Tänk, att det finns de som är emot mångfald. Kulturell mångfald. Myllret av kreativa röster som alla var och en har något att säga. Något att tillföra. Något att sjunga ut om.
Tänker naturligtvis, nu och alltid, extra mycket på mångfalden i naturen. Fåglar och bin och humlor och fjärilar, som alla bidrar till den fortsatta mångfalden - genom sitt oförtrutna arbete med att pollinera våra gröna växter.
Tänker på alla rabattens färger. Hur tråkigt det vore om alla bara gillade vita blommor. Eller rosa.
Tänker på att det verkar hänga ihop på något sätt - det här med att så många verkar vara rädda för det månghövdade, det kryllande, krälande, kravlande och det regnbågsfärgade, fria, konstnärliga skapandet.
Som om de vore livrädda för att allt det bra ska sprida sig. Som om de vore rädda för ringarna på vattnet.
Som om de aldrig kastat smörgås med perfekt platta stenar när de var små. Som om de inte njutit av en smörgås med ojämnt antal prickar på den prickiga korven, efter bad och skutt och lek.
Som om de var emot själva livet.
<3
/helena
ps Motsatsen till mångfald måste väl ändå - enligt alla konstens och naturens och alla andra lagar - vara enfald? Eller är jag dum, som tänker så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar