Här sitter jag och försöker få något vettigt gjort. Bredvid mig blänger han Ekdahl, från framsidan av förra veckans TV-bilaga. Har så mycket att göra att jag inte vet var jag ska börja. Så jag börjar inte. Kan inte bestämma mig för vad jag ska skriva här inne heller. Buntar ihop två saker med varandra. Det blir nog bra ska du se, säger jag till mig själv. Retar mig bara lite på att jag glömde tända golvlampan i köket, innan jag tog bilden som skulle illustrera hur superfiffigt det är att använda en lampa som gardinomtag. Håhåjaja.
Känner mitt färgbehov skjuta i höjden nu, med en sisådär 120%, i samma stund som mitt älskade träd har fällt alla sina kära löv. Eller inte riktigt alla ännu, några tappra kämpar med näbbar och klor (kan löv ha det?) för att hålla sig kvar genom en blåst till. Bara en liten blåst till.
Plockar fram färgrika saker som ska höja livsandarna. Kuddarna med ränder och tofsar, som köptes på Indiska en gång för många år sedan. En vas. En atlas. En tavla. När det är just färgkombon man är ute efter, gör det inte så mycket om tavlan hamnar upp-och-ner... Tycker om den enkla mörkguldiga ramen. Låter tavlan inspirera mig till stearinljusens nyanser.
Annars dras jag mycket till en speciell lila ton nu. Lila. Höstfärgen. Tantfärgen no 1. Enligt gamla förlegade fördomar alltså. Gärna i kombination med skarp gul. Läste i Elle Decoration - som nyss damp ner på hallmattan - att det är hett med en annan gulfavorit igen. Åh, senapsgul, en gammal kär färgbekant! Ett tag, på nittiotalet någon gång, när jag tyckte att klädmodet innehåll för många tråkigheter, färgmässigt, färgade jag både det ena och det andra i denna julskinkgriljerings- och klassiska korvtillbehörsfärg.
"... I allmänhet är västafrikanerna ett lyckligt och vänligt släkte. Männen är storväxta och ser bra ut. Kvinnorna klär sig i färgglada bomullskläder, och på huvudet bär de turbaner, som får dem att se ut som prinsessor ur Tusen och en natt. ..."
Ojojoj. Raderna om Livet i Västafrika, från mannens gamla (1962) Folket i Bilds Afrika atlas, känns förlegade och generaliserande. Fördomsfulla och t o m rasistiska, skulle de flesta av oss instämma i att många av de här texterna känns idag. Tänk vad mycket som hänt på bara 50 år ändå. Trots allt har vi kommit så mycket närmre varandra. Nu när världen har krympt i tvätten, via internet och annan förändrad infrastruktur. Vi har ingen anledning att se på varandra som främlingar längre. Tack och lov.
Min färgglada bomullsblus är gjord i Pakistan. Jag köpte den second hand, förstås. Och tänker inte ta den på mig. Den ska hänga framme, så där som är så populärt att plagg ska göra numera. På en vägg nära mig. För att släcka den gråa säsongens värsta färgtörst.
På tal om det, har ni sett Kvalitet? Programmet som presenteras av Camilla Thulin och hennes underbara fyrbenta följeslagare; Musse. En högkvalitativ UR-serie om kläder och tyg och skor och sådant. Om hur våra klädval och vår ständigt ökande klädkonsumtion påverkar oss. Påverkar vår världs miljö och våra kroppars hälsa. I första programmet, tror jag det var, fick vi stifta bekantskap med en manlig syjunta. Unga killar som syr kläder från svunna tider. Kvalitet, som sagt. Om inget annat, klicka in er och kika på de små klippen som handlar om hur olika tillverkningsprocesser runt om i världen går till. Om allt från batiktyg till näverskor (!). Sedan var det ju lite roligt att följa med in i tvättstugan också. Camilla rådbråkade en vinfläck på alla upptänkliga sätt, samtidigt som Musse åt strumpor och sedan somnade snarkande mitt i tvätthögen.
Inslaget om sömmerskan i Bangladesh drabbade mig extra. Slit från morgon till kväll i en dammig och inte helt säker fabriksmiljö. Hela dagarna syr hon gigantiska jeans till den omättliga USA-marknaden. Hemma måste hon lämna sin lilla bebis i händerna på den tonårige sonen. Han som egentligen borde fått fortsätta i skolan. Ett bra tag till. Men det fanns ingen annan som kunde ta hand om den lille. Huset de bor i, är inget hus, med våra mått mätt. Mer ett skjul, som står på styltor över ett vatten som säsongsvis hotar att svämma över. Fönstret är ett uppklippt hål i plåten, med en handduksaktig tygbit som insyns- och väderelementsskydd.
Och här sitter jag, med mina I-landsproblem.
:)
/helena
ps Så fort ni bara har möjlighet (kanske dröjer det någon dag innan den når alla butikshyllor) tycker jag att ni ska lägga vantarna på ett ex av senaste Elle Decoration, maken till inspirerande tidning finns inte! Vilken fingertoppskänsla det alltid visas prov på här. Allt är så lagom avvägt, samtidigt som det aldrig backas för nödvändiga överraskningar och extravaganser. Typiskt bara att den damp ner just nu, när jag har så himla mycket att göra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar