Hans skjorta och tröja. Men mina underbyxor.

Hallå där! Då kommer det utlovade inlägget här. Vi börjar väl med den där känslan då, som jag försökte beskriva häromdagen. Att ha sin killes kläder på sig. Här har jag det. Hade. För länge länge sedan. Tror jag står i en klasskompis badrum. Tror det är hon som tar bilden. Jo, så måste det nog vara. Den här mjuka skjortan alltså. Mm. Minns känslan. Nyförälskelse och mysig flanell. Han har visst något liknande i garderoben nuförtiden, klär ju fortfarande så bra i rutor, den kära mannen. Vi går raskt vidare från den fula minen, va?

Till den här. Haha. Trodde tydligen att det gick att bli vackrare då, än jag var. Som rynkig och mycket mogen person lägger jag sällan ner någon tid på att kleta in någon större mängd skönhetsprodukter i fejset. Fastnar ju mest bara bland rynkor och skrynklor och dubbelhakor, känner jag. Haha. Det här är faktiskt både min tröja och mina underbyxor. Haha. Tiden. Den går visst. Medan man tänker på annat och allt det där. Det här var väl ändå lite bjussigt, som man säger? I underbyxor och allt. Jomenvisst. (Kommer jag bli avstängd på grund av för mycket naket här inne nu då? Eller vad säger googlet och bloggret och så?) Fniss. Och tihi. Och allt vad jag sa.

En liten gosse som jag passade ibland. Son till en arbetskamrat. Och någon gång var mannen också med och passade. Han har fotat. Vi lekte kanske lite mamma, pappa, barn här då? Och blev mätta på det. Barn. De är underbara, på så många sätt. Men vi har aldrig ångrat att vi aldrig försökt skaffa några egna. Världen är full av barn, som behöver ansvarsfulla och kreativa och intressanta vuxna förebilder. (Som går runt och visar upp sig i bara trosorna, för hela internetet och allt? Haha.)

Det roligaste med det här inlägget, förutom att det är fullt av väldigt analoga och väldigt gamla foton, är väl ändå att någon annan har knäppt av de flesta bilderna här. Förutom ett par stycken är det någon annan som fotat. Men här ovan har jag ändå fångat min älskling, i vitt igen. Skogen. Mannen. Myten. Magin. Och tröjan. Haha.

Här. Här har ni mig igen. Med mannens tröja på. Med text på. Vilken text då? undrar ni. Hm, vi återkommer till det snart. En text jag förmodligen inte skulle våga gå runt med idag. Skulle väl bli kölhalad och bannad och uppläxad av närmaste militanta feminist. Eller inte. Även vi feminister har ju faktiskt humor. Eller? Jo då. Ibland.

Nämen titta, så fin. På den tiden när dubbelhakorna inte var så många, då hade jag ofta polo på hösten och så. Minns särskilt en gul, ribbstickad. Kommer ihåg att jag mer än gärna bar den under den här svarta kavajen. En kavaj som jag hittade i mannens garderob. Något från sjuttiotalet, som han inte använde längre. Länge och väl, använde jag den sen. Ett favoritplagg, trots att det var av akryl eller polyester eller något annat pretty onaturligt.

- Var hade vi fått den ifrån? frågade mannen, när han fick syn på den klart lysande solrosen här. Från vårt eget blygsamma lilla land, tror jag bestämt. En liten remsa med jord, någon meter lång bara, hade vi där i vårt första gemensamma boende - på bästa Hässleholmen här i vår lilla fina stad Borås. Åh. Den här bilden är så full av saker. Några fina och bra, som ampelliljan och dess klassiska blomsterhylla. Några dumma, som reklamen där på bordet. Åtta kilo vetemjöl? Vem behöver det? Bagarens barn? Bagaren? Och bagarens fru? Haha. Och den där fula soffan sedan då. I falskt skinn. Som den sprack! Som en solfjäder i formen, rund och go och stor och ful förstås. Men också praktisk, man fick plats med mycket i den. Både filt till benen - och benen. Och flera personer till. (Och deras ben.)

Nej, ta inte kort på mig nu. I den här tröjan. Med den här texten på. Usch och fy. Alla fina feminister får hålla för ögonen nu, om det gör för ont i dem. Men han jobbade ju faktiskt på ett ställe där han var just filmansvarig. Video, som det var då. Hyr-video. Mest drama och äventyr och barntillåtet. Lite thrillers och vanlig hederlig action såklart. Men också en och annan vuxenfilm hyrdes väl ut där, på bensinmacken. Det är andra tider nu. På gott och ont. Mest på gott förstås.

Så, nu kan ni öppna ögonen igen! Titta, en häst. Jo. Det är klart att jag fotade hästar redan då. Såå fin pålle.

Den här bilden minns jag inte alls. Men jag minns hur det var att vara hon. Hon som var jag. ÄR jag. Måste säga att det mesta av det allra viktigaste här i livet - värderingar, ideal, intressen, engagemang och kärleken - de har jag bevarat intakta, i djupet av både hjärta, hjärna och själ. 

Det är så här jag ser på mig själv, innan jag öppnar ögonen, och ser en tant blicka tillbaka på mig från spegeln. Men. Vet ni vad? Tanten är också bra. Hon duger. Hon är fine. Hon har ett jävlar anamma och ett driv som den där unga tjejen aldrig skulle vågat hoppas på att hinna erövra - på bara ett enda helt halvt liv.

Hej då. So lång. Vi ses.

Det var det. Tolv analoga foton. Från en annan tid. Kanske har jag visat er några av dem förut? Förmodligen. Men här inne backar vi ju aldrig från att återanvända och åter använda. Same same, but different. But same. Ja, ni vet vad jag menar.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vad då tolv? Det var väl bara elva? Men hallå, det tolfte fick ni ju se redan tidigare idag. Ett litet härligt och återanvänt bonusinlägg, som kom först, så att säga.