One day I'll write The Great Big American Novel. I'll write a story that no one has written before. It's gonna be unique. It's gonna be one of a kind. It's gonna be my story. It's gonna be The Story of Me.
Det var Millie som hade sagt så. Skrivit så. Millicent som hennes lite krångliga namn löd i sin fulla längd. Efter det första svarsbrevet från Millie, hade hon känt sig fullständigt överväldigad av underlägsenhet. Undrat hur det kom sig att det fanns en 15-åring på andra sidan Atlanten som hade hunnit bli så klok, redan. Själv kände hon sig väl som 15-åringar gör mest - fel och ful. Och dum.
Millicent Millicent. När hon hade smakat på namnet ett par gånger till hade hon börjat gilla det. Det kändes helt okej att ha en brevvän som hette så. En brevkompis från Utah, USA. I staden med det märkligt fiskklingande namnet: Salt Lake City. Hon fick plocka fram den färgglada kartboken och söka med fingret länge. Från höger sida av den stora kontinenten till vänster. Aha, där! Hon försökte föreställa sig en tjej i långt brunt hår som satt vid ett solindränkt skrivbord någonstans långt där borta. Men hon kunde inte. Allt hon såg framför sig var...en tant. Med grått hår. Krulligt, småkrusigt, som om det nyss hade varit fullt av papiljotter och inte hunnit utredas riktigt än.
På andra sidan det stora vattnet satt en äldre dam vid sitt köksbord och skrev. Det var hon som hette Millie - Millicent. På golvet låg borsten som hon skulle format fram en ordentlig frisyr med. Hon kunde inte böja sig så för ryggen. Nu fick hon snällt vänta på finfrisyren tills Ray kom hem. Hennes alltid lika hjälpsamma inneboende. Han som hyrde rummet ovanför garaget. Ja, han hyrde förstås garaget också, själv såg hon för dåligt för att köra säkert numera. - Safety first, som den valpige doktorn så klämkäckt hade uttryckt det.
Det var Millies yngsta barnbarn, Helen, som hade kommit insläntrandes via verandan en dag. The porch entrence. The porch way. Med det långa bruna håret som vanligt på ända hade Helen sedan suckande satt sig mitt emot den gamla damen. Det kära lilla sladdbarnbarnet. Sunny-side up, som hennes mamma alltid kallade henne.
- Men hur är det fatt sötnosen? hade Millie frågat. - What's wrong sweetheart?
- I have to write a stupid old fashion letter to a pen pal in Sweden. It's an assignment we have to do, and I have absolutelly nothing to say. Really nothing.
- But of course You do, sa Millie med eftertryck. - I'll help you get started.
Och på den vägen var det. Med den enda skillnaden, att numera var Helen helt ute ur skrivbilden. Hon hade verkligen ingen stor talang för skrivandet, hade Millie lite skuldmedvetet konstaterat. Hon hade blivit förvånad över fantasilösheten hos den unga flickan. Flickan som var hennes barnbarn.
Det kändes konstigt först, att utge sig för att vara 15 år. Men efter ett par brev blev det den naturligaste saken i världen. Millie älskade att färdas bakåt i tiden. Samtidigt krävde det hennes fulla koncentration och alla hennes nutidsorienteringskunskaper för att, någotsånär trovärdigt, försöka framställa sig som en tonåring som faktiskt levde nu. Ibland trodde Millie att hon lyckades riktigt bra med denna så delikata balansakt, som när hon hade besvarat frågan om oron. Den andra flickans oro.
Det där är allt en speciell jänta, tänkte Millie, där hon satt på den mest obekväma köksstolen. Den stol, som trots krampen i ryggen, höll hennes 85-åriga huvud mest alert. Där finns minsann ingen brist på fantasi, tänkte Millie vidare. En tjej med huvudet på skaft. She's surtenly got a good head on her shoulders that one, that swedish girl.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar