Ingen logik alls faktiskt

Igår såg vi en deprimerande film. En norsk deprimerande film. En film som inte vill lämna mina tankar idag. Särskilt inte den där scenen, där han - huvudpersonen - sitter och tjuvlyssnar på alla samtal som alltid pågår på ett fullsatt café. Det är konstigt hur en deprimerande film kan vara så bra. Och jag konstaterar än en gång att alla de riktigt bra sakerna i livet inte följer någon given förutbestämd logik.

Lutad över morgontidningen läser jag två bokrecensioner som på olika sätt fångar mig. Hon av Viktor Andersson, som handlar om en förlorad kärlek. Om att till och med glömma hennes namn. Recensionen jag läser förbryllar mig, men kanske är det just därför jag blir så intresserad? Dikterna i debutanten Sanna Hartnors Hamnen verkar spännande på något sätt. Och roliga. Läs bara exemplet här inne hos Adlibris! "...havet såg inte på..." Så j-a bra. Rent ut sagt.

Snart blir det en liten tur in till stan. Ska, om inte annat, lämna tillbaka en bok till bibblan. I tid!

Och imorgon börjar Babel! Vars första avsnitt tydligen ska handla om "...dysfunktionella familjer, schlager och djur i krig..." Det är ju det jag säger - de riktigt bra grejerna här i livet följer oftast ingen logik. Ingen logik alls faktiskt.

:)
/helena

ps Och jag funderar på om man inte skulle skicka in en fråga, och få lite sköna biblioterapeutiska svar. Frågan är bara, vilken av alla viktiga frågor man ska välja? Det får nog bli den här: -Vad ska man be någon att läsa, som inte förstår hur underbart det är att förlora känslan för både tid och rum när man läser? För att vederbörande verkligen SKA förstå. Alltså någon som inte förstår att verkligheten bara måste vänta. Tills jag man har läst klart.