Pasteller på hösten, går det? Ja. Självklart. Det är bara att blanda och ge. Plockar fram några av mina finaste saker. Några som bara jag vet bakgrunden till. Som snäckan. Den är en skatt från barndomen. Han som gav mig den finns inte här på jorden längre. Tänker på kontraster. Och blir glad över inbjudningar som dimper ner i brevlådan. Människor engagerar sig. Bryr sig. Bry sig om. Om allt möjligt.
Något nytt, något gammalt, något som påminner oss om varför vi är här. Läser i gårdagens tidning om mannen som tvingades fly med sin 3-åring på armen. I flera månader levde de osäkert på vägarna genom världen och Europa, efter att ha levt osäkert i flera år i sitt eget hus. Långa tider i en källare, till skydd mot bomberna. Över vattnet, i gummiflottarna som vi läser om hela tiden. De sista ägodelarna kastade överbord av någon som ville tjäna ännu mer pengar på platsen de upptog. Den sista biten mot Sverige tog sju dagar. Sju dagar instängd på ett luftfattigt flak, med en 3-åring på armen. En liten kille med astma. Vyssja och vagga och lugna för att han inte skulle gråta. För att han skulle vara tyst. Tyst som en mus i sju dagar.
Plötsligt stannar den skumpande färden. Var de framme nu? I Sverige? Det går inte att vara säker när man tvingas fly via osäkra flyktvägar. Han sjunker ner på knä av lättnad när han frågar var de är och får svaret: Göteborg. Han förklarar för en kvinna han möter på gatan att han är flykting och inte vet vart de ska ta vägen. Hon tar sig tid. Ritar karta, förklarar, växlar pengar, köper bussbiljett. De flyttas runt ett par gånger innan de kommer tillrätta. Nu bor de i en liten ort strax intill staden där vi bor. De kan göra utflykter till badsjön varje dag. Den lilla, tysta pojken - för han har aldrig riktigt fått lära sig att vara social, det är svårt att göra det i en ensam källare - har fått små rosor på kinderna. Och pappan säger att han är förvånad över all vänlighet han möter här. Sverige är himlen och svenskarna är änglar.
Blir rörd, blir glad. Och stolt över att vi bryr oss. Änglar är vi kanske inte, men jag tror att de allra flesta av oss bryr oss om. Jag tänker på rötter, på att de är den vackraste delen av växten. Jag tänker på hur mycket vi tar för givet varje dag - som att kunna gå ut i vår vackra natur i lugn och ro. Och jag tänker på belackarna som vill påstå att de är realister, när ordet negativist är det som står ut. Okej, vi får ta konsekvenserna av vår spontanitet, det blir inte en dans på rosor varje dag, men alternativet är värre. Värre än värst. Allt är inte klart och tydligt, det är svårt att se när det brinner i knutarna och krutröken ligger överallt.
Och vad skulle hända om vi aldrig vågade agera spontant i nöd och lust? Ingen skulle till exempel någonsin våga bli kär. Helt plötsligt börjar hjärtat dunka snabbare och man står där med en främling i sitt kök. En främling med dålig andedräkt och morgonrufsigt hår. Och man förstår inte hur man har kunnat leva utan denna främling. Så kan man tänka om sin granne också. Bara man vill. Och vågar.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar