varandra alls, filmerna jag just nämnde, då fanns det bra hjälp med eventuell språkförbistring nära till hands.

Sedan var sagan nästan slut, och dörren till det lilla perrong-biblioteket stängdes igen. Till nästa gång någon behöver en saga.

Snipp snapp och allt det där. Fast först hörde vi en hackspett i den susande skogen. Och såg en riktig fågelskådare? Eller om det var en riktig naturfotograf. Hursomhelst syntes hon nästan inte, hade kamouflage.

Det var det. Sannsagan om när mannen och jag hade eftermiddagssemester och uträttade ett par ärenden och samtidigt tog lite ledig och andades skogsluft (även om det just den dagen verkade ligga en aning gödselstank i luften...) är här all och till ända. 

Och ni förstår säkert att vi inte kunde låta bli att lämna en ungdomsbok som heter Slutstation på det lilla naggande goda (om än lätt mögeldoftande) perrong-biblioteket i Mollaryd. En eftersläntrande bok från förra eller förrförra skörden av de böcker vi brukar få äran att förvalta efter den snälle herr bokrecensenten, ni vet. (Borås Tidning).

Kanske är det inte bokens allra sista kapitel ändå? Förhoppningsvis inte. Jag hoppas innerligt att någon vill läsa och låna den från perrongen där tågen kanske inte stannar lika ofta längre, men där det fortfarande blommar en och annan frodig berättelse.

Vårens kasse med böcker (för de lite yngre läsarna) har vi också hunnit skänka vidare förresten, de hamnade någonstans där jag egentligen inte hoppas att några barn alls ska hamna, men där jag ändå tror att de kommer göra stor nytta. De ligger nu och väntar i ett och annat väntrum. En plats där barnen verkligen kan behöva en stunds tankeflykt, tänker jag.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps 

"De hade kört typ hundra mil genom skogen i mörkt regn. Så tog granarna och tallarna plötsligt slut och det blev så ljust att Iris måste blunda lite.

Framför dem stod tågstationen. Ett trähus vid en perrong, alldeles intill en räls som nästan inte syntes för allt ogräs.

Den gamla stationen såg ut som ett ödehus. De vita träväggarna hade grå strimmor, som om färgen sköljts bort av regnet. Och över ytterdörren hade någon spikat fast en bräda.

Iris tvingas tillbringa sommarlovet i ett fallfärdigt gammalt stationshus, med sin mamma och hennes nya kille. I samma stationshus som Maria bodde, 1943. Då dånade kriget i Europa, och tyska soldater färdades på järnvägen. Men det vet Iris ingenting om - förrän hon hittar en hälsning från en annan tid utanför dörren."

/(baksidestexten på) Slutstation, av Mia Öström

Tre inledande ledtrådar

Vi börjar med en mysig koja, en sådan som vilken sommar-berättelse som helst borde innehålla. Sedan...

kommer böckerna in. Ett kapitel i vår sannsaga innehåller naturligtvis böcker. Många kapitel blir det. Sedan...

...kommer det hela ner på gräsrotsnivå, som sig bör en av alla dessa vackra sommardagar. Kan ni lösa den rebusen? Gåtan? Kriminalgåtan? Nja. Snarare en gullig saga, om en inte så gullig saga. Ja, nu blev det riktigt kryptiskt, va? Jo då. Alla riktigt bra berättelser måste innehålla kluriga ledtrådar, som drar ut i olika riktningar. 

Snart kommer den spännande upplösningen, vänta bara. Kanske redan idag. Eller imorgon. Eller någon annan strålande, strilande sommardag.

Nu ska vi strax äta. Lägga tillbaka scrabble-brickorna (var särskilt nöjd med att kunna lägga en stare). Och läsa vidare i vår nyligen påbörjade högläsningsbok.

Hoppas ni också har en fin helg.

Sköt om er.

/helena

Fem särskilt fina - sweet summer

Äsch. Börjar inte de här Fem särskilt fina-inläggen kännas lite mycket av upprepning? Det kan jag fråga mig, men sedan svarar jag ändå mig själv med ett ganska bestämt: Nej. Nej, det går inte att finna för många kombinationer och sätt att återanvända de kära vintage-sakerna på, det är jag tämligen säker på. Så det så.

Med det sagt och konstaterat kommer här ett s som i sweet summer. Även om det här s:et egentligen är en saltströare. Ett liggande s blir dessutom nästan en åtta - en evighet. Evigheten som symbol för känslan de flesta känner inför sitt stundande sommarlov. En underbar känsla! Ett s borde väl kunna symbolisera en halv evighet, tänker jag. Om nu åttan är en hel. Häpp!

Känner ni igen den här träiga blomman då? Den är så intrikat utskuren. Och nice, som kidsen brukar uttrycka det. En ljusmanchett på vift. Till den stora träljusstaken som står högst upp i den gröna bokhyllan, ni vet. Tycker den är fin bara som prydnad. Som solitär, eller som här - en skön del av ett sommar-stilleben. 

Lite dans och glädje måste vi ju ha med oss ut i sommarhagen, tänker jag. Oavsett om det handlar om balett, schottis eller hip hop. Pokal för dryck, som med fördel används som vas till en och annan prästkrage såklart.

Tänk att upp och ner kan bli så rätt ibland. Ljusstaken, med sin tidstypiska färg från tidig mitten av 1900-talet, funkar utmärkt utan sin upplysande uppgift också. Något litet sött och snällt kan den hålla i sin skålformade fot. Foträtt? Och foträt? Yes!

Till allt det sommar-söta lägger vi en gnutta grädde. För att jordgubbarna ska komma till sin absoluta rätt måste de ha gott sällskap, tänker jag. Tycker så mycket om det oansenliga, men charmiga, pressglaset. Den här gången var det gräddkannan som fick komma fram, någon annan gång är det sockerskålen. Båda har en riktigt rar blomma i botten, som ni säkert kan ana när ni tittar noga på någon av närbilderna.

Det var det. Fem särskilt fina med vintage, second hand och återanvändning i fokus. Fem, som ni inte har sett i just precis exakt den här sommarlätta konstellationen förut. Tror jag. ;)

Sköt om er.

Och kram.

/helena