Orangeri hurra!

Så var det då invigt; Orangeriet. Byggnaden som bär den prisade arkitekten Gert Wingårdhs signatur.

Jag måste erkänna, att jag blev lite rädd när jag hörde att det skulle uppföras ett modernt glashus mitt i Stadsparken. Hu, tänkte jag, en byggnad som kommer ta allt fokus. En arkitektlåda som kommer tvinga bort grönskan. För jag tror bestämt att vi behöver våra parker, våra gröna lungor mitt i stadsmiljön. Vi behöver ha platser fulla med fågelsång och vajande träd, mitt i bruset. Vi behöver närheten till naturen även när den inte är nära - egentligen. Men nu, nu måste jag erkänna att Orangeriet blev mycket bättre än jag trodde. Det är snyggt. Smakfullt. Och den naturliga grönskan behövde inte maka på sig så mycket som jag befarade, eftersom "glasrundeln" inte blev så stor.

Kanske kunde ni inte bry er mindre? Jag menar, en liten gudsförgäten byggnad i den lilla gudsförgätna staden Borås. What's the big deal, liksom? Jo, den stora "dealen" är att det mesta härinne ska handla om miljön. Fokus ligger på hållbar utveckling. Restaurangen till exempel, den ska servera mat med honnörsord som "ekologiskt", "närproducerat" och "tillgång efter säsong" för ögonen. För magarna.

Grönt ute, grönt inne. Orange inne, orange på väg in genom dörrarna. Med tanke på det gröna fokuset så kände jag att ett sådant här inlägg ändå kan ha relevans en bra bit bortanför vår lilla stads gränser. Visst är det fint att man kan sitta inne mitt i parken, och ändå känna sig som att man är ute? Mitt i spenaten. Även om det där gamla pratet om att det regnar så mycket i Borås förstås bara är en myt. Så det så.

Sanningen att säga; det var inte många timmar som jag och mitt sällskap deltog i denna tvådagars-invigning. Det handlade nog snarare om minuter för våran del. Men vi fick i alla fall se, och höra, Daniel Lemma spela exakt en och en halv låt, innan det var dags att gå hem och sova.

:)
/helena

ps Fast det är klart, mannen och jag tittade ju på en film först, innan vi gick och la oss. En ganska bra film, med Bradley Cooper, Zoe Saldana, Olivia Wilde och Dennis Quaid i några av rollerna. Och så fick jag se min gamla engelska favorit Jeremy Irons i rollen som en mycket gammal man. The Words. En film om en författares vedermödor och dilemman. Om skrivkramp, Paris, kärlek och respekt. Kärleken till orden. Respekten för orden. Kärleken till din nästa. Respekten inför din nästa.

När jag skriver det här, står det tre, nästan helt utslagna, lupiner i vårt kök.

Först vill jag bara säga: Grattis på födelsedagen Sverige! Eller hur man nu säger.

Smart oskärpa. Den heter så - effekten. Även om det är oskarpt här och där, så är allt sant. Det är verkligen så här vackert. Så där rysligt, himmelsk, sagolikt, osannolikt vackert. Och visst har allt hänt på riktigt. Alldeles nyss till och med. Igår.

Smart oskärpa. Ibland kan jag tänka att det är det bästa sättet att se på vårt land, ja på hela vår värld - genom att kisa lite. Kisa lite, blunda lite och se en del mellan fingrarna. En hel del. Men det är kanske för att jag är bortskämd, för att jag växte upp under en privilegierad tid, som jag känner så? Jag säger inte att allt var bra då, på 70-talet när jag var liten, på 80-talet när jag var ung, eller i början på 90-talet när jag var nybörjare på det här med att vara vuxen. Det var jag för liten, ung och oerfaren för att förstå hela vidden av då. Idag förstår jag hur bra vi - på många sätt - hade det. Särskilt när järnridån äntligen hade fallit.

Visst, det är mycket som är bra idag också. En del saker är mycket bättre. Förstås. När mina vägar korsas av någon ur dagens uppväxande generation, känner jag mig ofta hoppfull. Hoppfull inför framtiden. Det finns hopp! Hopp för oss som bor här. För alla oss som bor här. De unga vill så mycket - så mycket bra - bara vi ger dem förtroendet. De flesta unga vill ta ansvar. För hela planeten.

Ibland vill jag kisa, men absolut inte alltid.

:)
/helena

Kameran är kastad!

Vad gör ni med alla era bilder? Var förvarar ni dem? Jag menar inte de fysiska, faktiska fotografierna nu, även om de ofta är digitala numera. Jag menar inte de virala bilderna, jag menar de mentala. De som "bara" finns lagrade i stordatorn häruppe, ni vet. I knoppen. Var gör ni av dem? Bilderna som näthinnan har registrerat och hjärnan sedan har varit vänlig nog att rättvända åt oss, var gömmer ni dem? Jag bara undrar, för ibland känns det verkligen som att minneskortet i skallen är fullt, för att inte säga överbelastat.

Som nu, nu går jag runt med en massa ögonblicksbilder. Sådana där vardagsscener som plötsligt bara dyker upp framför en. Vardagliga, men starka. Ofta går det svindlande fort innan de hinner passera igen. Som genom en stor vindruta. En världslig vindruta. Just nu går jag runt med fyra mentalt avfotograferade scener:

1. En medelålders man med två stora kassar kommer gåendes. I bakgrunden syns skylten med den svarta hunden på. En skotte är det va? Ja, ni vet säkert vilken affär jag menar. De har mat där, och en hel del annat. Det här hände i onsdags, när vädergudarna visade sitt temperament. Plötsligt blåste kepsen av. Vad göra? Bilarna svischade förbi, nära gångbanan, utan att ta notis om mannen - eller kepsen. Ett, två, tre snabba steg så var han ikapp sin bångstyriga huvudbonad. Och steg på den. Hans enda sätt att hålla fast den, utan att behöva ställa ner kassarna på asfalten. Hur han sedan fick upp den? Det vet jag inte. Då hade jag passerat.
2. Flickan springer över övergångstället. Ajaj, det gör ont att se en liten rosaklädd varelse springa så fort så att ryggsäcken guppar upp och ner för varje snabbfotat steg. Har hennes mamma inte hunnit lära henne om Herr Gårman än? Eller om Här-går-hon-ju, som jag kallar den kvinnliga skylten. Hursom, allt gick bra. Bilarna stannade. På båda sidorna. Och sedan var hon bara borta. Snabb som en pil. En rosa pil.
3. Två vänner. Jag inbillar mig i alla fall att de var (är!) vänner. Som yin och yang till utseendet. Den ene mörkhyad. Med stoooort hår. Afro. Snyggt. På ett roligt sätt. Inte bara en sådan där vanlig rund variant, utan mycket mer. Framför allt mycket mer på höjden. Den andre; blek med glesa hårtestar. Hårbottnen syntes lång väg, redan. Skratt och småknuffar. Två unga killar på väg ut i livet. Jag hann tänka; att jag hoppas att de håller kontakten. Även efter. Efter studenten. Efter vad som helst.
4. En dam. Med käpp. Inget märkvärdigt i sig. Men det var något med de bestämda stegen. Något med den självsäkra, tvärrandiga halsduken. Det var något med henne, som jag inte kan släppa.

Oj, det var en utvikning som heter duga. Här skulle jag bara redovisa torsdagens fotoutmaning (till mig själv): Hitta bilder som är tillräckligt färgstarka för att bli intressanta även i gråskala. Come on bara vardagen! Kom igen bara, alla vanliga vyer! Handsken är kastad! Här ska fångas färgskalor! I grått.

Känner mig ganska nöjd med resultatet, faktiskt. Jag fuskade bara lite. Hatten av för mannen - min egen hjälte! - som tog fotot på mitt öra. Visserligen enligt strikt instruktion, men ändå. Det blev bra.

Egentligen var det mina nya örhängen, eller clips?, som jag ville visa. Fick dem av mamma i söndags. Fick tillbaka dem, så att säga. Jag valde ut dem till henne en gång i tiden. Säkert till någon födelsedag. Kanske när hon fyllde lika mycket som jag är idag. Fyrtionånting. Hon tycker inte att de passar i hennes öron längre, så hon undrade om jag ville ha dem. Klart jag ville! Tack mamma!

Ett smakprov måste vi ändå ha. Ett färgprov. Den mest törstsläckande sommarfärgen. Melonfärgad. Soft saftröd. Softröd. Naturens egen sorbet. Vattenmelonfärgad.

Och rekvisita. Den är tillåten, ibland. Bara ibland. Någon hade lagt en kudde på bänken i Sinnenas park. Hm. Vilken stolle va? Men, vänta nu. Det var ju jag. Det är jag som är stollen. Men så här alltså; tänkte att det kunde vara skönt med något mjukt i den hårda träsoffan. Att kudden är fullproppad med gula (förlåt gråa) blommor gör ju inte saken sämre. Broderade blommor. Sådana som växer på loppisar, inte på trä'n.

Så, vad tror ni? Hade fotona blivit färgstarkare i färg? Intressantare? Eller mindre pretentiösa? Mm. Vem vet? Den som lever får, kanske, se.

:)
/helena

ps Hon är inte så ung längre, mossan växer vilt i anletsdragen på Edvin Öhrströms vackra kvinnobyst från 1951. Ungdom, heter den. Och på ett sätt är det ju alltid sant.

SOLBRITT!

Det finns så många vackra, fantastiska och helt enkelt superbra kvinnor! Oändligt många. Eviga. Just idag är det Solbritt som gäller.

Här står hon på sitt lutande boktorn. Här prunkar hon! Här ståtar hon med sina blommor. Små, men inte oansenliga. Som en glest tatuerad, solgul rad runt magen.

Här tronar hon ovanpå en annan kvinna - Selma. Det är de Lagerlöfska banden som får henne att luta lite, som får henne en aning ur balans. Bara en aning, hon tappar inte fattningen i första taget. Inte i andra taget heller. Hon tittar aldrig snett på någon. Ler mest ömt, bakom det glansiga, plirande porslinsögat.

Och hon har minsann kurvorna på de rätta ställena - Solbritt!

Nu, i den gyllene medelåldern, föredrar hon andra sysslor, nytt innehåll. Hon vet att livet är ändligt, vill därför inte dra såssleven efter sig längre. Lite såsig är hon förstås fortfarande, men vem är inte det?

:)
/helena

ps Gefle Porslinsfabrik producerade denna "solvarma porslinsjänta" från mitten av 1940-talet till mitten av 50-talet. Helmer Ringström heter mannen bakom kvinnan ifråga. Allt enligt den eminenta, informativa sidan: Signaturer.se. (Och jodå, jag brukar källkolla porslinsfakta på mer än ett ställe, när det är möjligt, men många andra webb-sidor är så himla kommersiella och småtrista att länka till).

Flyga drake?

Äsch. Jag skulle berätta något för er. En hemlighet, något jag skämdes för som jag nu äntligen har åtgärdat. Men det måste bli en annan dag, för nu är det bråttom, igen. Brått lönar sig ju inte. Men, men. I alla fall, på vägen ska jag spana upp mot trädtopparna, ska kolla om draken sitter kvar där. En vacker dag satt den bara där.

Jag tänker en massa symboliska tankar när jag ser den röda draken sitta fast där, högst upp. Ställer mig frågor om vad frihet egentligen är. Om man är friare med eller utan "snöre". Och om det inte är allra, allra bäst att stanna i trädtopparna. Stjärnorna är nog ändå som vackrast på håll. Eller vad tror ni?

Kvasifilosofi, en helt vanlig onsdagseftermiddag, där ser man. Inte illa, eller jo ganska illa faktiskt. Naivt. Men sant. Nu, starta raketmotorerna - mot loppisen!

:)
/helena

Tjock tröja. Tunn hud.

Tjocktröjad.
Tunnhudad.
I denna kalla tid.
Det kan vara jobbigt.
Ibland.
Det sticks.
Ibland.
Kliar.
Men.
Jag tänker men.
Jag är så glad.
Ändå.
Glad.
Att det inte är tvärtom.

:)
/helena

Perenna pennor

Arbetshörnan. Igen. Om ni får intrycket av att det inte ser ut som en arbetshörna, i första hand, så har jag lyckats. Här ska det kännas som att det är roligt att sitta ner. Avkopplande, även om man är uppkopplad. Lättsamt, även om göromålen ibland är tunga, eller åtminstone trista (läs räkningsbetalningar och dyl.). Fast ni har ju sett den förut, hörnan. Strax till höger står skrivbordet. Allt är sig likt sedan senast, nästan. Ser ni nytillskottet? Som förstås inte är nytt.

Något av det absolut bästa jag vet med vintage - förutom att många saker är så sagolikt vackra - är att hitta nya funktioner åt "gamla grejer". Grejen är den; att jag inte visste att jag skulle hitta en ny arbetsuppgift till den är blomsterhållaren, då, när jag först la märke till den. Då, tänkte jag bara att den var vacker. Och att det skulle vara praktiskt, och snyggt, att ha en sådan insats som stjälkstöd i någon av mina skålar. Eller på ett fat. Eller kanske i den gamla soppterrinen? Men när jag kom hem med den, då, insåg jag att de små hålen i keramikblomman passar perfekt till pennor, också.

Finns det något bättre än multifunktionella saker? Det skulle väl vara återanvända saker då kanske. Och vackra saker förstås. Därför är det extra skönt att kunna konstatera att just den här "grejen" uppfyller alla tre kriterierna. Med råge!

:)
/helena

ps Förlåt, för att jag använder orden "grej" och "sak" så mycket. Känner verkligen att jag behöver utvidga mitt vokabulär en aning, så jag slog upp "grej" i SAOB, i hopp om lite användbara synonymer. Men jag vet inte? Vad tycker ni om: "doning", "manick", "moj" och "pryl"? Tror kanske att det är bäst jag håller mig till mina "grejer" i alla fall. Eller? Ska nog ta och sova på saken först. Saken, var det ja...