Mitt skrivbord - en savann

Även om jag inte tillhör en av dem som gråter blod över att sommaren snart är slut... så ska jag ändå villigt erkänna att det finns finheter inbyggda även i den varmare årstiden. Som det här med ljuset.

Det där gassandet från en klarblå himmel, noll skuggande molnkompisar i sikte och en termometer som vägrar sänka sitt kvicksilver under 27-28 Celsius eller så, det ljuset menar jag inte!

Ljuset jag pratar om är av en mycket finkalibrigare sort, nästan försynt. Det smyger fram, vågar nästan inte komma in genom fönstret utan att knacka på. Slinker försiktigt in mellan en smal springa i persiennerna, först efter att ha frågat det frodiga lövverket utanför om lov. Om det verkligen får sila sina strålar genom dess täta grenar.

Det ljuset får mig på fall varje gång! Det visar sig oftast bara en kort stund i taget. Vid en speciell tidpunkt på dygnet. Det har lite kontinentala vanor. Fint ljus kommer sent! De loja, ljumma, lite slöa strålarna låter sig inte skyndas på. De kommer när de kommer. Så är det bara och så får det vara.

Älskar de där minuterna när det blyga ljuset kommer och hälsar på. Vissa dagar när vädret har vägrat skingra orosmolnen kommer solen liksom på oväntat besök. Och visst kan det hända att jag bjuder -  mig själv -  på en kopp kaffe, samtidigt som jag ser ljuset strila, stråla, sila och spela. Hoppas att hösten bjuder på mörkermotstånd och låter min kvällspigga vän komma in till mig och leka, ännu en stund eller två.

Nu när vi slutat se på året ur lejonets perspektiv och det istället har hunnit bli jungfruns tur att tyda tidtabellen, passar det kära kattdjursparet på... Här på mitt skrivbord! Se så de nafsar och nojsar i de värmande sensommarsolsträngarna.

"Lejon" heter konstverket, kort och gott. Det är Bror Hjort som har stått bakom penseln. Under sin tid i Paris tecknade han ofta av lejonen i Jardin des Plantes. " I den här lilla akvarellen från 1952 har han för ovanlighetens skull fört in sina lejon i ett drömt exotiskt landskap, fyllt av de mjuka svärdsliljeplantor som Bror Hjorth älskar att måla".

Så står det i mappen med tryckta bilder. Folket i bilds konstmappar. Stockholm 1956. FOLKET I BILDS FÖRLAG i samarbete med Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas konstfrämjande, Föreningen konst i skolan och FIB:s Konstklubb!

Blev så lycklig när jag hittade den här mappen och ett par till, på auktion, i en låda som ingen verkade lägga särskilt mycket märke till! Därför kostade den heller nästan ingenting. Folkbildande konst, det ni! Så varför inte ett par "konstrundor" på evigakvinnor i höst? Vad säger ni? Hot or not? Hot, hot, hot! Säger jag.

"Med mästerlig behärskning utan varje spår av spändhet har han flätat ihop sina älskade lejon..." Står det vidare i beskrivningen av akvarellen. Och man kan inte annat än att hålla med. Det känns som att en mycket kärleksfull pensel har svept fram över duken och nedtecknat de vilda kattdjurens särartade särdrag.


Hoppas att ni blev lika inspirerade av bilden... som jag.


 :)
/helena

ps Om någon blev väldigt nyfiken på konstnären i fråga så hittar ni fin information HÄR! på Bror Hjorts Hus hemsida. Han är kanske, annars, mest känd för sina träsniderier och skulpturer. 2006 såldes ett av Bror H:s konstverk för en rekordstOOOr summa pengar! Läs gärna lite mer om det HÄR! Men det är en annan historia. Tänkte att en speleman, i alla fall, skulle få avsluta med en trudelutt. En stum trudelutt. Stum av beundran för Hjorts naiva skicklighet är jag.