I min hand - Vart tog tiden vägen?

Men, vart tog de där två kidsen vägen då?

Här! Vi är fortfarande här ju! Sitter och skriver på var sin skärm, i var sitt, mer eller mindre angeläget, och aktuellt ärende.

Tiden. Denna underliga farkost som ständigt för oss framåt, antingen vi vill det eller inte. Tiden ligger i tiden, på något sätt. Det ligger i tiden att prata om det som varit som något annat än bra erfarenheter som vi bär med oss framåt. Det ligger i tiden att argumentera "för sin sak" med hjälp en unken typ av högervriden, konservativ nostalgi (säger hon som avgudar sina gamla, skavda ting...).

Det ligger bra i munnen att formulera sig som om klockan går att dra tillbaka. Som om vi kan börja om genom att gå bakåt. Om det är någonting vi - i den här omvälvande tiden som vi lever mitt i - vet med all säkerhet, så är det att det inte går att gå bakåt. Bara det att jag återigen skriver de här orden bevisar det. Bara för att man hela tiden måste återvända till det som varit, innebär det inte att man går bakåt.

Att upprepa sig är också en framåtrörelse, även om det många gånger kan upplevas vara kontraproduktivt.

Vilket dravel va? Vad är det jag vill ha sagt egentligen? Klarspråk, om vi får be!

Jo, så här va: De där två kiddosen (redan då vuxna barn, men ändå), de visste inte vad vi vet idag. De kunde mycket väl ha varit skeptiska till hela idén med EU, eller EG som det hette då. De kanske röstade nej till att alls vara med, till och med. Jo, så var det nog. Så var det säkert.

Och även om de där två på många sätt - fortfarande - bara är två förvuxna kids som vill leka och lajja och spela och lira och ha en massa kulturellt kul, så vet de också ett och annat. De har satt in en hel del på erfarenhetskontot med åren. Saker har fallit på plats, annat har lyfts och vänts på. De där två, i sina äldre kunnigare versioner, vet att saker, förhållanden, arbetsuppgifter, vänskaper, poesiföreningar, samhällen och allt möjligt annat som man investerar mycket tid i, måste få fortsätta att utvecklas. Som EU, bara för att ta ett bra exempel. Om vi vände på klacken och gick ur nu, då skulle så mycket värdefullt jobb som lagts ner vara i stort sett förgäves. Grogrunden är färdig. Nu måste vi fortsätta att så och skörda. Gärna samtidigt.

Man kan inte bara ge upp när barnet har vuxit 20 centimeter, man måste se till att det växer ytterligare några till. Och några till. Och göra det lite gladare också. Lite vänligare. Miljövänligare. Se till att det bajsar mindre i blöjan (förlåt för onödigt äcklig metafor...) eller åtminstone kissar i en miljövänligare typ av blöja. Man vill ju se hur kidsen blir när de växer upp också. Se om det blir folk av dem också. Hålla kontakten med dem, så att de inte sticker iväg och blir föör självständiga och så...

Det där var kanske inte själva sinnebilden av det de flesta menar med klarspråk, men jag tror ändå att ni förstår ungefär vad jag vill ha sagt. Nu är vi med i EU, oavsett om vi tyckte det var en bra idé som embryo eller inte. Nu är nu. Nu står vi här. Och nu tar vi sats in i framtiden. In i den bästa framtid vi kan försöka hjälpa till att skapa och forma för våra barn och kommande generationer.

Vi ska bli starka av att samarbeta när det verkligen behövs, vi ska också göra vårt bästa för att visa våra individuella styrkor, när det behövs. Vi ska inte stänga in oss bakom landsgränser eller ens bakom stora samarbetsorgan, vi ska samarbeta både inom och utanför EU. Vi ska utvecklas genom varandra.

Vi ska dra fördel av varandra, och när någon har det svårt ska vi finnas där som en kunnig, motiverad - mjuk - maktfaktor. Vi ska fortsätta hålla medmänskliga och mjuka värden högt upp på dagordningen. Vi ska fortsätta att lära oss av varandra och dra lärdom av våra misstag. Ingen lärde sig cykla som spädbarn. Cykling kräver visserligen både hjälm och broms, men om man aldrig stannar upp och njuter av de gröna omgivningarna, så är det å andra sidan ingen idé att alls lära sig cykla. Oavsett hur gammalt barnet är.

Jag kan inte allt om hur EU fungerar. Jag vill inte kunna det, jag behöver min hjärnkapacitet till så mycket annat, men jag vet att EU är något vi har investerat mycket i. Därför ska vi fortsätta att utveckla "vårt barn" till att bli det lyhörda omvärldsorgan som vi behöver. Ett lyhört barn. Gärna med både röntgenblick och förmåga att teleportera oss framåt med hjälp av vetenskapliga insikter om exakt vad vi måste göra för att röra oss framåt, tillsammans, nu.

Med öppen blick ska vårt stora barn lägga örat mot jordens ömtåliga skorpa och våga göra mer än att bara skrapa på ytan för att föra oss mot en hållbarare framtid. En framtid där vi inte bara köper oss glada, för det går ändå inte. I så fall vet man inte vad orden glad, nöjd, tillfreds och harmonisk verkligen innebär på djupet.

Därför röstar de där två kidsen för miljön och vår bästa framtids skull, även den här gången.

SWISCH!

Inte som i en betaltjänst, utan som i ett överjordiskt tidsdån!

För hörrni? Vart tog tiden vägen? På riktigt?

Ja, inte vet jag. Men ett vet jag, att de där två - i sina tunn- och gråhårigare versioner - vill fortsätta att ha det kul. På djupet. Ärligt. Och samvetsgrant. Med öronen fortsatt riktade mot samtiden, och framtidens gröna levande ängar och hårda hållbara isar.

<3
/helena

ps Äsch. Så många ord, och ändå blir inget sagt. Äsch. Eller? Hoppas att något ord fastnade och tillförde just dig något. Ibland är det svårare att formulera det man verkligen vill säga. Ibland rinner allt ner på pränt som ett lätt och lagom ihållande försommarregn. Och ibland kan det vara svårt att urskilja vad som blev vad. Det viktiga är väl att ta nya tag och gå vidare? Gör om gör rätt, som vi småskrattande brukar säga i familjen.