Medan Miss Clivia förtvivlat försöker se något genom det smutsprickiga fönstret, står jag jämte med gapande mun. - Tänk att den blommar igen. Viss växtlighet överlever tydligen var som helst, mumlar jag samtidigt som jag förstår att ingen konstgjord andning i världen kan hjälpa den ihopskrumpnade flamingon nu. De bruna prassliga bladen var de som slutligen gav mig vinken. Eller egentligen inte, för de kraftlösa bladen orkar inte vinka alls längre.
När jag bläddrar mellan bladen i min bok, kan jag inte låta bli att skratta åt formuleringar som: "Egentligen är människan en ödets lekboll..." Och när jag ser att översättningen av min 1970-talsversion av Svindlande Höjder är gjord av Nils Holmberg, så kan jag inte låta bli att undra om det var han som var så påhittig? Eller om det var självaste Emily Brontë? Kanske är det en direktöversättning? Kul formulering i alla fall. Ödets lekboll. Funderade starkt på att ha det som rubrik, men det får vänta till en annan gång.
Kanske skulle man kunna beskriva clivians blommor som stjärnor? Orangea stjärnor. Nja. Vi får väl fråga Sepideh om det. För gissa om jag blev glad, nästan lite smålycklig, när jag insåg att en av de filmer som jag sneglade mest mot i årets festivalkatalog kommer på TV nästa vecka. Bara någon månad efter Sverigepremiären. Göteborgs filmfestival alltså. Även om den visats på t.ex. Sundance också.
Missa inte den danska dokumentärfilmen om den unga iranska kvinnan Sepideh. Hon som drömmer om att bli astronaut. Hon som köpte en stjärnkikare för pengarna som hon ärvde efter sin far. Hon som riktar sin kikare upp mot, och bortom, nattens mörker när nästan alla andra har gått och lagt sig. Hon vars största idol heter Albert. Han som hade ett så stort rufsigt vitt hår, ni vet, och som formulerade en teori så bra. Relativt bra i alla fall. Han som, också, formulerade en viktig tanke om att fantasi är viktigare än kunskap.
Kanske är filmen inte riktigt så romantisk som jag får det att låta. Verkligheten är ju sällan det. Men allt som har med rymden att göra lockar mig. Hela mig, inte bara min syn. Och flickor/tjejer/kvinnor/pantertanter/kärringar som drömmer stora drömmar lockar förstås. Alltid.
Det här blev visst lite långt, jag som mest hade tänkt att fråga er om ni visste att Egypten ligger här strax bredvid? Bara några mil härifrån. På vägen mot Göteborg. Det är sant. Kanske vet ni det nu, när han Tony därifrån precis har blivit korad till Trädgårdsmästare? Men vet ni varför den där lilla platsen strax utanför Hällingsjö kom att kallas för Egypten en gång i tiden då? Jo, jag läste i morgontidningen att det var knallarna - de lokala kringresande köpmännen här i västgötabygden - som myntade namnet först. De tyckte att den lilla byn låg så avsides så att de brukade säga att de varit i Egypten när de hade varit där. Så långt bort de kunde tänka sig.
Så var det med det. Och här strax utanför fönstret ligger resterna av klematisen. Den har liksom lagt sina spretiga fjolårsstänglar till vila där. På den numera ganska mossbelupna trädgårdsbänken. Ser skönt ut. Och glöm nu inte att se filmen om flickan som inte bara drömmer om stjärnorna - Sepideh.
:)
/helena
ps Här hos SvD hittade jag förklaringen till varför clivian trivs så bra här hemma. Trots allt. Trots mig. Och missa inte gödningstipset från en professor, längst ner på sidan. Östrogen!? Really?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar