-Var inte som en igelkott som sticks så fort man rör den, försök att löna ont med gott, sprid trevnad i ditt hörn... Ungefär så minns jag att vi sjöng i söndagsskolan, när jag gick i den, för en halv evighet sen. Egentligen ville jag inte gå, men det var ju det här med att kommunen? kyrkan? stod för taxi, ja ni läste rätt, vi som bodde på andra sidan den stora vägen, fick betald taxiresa till församlingshemmet, där vi höll till. Och sjöng. Bl a. Så då gick jag ett par söndagar, mest bara för att få åka taxi. Det var ett äventyr i sig, spännande, men det är en annan historia.
Igelkotten & Ängeln skulle varit en mer passande rubrik, men det låter inte lika bra, ligger inte riktigt lika bra i munnen, på tungan. För det är om Igelkottens elegans jag vill berätta. Och så nämner jag nog den bevingade, lite på slutet. Kanske. Visst tål den att nämnas, men att orka se den kräver en del, det gjorde det i alla fall av mig.
Muriel Barbery's bok: L' Elegance Du Herisson har jag inte läst, men häromdagen såg jag filmen, som kort och tagg-kort, *ler*, heter Le Hérisson. Visst låter det som en medelålders liten gubbe? Herisson. Hade ingen aning om att den lilla sticksiga rackar'n kallas så på franska. Skolfranskan räckte väl inte ända dit, ner till de prasslande lövhögarna, i de lite bortglömda trädgårdshörnen, där den oftast sniffar runt: Igelkotten.
Om ni gillar: rättframma beskrivningar av typen," -Jag är änka, kort, ful, småfet. Jag har förhårdnader på fötterna och vaknar ibland med vidrig andedräkt...", om ni tycker om tjocka katter och smalare katter, böcker som får vingar, små bedårande animationer, färger som beskrivs med hjälp av maträtter, neurotiska mödrar, gentlemän, guldfiskar, en överraskande Mozart, ett burrigt hår med ett lillgammalt huvud under, en och annan fransk byracka, saké, elegant inredning, då bara måste ni se den här lite burleskt småpratiga filmen. Ett riktigt litet franskbröd att bryta. I goda vänners lag? Med allvaret lurande där i botten av brödburken.
Så var det då det här med Ängeln, eller Engelen, The Angel, som filmen heter. -Å, nej, inte en till sådan film... tänkte jag först. Om barn som tvingas ta ansvar de aldrig borde ha. Svårt att se. Men viktigt. Om modet att våga välja, eller att välja bort. Se den, om ni orkar. För Maria Bonnevie är så bra. Och Gunilla Röör är sååå bra. Och de "små änglarna" spelar så att de glöder, som små stjärnor. Visst, en feel bad-film. Men ibland mår man ändå ganska bra efter att ha sett en sådan film. Det gör i alla fall jag.
Och det beror inte bara på att Japan just vann fotbolls-VM. Även om det hjälper till.
så hörs vi snart.
:)
/helena
ps Och Igelkotten påminde mig återigen om hur många klassiker jag inte har läst. Hm. Typiskt att biblioteket har renoveringsstängt just nu, nu när jag känner att jag bara måste få en sommardejt med en vacker kvinna. Jo, ni läste rätt. En kvinna. Minsann.
