Jo då. Den vilar sig fortfarande - jorden. Det kan den behöva. Vet inte riktigt vart den här gamla härliga pastell-globen är på väg. Tror inte att den ska stå på den lilla byrån i köket längre, fast jag vet inte. Kanske ska den få rulla vidare ut i den stora vida vintage-världen? Eller också får den hitta en annan plats här hemma. Den får allt vila sig en stund till, som sagt. Den blå boken där, det är den vi högläser ur just nu, skulle delat något bra citat med er, men jag hittar det inte just nu. Mera sen, med andra ord. Och nej, den fina formen ska inte ligga där.
Alla fjädrar är tillbakalagda i pyssellådan, utom en liten liten som smet. Påminner mig om koltrasten som drillar så högt nu, trodde nästan att den tagit sig in på något sätt, så nära öronen hörde jag dess kära vårsång i morse.
När vi rensade bland våra böcker senaste, då hittade jag några jag verkligen ville behålla. Som minne. Kanske tar jag mig tid att bläddra någon dag. Eller inte. Livet är ju trots allt inte oändligt - har jag hört. ;)
Känner ni igen den här klassiska framsidan då? När den kom handlade det inte om CD:s, då var det LP som gällde. Vi pratade om det här med att dagens låtar är så små. Små? Ja, korta i rocken. Bara ett par minuter eller så långa, sedan är de slut.
Det finns ingen plats för tonerna att verkligen ljuda längre. Ingen har tid att lyssna färdigt. Därför tog mannen fram den här musiken, som fyller hela femtio år nästa år. Den får bli en del i ett debattinlägg om musikalitet, instrumentation, och att våga vägra begränsningar.
Här får det allt breda ut sig. Kanske ska vi ta oss tid att lyssna på del ett? Den är ju trots allt bara tjugofem minuter lång. Del två då? Jo då, lika lång. Vi pratar säkert mer om det här en annan gång. Om vi får tid.
Snöfrid? Snöfrid. I Svenska Dagbladets årsbok från 1929 hittar jag Elfrida Andrée. "... f. 1841. Organist vid Finska kyrkan i Stockholm 1861, samtidigt lärarinna vid seminariet, domkyrkoorganist i Göteborg 1867. Ledamot av Musikaliska akademien 1879. Komponerade en körballad 'Snöfrid', orgelsymfonier, två svenska mässor, en del kantater samt flera pianonummer. Död 11 jan. ..."
Ett helt liv, på bara ett par rader. Det är å andra sidan mycket mer än de flesta idogt kämpande människor genom historien någonsin fått och får.
Det var lite av det som pågår här hemma just nu. Tänkte sett filmen om Paul Auster och hans tegelsten om olika liv, fast samma, eller hur det nu är. Har inte läst den. Men ett bra sätt att fusk-läsa är ju att se en dokumentär om den istället. Vi såg något annat igår, på bästa sändningstid, ni vet. Ett program där man kan få höra en go tokstolle utbrista saker som: - Det blir nog den första fettsugna nallen i rymden det! Hehe. Bäst i test alltså.
Sedan en film. Den var lite hemsk. Mycket hemsk. Men också hemskt bra. Beast (från 2017, tror jag). En väldigt välgjord bildupplevelse. Och fenomenalt skådespel, på alla håll å kanter. Fast hemsk. Brutal. Men också äkta, känsloladdad och allt annat än förenklande. Det är mycket som ryms i begreppet människa. Så är det bara. På gott och ont.
Och som ni säkert förstår, finns det mycket jag vill kommentera om det dagspolitiska läget, både här och där. Men det tar vi en annan dag. Här ska lyssnas på musik. Läsas en och annan rad. Och blåsa på färgen, så att den torkar lite fortare.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Kära Google, tack för att ni doodlar, måste jag bara få säga. Annars hade jag aldrig läst om Naziha Salim. Konstnär, pedagog och författare. Var bara tvungen att surfa runt på diverse konst- och auktionssajter en lång lång stund, för att få njuta av hennes bildspråk. Särskilt fascinerande att följa hur detaljrikedom inte alltid säger mer än det förenklade formspråket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar