Mitt huvud, säger jag bara. Så fullt det blir. Så skönt det var ändå, när lugnet lade sig över oss. Covid-lugnet. Fast sedan går det en sekund, så, en sekund, och eftertanken hinner sätta in. Eftertanken som säger oss att folk måste få komma ut ur sina avståndsburar nu. Vi kommer ingenstans genom att bygga murar mellan oss. Även om jag redan saknar lugnet.
Vi har ju förstått att många har tyckt det varit väldigt svårt - att ta det lugnt. Eller lugnt och lugnt, jag vet inte vad vi ska kalla det? Lugnare än förut, när det bara var att gå ut och jazza - kan vi uttrycka det så, kanske? Okej? Det är lite svårt att sätta sig in, för oss som behöver långsamhet och ro och eftertänksamhet. Vi som lever och andas lugn i vårt arbete och vår strävan att skapa mening för fler än oss själva. Vi som inte skulle få något gjort utan det - lugnet.
Vad vill jag då ha sagt, denna sista dag i månaden? Denna första dag, efter den första dagen utan lika hårda restriktioner för oss som är vaccinerade. Så mycket. Såå mycket, vill jag säga. Men mitt huvud är korvstoppat med för mycket info just nu, det blir som en för trång tratt att försöka sammanfatta alla tankar som vill ut.
Det handlar om kultur, mina tankar. Hur den här annorlunda tiden har belyst dess självklara, självlysande kraft. Hur det verkligen har framkommit att människan inte är skapad för att leva utan den - kulturen. Vi måste få skapa och ta del av andras skapande, annars torkar vi ut, som vissna blommor.
Mina tankar rör vidare vid konsten att själv kunna ta ansvar för sitt beteende, hålla avstånd när så krävs, vara fortsatt rädda om våra äldre och sköra. Det handlar om att jag inte tror på tvång, aldrig. Inte nu. Inte någonsin. Man måste själv komma till insikt om att det kanske inte finns någon annan väg än vaccin, åtminstone inte som vi kan få syn på nu.
Mina hjärnceller fylls av orden: Att ungdomar läser allt mindre. Mitt hjärta gråter när jag läser det. Vi måste jobba hårdare och mer ihärdigt för att föra över kärleken till läsandet till de yngre generationerna, tänker jag. Kanske kan vi påminna dem om privilegiet att bo i en del av världen där det är självklart att få lära sig läsa? Kanske kan vi leta upp den oerhörda siffran som berättar om hur många människor där ute i världen som är analfabeter - många barn och unga som skulle ge vad som helst för att få gå i skolan och lära sig att läsa en rad eller två - och kunna skriva sitt eget namn.
Det är lite av allt det som trängs, i hatten, i tratten. Det vill komma ut. Långt och broderande. Men så många ord får inte plats här.
Men. Låt mig ändå säga så här mycket: Att precis när jag håller på att bli galen av att höra om politiker som vill inskränka det viktiga - livsviktiga - biståndet till en omvärld som skriker på hjälp, då hör jag om alla de som vill hjälpa sina grannar och medmänniskor efter den fruktansvärda händelsen i vår goa grannstad Göteborg.
Varje gång det finns anledning att oja sig, finns det fler anledningar att applådera alla de som vill väl. Så jag håller inne med kritiska tankar idag, och säger bara helt lugnt hejdå till september.
Hej då då.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Lämnar med lite tom barkyta också, så att ni kan karva in något eget.
Något kärleksfullt.
Ett minne.
Namnet på en vän, som ni saknar.
Namnet på era älsklingar.
Något oförglömligt och vackert och själfullt.
Namnet på människans bästa vän: Covid-hunden.
Något gott och bra och snällt som den här ojazziga tiden ändå gav er.
Eller tryck dit en önskning inför kommande månad.
En kärleksfull önskan om mer tid, kanske.
Mer tid att älska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar