Hen-staken och mera Rörstrand

Mina två vackra ljusbringare. Inköpta på två olika välgörande ställen. Stiftelsen Vitryssland och Emmaus.

Gossen med det lockiga håret - jag tänker mig att det kan få föreställa Jesus-barnet. Och Rörstrands-lyktan. Ni vet, de där värmeljuslyktorna som jag tydligen samlar på. Ett, tu, tre, så hade jag fyra. Egentligen fem, men en gick sönder.

Älskar det lockiga håret och den lilla foten som spretar!

:)
/helena

ps Men mannen tycker att det ser ut som att Jesusbarnet har bröst. Han tror att det är en flicka. Och jo, det är klart, det finns förstås mycket som talar för det...

Bara som så

Som ett korallrev.

Som fragment.

Som celler som delar sig.

 

 

Som konfetti!

Som ett kalejdoskop.

Som en avlägsen galax.

Och så är det bara tusen juleljus.

:)
/helena

Made in Bethlehem

Tror inte att det var för den här broschens skull som jag ropade hem en ask med smycken, på en lokal auktion, en gång för länge sedan. Förmodligen var det någon helt annan brosch som jag hade siktet inställt på då. Nu inser jag att det här förmodligen är den vackraste jag äger.

Pilligt, pilligt måste det ha varit att få det intrikata mönstret runt stjärnan att se ut som finaste spets. Är ingen expert på materiallära direkt, men jag förmodar att detta är pärlemor. Skimrande.

Stjärnan självlyser nästan på mitt bröst och jag känner mig så fin. Made in Bethlehem, står det på baksidan. Just så. Med två h:n.

:)
/helena

Ordlös

Sitter och plockar bland orden.

Mannen sitter en bit bort, hans skärm skymtar till höger. Jag tror han spelar "bananen". Det hörs inte så mycket. Ibland grymtar han liksom till och det gamla skrivbordet skälver i sina grundvalar av trycket från hans speliver. Aha, nu hörs det något annat. Svagt, för han har satt hörlurar i öronen.

Plockar och plockar bland mina låneord. Har inga egna idag. Hudlös och ordlös är allt som kommer för mig. Försöker plocka loss några ord som verkar vilja säga någonting.

Hur jag än plockar så känns det inte som att några av mina kombinationer blir bättre än de som redan finns, ifrån början. Konstigt. Sitter de ihop så av en slump? I så fall är slumpen bättre än jag. Idag.

Hittar till slut min favorit:

chant forest
could breast
shine winter

Slumppoesi. När den är som bäst. At it's best.

:)
/helena

ps Pride & Poetry. Sorry, skulle inte göra någon mer reklam för Magnetic Poetry nu. Inte just nu. Kunde bara inte låta bli. En Jane Austen-version känns så rätt. På något tidlöst sätt.

Kärt barn

Ni har säkert sett henne förut.
Den lilla läserskan.
Hon som bor i det murriga hörnet ovanpå den gröna bokhyllan.
Har försökt att lyfta ner henne därifrån ett par gånger, vill så gärna få bättre ögonkontakt.
Men hon vill inte.
Hon trivs bättre där, med en bok i handen.
Ibland kallar jag henne bokslukerskan.
Om någon skulle fråga efter mina fem favoriter här hemma, så skulle hon inte glömmas bort.
Hon är mest mannens lilla flicka.
Han ärvde hennes lockar från äldre generationer.
Men det är i mitt hjärta hon bor.
Hon har ett namn, en inskription, någonstans, men det har jag aldrig brytt mig om att studera.

En dag började jag fundera på om hon inte var lik någon? Någon klok och modig.

Numera kallar jag henne Malala.

:)
/helena

ps I am Malala.

I helgen...

...ska jag läsa en massa dikter! Nej, det handlar inte om någon tråkig, påtvingad uppgift. För tredje året i rad har jag fått förtroendet att ingå i juryn för en lokal poesitävling. Med den äran, ska jag ta mig an uppgiften att läsa ungdomarnas dikter. En uppgift som mera känns som en ynnest. Vad fotot ovan har med det att göra? Det får ni förhoppningsvis veta så småningom. Det finns ett samband mellan damen på det gamla fotot och dikter. Ett vagt samband i alla fall.

...önskar jag mig ett besök i byggnaden som har en så här magnifik utsikt! Åtminstone hade den det i våras. I slutet av maj, när Textile Fashion Center invigdes.

Måste få säga att jag är otroligt nöjd med det här fotot. Måste vara det bästa vykortsunderlaget över vår lilla stad som jag någonsin har lyckats ta. Se bara på människorna som fikar och myser, med den luftiga, ihåliga skulpturen House of Knowledge (Bokstavsmannen som jag brukar kalla den...) i bakgrunden. Och tåget som glider förbi.

Tillbaka till Textile Fashion Center. Om min önskan om ett besök på julmarknaden där slår in, så tänker jag passa på att slinka in en sväng på Textilmuseet också.

Retrojul heter utställningen som hägrar. Den berättar historien om de tryckta textilierna och deras storhetstid; 1950-talet. Flera framstående formgivare presenteras. Tänker inte name-droppa någon speciell här, eftersom jag måste erkänna att jag inte vet så mycket om de tryckta retro-mönstrens skapare. Hoppas på lite ändring av det nu då!

Utställningen pågår ända till början av februari 2015. Men för er som inte har möjlighet att ta er till Borås innan dess, finns den nyutkomna - välillustrerade - boken på samma tema: Tryckt till jul. Av Anna Lindqvist och Marie Odenbring Widmark. Carlsson förlag.

...tänker jag fundera klart över den superviktiga, superaktuella frågan: Att skicka eller inte skicka julkort? Låter kanske som en icke-fråga i mångas öron, men jag tycker ändå att det är lite viktigt.

Fram tills nu har jag alltid försvarat traditionen att skicka gammal, hederlig julpost. Men i år känner jag inte riktigt för det. Kanske för att jag inte har hittat några riktigt bra julkort som verkligen känns roliga att skicka. Flera år har det dykt upp så snygga second handkort i min väg, men inte i år. Andra år har vi skickat någon typ av hemmagjorda kort. Men förra årets idé var så vintage-gullig, så den kan vi nog inte matcha/toppa i år. (Minns faktiskt inte om jag har visat er det kortet eller inte?)

Så, i år, blir kanske första året som vi inte skickar några julkort på det traditionella sättet. Jag skickar nämligen aldrig bara för sakens skull, måste hitta något som känns riktigt bra att skicka. Från Unicef eller så. Förmodligen skänker vi en liten slant till Cancerfondens Rikslotteri. Och nöjer oss med att skicka några lite småtråkiga e-julkort till väl valda vänner.

I helgen vill jag lyssna på slutspurten av MUSIKHJÄLPEN! Tänk att vi har kommit så långt i kampen mot HIV-virusets framfart, men att det trots det fortfarande finns så många i världen som inte får adekvat information (och behandling) i tid. Kampen fortsätter.

Mina vänner, vad ska, vill, önskar, tänker Ni göra i helgen?

:)
/helena

ps För ett par veckor sedan skänkte mannen och jag, via en lokal kyrkoförsamling, ett par julklappar till behövande barn. I det här specifika fallet handlade det om barn i vår omedelbara närhet. Vi får aldrig glömma det tråkiga faktum att det finns barn, mitt ibland oss, som knappt kan få en enda julklapp. Knappt kan få ett julfirande alls. Det kändes bra att få bidra till en lite, lite drägligare jul för några av dem, med hjälp av en mjuk liten sak, och en bok.

När jag då, inför det, läste på lite om Terri-Lynne Waldvik och hennes fina bok Som om jag vore något mycket dyrbart, hittade jag till barn- och ungdomsförlaget Alvina. Tror att det förlaget förtjänar ett eget inlägg någon gång framöver. Det verkar fullkomligt krylla av spännande utgivningar hos dem: Klassikern Den Vita Stenen av Gunnel Linde i nyutgåva. Gunnel Linde, saligt vare hennes minne. Och så hittade jag en bilderbok om arts- and craftsikonen William Morris. Wow på det!

Blått ljus & annat världsligt glitter

"...
1/2 kilo biff samt
1 liter starköl var sjätte timma.
En 15 kilometers promenad varje morgon.
I säng på slaget 11 varje kväll.
Och låt bli att proppa skallen full med saker som du inte begriper.
 ... "

Har känt mig lite under the weather ett tag, skulle nog behöva väl valda delar av det där receptet. Särskilt den sista raden.

Året var 1889, när Jerome K. Jerome skrev ner receptet och resten av Three Men in a Boat (To say nothing of the dog). Häromdagen plockade jag ner vårt översatta 1990-talsex. från bokhyllan. Känns både knasigt och passande att läsa den nu. Passande, med tanke på att den skrevs på Alfred Nobels tid. Passande, med tanke på att jag köpte den till mannen för länge sedan, men aldrig har läst den själv. Passande, med tanke på att ett gott skratt håller doktorn borta eller hur det nu var. Och knasigt, med tanke på att jag gett mig sjutton på att läsa fler kvinnliga författare. Gärna afrikanska. Inte av någon särskild anledning egentligen, mest för att det finns så himla många bra som jag inte har hunnit med.

Och så går jag dessutom och kärar ner mig i Modiano...

Har inte öppnat något av hans högt hyllade alster än, men hela hans smått vilsna uppenbarelse har på något sätt tagit mig med storm. Talet han höll under Nobel-banketten. Mmm. Kärlek på det! Alla talen var förresten bra, även om några var lite mer publikvänliga än andra.

Vår Nobelmeny, här hemma, bestod av falukorv och ugnsgratinerat pulvermos till huvudrätt. Gott. Jo, faktiskt. Och sedan skålade vi för den innovative (om än lite onödigt explosive) Alfred, i en alldeles lagom lämplig liten mängd likör för en onsdagskväll.

:)
/helena

ps Ursäkta bildröran. Orkade inte sortera på något logiskt vis, eller kronologiskt, eller ta bort de foton som kanske inte blev så bra. Men vi kan väl kalla dem Nobeldags-mix eller nåt. Med en liten lätt morgonrocksdekolletagetouch! Orkade inte sortera stavelserna heller, tydligen.

pps SVT har förresten en massa Nobel-godis kvar i tablåerna. Föreläsningar och Snillen spekulerar till exempel. Redan imorgon, fredag, sänder Filmklubben en film med manus skrivet av ingen mindre än mon amour Modiano - Lacombe Lucien.