söndag 9 mars 2014

Magnolior & minnesvärda ord


Tänkte jag skulle berätta om en lite rolig dialog vi hade häromdagen - mannen och jag. Eller dialog och dialog... Men innan dess kan vi väl ta en titt på de blommande magnoliorna? Läste någonstans att magnoliasläktet är jättegammalt. Det ska visst ha hittats fossila lämningar av någon variant av magnolior som visat sig vara en massa miljoner år gamla. Min magnifika magnoliatavla är bara två år.


Eller rättare sagt - jag fick den på min födelsedag för två år sedan. Naturligtvis är den äldre än så. När jag fick syn på de uppseendeväckande vackra blommorna för första gången, på en vägg hos Emmaus, så hade de en ranglig linneram runt sig. Nu, när jag äntligen har fått tummen ur och tagit av den fula ramen, så tyckte jag att blommorna kunde få en lite mer framskjuten plats än på hallgolvet. Fast var deras slutdestination blir, det vet jag inte än. Kanske i köksfönstret?


Jo, konversationen vi hade för några dagar sedan löd ungefär så här. Först kanske jag ska förklara att jag var lite sur på mig själv, efter att ha felprioriterat min tid lite grand. Så där som det blir ibland, när ork och vilja lätt kommer på kant med varann. I alla fall. Tidig morgon, i vårt sovrum, mannen sover - nästan. Jag är klarvaken. Och jag känner mig lite grinig, men tycker att jag har kommit på en ganska så briljant idé till titel på min självbiografi. En självbiografi jag aldrig kommer att skriva förstås, för skulle jag skriva något så långt och invecklat så skulle det självklart handla om något mycket intressantare och roligare än om...mig.


Men det är alltid kul att bolla potentiella självbiografititlar, mer eller mindre oseriöst. Prova så får ni se. Den här titeln, just den här morgonen, var inte alls seriös. Den uppkom bara för att jag var sur. Som sagt.

- Duuu, vet du vad min självbiografi verkligen borde heta? Jag har kommit på det nu. Sa jag.
- Va? mumlade mannen, mycket sömndrucket.
- Orkar du? sa jag.
- Va? mumlade mannen, lika sömndrucket.
- Orkar du lyssna? sa jag
- Mm. Sa mannen.

Därefter följde något som jag upplevde som en lång tystnad. Definitivt längre än en tankepaus.

- Du orkar inte va? försökte jag lite försiktigt, vänd mot en stum sovande mun.
- Va? jag har ju redan sagt att den var bra. Sa han.
- Va? sa jag. - Jag har ju inte sagt den än, titeln.

Det visade sig att han - den sömnigaste mannen i stada - trodde att den briljanta titeln skulle lyda precis så: Orkar du lyssna?

Haha. Så underbart kul. Och faktiskt ett mycket bättre förslag än mitt.

:)
/helena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar