Han, närmaste grannen, muttrar något knappt hörbart om våren. Han nuddar nästan min axel, samtidigt som han drar mössan över öronen. Mitt svar låter alldeles för klämkäckt. Jag hör det. Men det uppfattar nog inte han, han har redan hunnit runt hörnet.
Kameran och jag har smugit ut. För att vädra morgonluft, som de sa förr. Och för att få vara ensamma med himlen. Det får vi inte.
En ung kille huttrar med hakan långt nerkörd i jackan. Han ser kanske mina bara fötter, bara hastigt instoppade i mannens jobbsandaler. Flickan i kort skinnjacka hastar på stegen, hon ser säkert inte att jag bara har underställ på benen. Och mjäll på jackan.
Det enda jag inte skäms över denna morgon är lövet på min krage.
När vi har fångat himlen, passerar vi bänken som saknar en bräda. Den har saknats länge nu. Fåglarna verkar genuint glada över att få ha sin bänk ifred.
Sedan går vi in, kameran och jag.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar