Under den välskräddade himlen

Om man vill vara lite vitsig - och det vet ni ju att jag gärna vill... - så skulle man kunna säga att det är rena natten att jag aldrig har varit på Textilmuséet. I mer än 20 år har jag bott i denna stad. Mer än en fantastisk utställning har kommit och gått, men jag har aldrig lyckats få den här kroppen att bege sig de få kilometrarna, stegen till det textila meckat.

Ni som följer med mig härinne vet vid det här laget en del om den här kroppen och dess begränsningar. Så förklaringar finns. Och bortförklaringar. Sanna bortförklaringar, men ändå.

Nu ska tummen ur! Ja, helst hela kroppen. För i höst flyttar nämnda muséum. Visserligen flyttar de in i vad som säkert betecknas som; Nytt & Fräscht. Dessutom närmare centrum. Gott så. Men jag vill inte ha bott i denna staden i två decennier utan att ha besökt de 'gamla' lokalerna en enda gång. Så here I go. Någon gång under sommaren hoppas jag få både tid, ork och möjlighet, gärna samtidigt... att se:

Under himlen - siden och kattuner från 1700-talet

och

EXIT 2012 - Textilhögskolans examensutställning

Kanske ses vi där? Mellan vackert skimrande 1700-tals nostalgi och textilens framtidshopp och tro.


Önskar er alla en skön fredagskväll, gör jag (och den något motsträviga kroppen)
:)
/helena




ps Som ni märker så är inte det här inlägget reklam för en stor klädkedja. Det är bara det att den där byggnaden är så svår att missa, om man bor i vår lilla, välsydda, stad.

Kort om kort

Vintage-flicka och vintage-katt, på ett av alla rara vintage-kort som jag har hittat den senaste tiden. En del av korten är inte så speciellt gamla, bara billiga och second handiga. Och användbara. Bara någon i bekantskapskretsen ser till att gifta sig snart. Eller flytta utomlands och sedan komma hem igen. Eller något annat som stämmer med texterna. Texterna där på kortens framsidor.

En del framsidor behöver inga ord. Allt sägs ändå.

Just det här motivet har nog en sisådär 70-80 år på nacken, skulle jag tro.

Flickan och katten skulle förresten prata tyska med er - om vykort hade kunnat tala alltså. Och katter? Jo, de kan tala, det vet alla som har pratat umgåtts mycket och länge med en... jamare.


;)
/helena



ps Denna veckan har jag allt hittat en del sköna ting. Smått & gott i fyndväg minsann. Mer får ni inte veta idag. Eller? Okej då, det kan kanske, kanske vara så att jag har köpt en adventsljusstake till. Hm. Någon som behöver en? Snart är det ju adventstider igen. Vad? Aha, ska vi ha en låååång sommar först säger ni? Åhå, på så vis.

Gustavs skål

"... Det viktiga var att eftersträva äkthet i material och teknik. Naturen skulle vara förebilden för ornament och mönster och kopiering ansågs leda till konstens död. ..."

Visst hade det varit kul om locket till min 'skål' hade varit intakt, men då hade å andra sidan priset varit ett helt annat. 15 kronor!! kostade den fantastiska formen, på loppis.

Är det en pastejform eller ett slags uppläggningsfat? Någon som vet? En terrin är det nog i alla fall inte, locket saknar det karakteristiska hålet där soppsleven ska vara.

Undersidan talar om för oss att denna Gustafsbergska skönhet har varit med ett tag. Utnött och lite svårtytt, men mellan 1890-1910 användes den här stämpeln. Tror jag.

"... De nya idéerna hade utvecklats i England i kretsen kring filosofen och debattören John Ruskin och poeten och konstnären William Morris. Det var en reformrörelse med ett socialestetiskt program riktat mot industriernas rovdrift på människor och material. Det sociala var viktigare än det estetiska men en bärande tanke var att det vackra skulle vara till för alla och att fula saker gjorde människor olyckliga. Idéerna spreds genom tidskriften The Studio, som började komma ut 1893, och de skulle få ofantlig betydelse för lång tid framåt. I Sverige blev Ellen Key en viktig förespråkare för de engelska idéerna. I utställningar, artiklar och skrifter, förde hon ut sitt budskap om att det vackra skulle göra människor lyckligare och snällare och att lyckliga människor tillsammans skulle kunna bygga ett bättre samhälle. För henne var "skönhet för alla" en rättvisefråga. ..."

/ citaten är hämtade ur: 'GUSTAVSBERG
                                    - Porslin för folket'
En konstbok från National Museum
Redigerad av Karin Linder
Nationalmusei Årsbok 49
2003



Ja, inte vet jag. Att jag blir glad av den fina formen, skålen, uppläggningskarotten, det vet jag! Och att loppis-andan, mentaliteten, livsstilen verkligen är något som främjar 'skönhet för alla', det är jag också ganska säker på. Plånboken kanske blir allra gladast ändå.

Skål på er!
:)
/helena



ps Mannen tycker att det är lite jobbigt att den 'sköra porslinspjäsen' ligger bland våra sängkuddar. Alltså bland de kuddar och filtar som ligger uppepå sängen när det är bäddat och som sedan hamnar i den här gamla fåtöljen på kvällen. - Men det är ju bara för att jag vill kunna beundra den, ofta, utan att vara rädd för att den ska gå sönder, säger jag. Hm.

Hårdsmält kisse

Jag håller väl inte med Roffe Wikström om riktigt allt ...

... men en hel del!


;)
/helena

Den evigaste av de eviga

Kontraster. Mellan gammalt & nytt. Vackert & fult. Välpolerat & oborstat. Jag gillar dem. Därför får ni träffa Eva idag. Dagen efter att ni fick se mina nya, men ändå second hand-inköpta kuddöverdrag.

Minnen. Inte bara därför förstås. Utan även för att hon är så fin. Eva. Eller det vet jag egentligen inte, men hennes ask är i alla fall fin, det vet jag. Nästan vacker. Uttänkt. Väldekorerad. Femtio kronor kostade den, på dödsboauktion. Jag vet, det låter så trist det där dba-ordet och förklarar så dåligt om allt fint som man kan få se genom en människas efterlämnade, älskade ting.

Detaljer. Någon som har brytt sig om de små beståndsdelarna har gjort Evas träskrin. Vad som har förvarats i den lilla, snart 110-åriga lådan, genom alla årtionden vet kanske bara hon, flickan på e, som blev kvinnan på e. Och så jag nu då. Eva är en av de kvinnor som inspirerade mig att starta 'eviga kvinnor'. Elsy och Ester är två av de andra. Läs gärna om dem här!

Uppvaktning. Kanske är det den första födelsedagspresenten eller en dopgåva. Året är 1903, datumet den artonde i dennes (som man sa förr:).

Inspiration. Juni 1903. Mitt i den blommande jugendtiden. Någon har lagt ner sina händers skicklighet i träets ådring. Ett marmorerat landskap. Träd och moln och sten och... en tanke bakom motivet? Det tror jag.



Startskott. Nu, just i detta nu börjar en serie jag vill se. Om livets början. Den vill jag inte missa! (Jag tror att det är krystvärkar jag hör, uj)
:)
/helena



ps "Space may be used for correspondence" heter inlägget om mor & barn & konstnären bakom det inramade gamla vykortet. Om ni vill läsa lite mera.

Brooklyn's finest bacon

Ibland hittar man ingenting när man går runt i sina stamvälgörenhetsaffärer. Eller kanske rättare sagt - man hittar bara det man brukar hitta. Allt ligger ungefär där det brukar ligga. Och samlar damm. Man säger kanske - Aha, där är den ja, om den där turkosa katten, som visserligen är fin, men känns som ett så onödigt köp. För att den bara skulle sitta här hemma. Och samla damm.

I dag var en sådan dag. Först ett varv på Myrorna, utan att hitta det där som man inte visste att man letade efter. Sedan ett varv inne på Emmaus, där allt också verkade sig ganska likt. Tills jag fick syn på en bekant dam. Med sockel, inte sockor, sockel.
Och fackla!

Jag blev så glad när jag hittade de här Manhattan-kuddöverdragen så jag var tvungen att greppa kameran direkt jag kom hem för att visa er. Fast att mannen ropade; - Vi ska äta strax! Fast att jag borde öva på min musikaliska drömläxa idag. Jag tänkte; - First I take Manhattan - then I will eat the bacon and practice on Björn & Bennys dream.

Utanför växlar vädret. Här inne är det alldeles underbart att kunna äta sin pasta med utsikt över Brooklyn! Och samtidigt slänga ett antikintresserat öga på ett inspelat avsnitt av Antiques Roadshow.

Som ni förstår blev bilderna lite spontana. Med prislappar och skrynklor på. Fast lite lagom mycket skrynklor kan ju faktiskt vara riktigt snyggt på linnetyg. Lapparna åker nog av snart, även om priset är ganska fint. 60 kronor för två helt oanvända kuddvar. Helt okej. På Åhléns finns Manhattan-kudden kvar till försäljning, om man nu gillar att köpa first hand... ;) Där kostar de 199 kronor styck, men då ingår själva kudden också. Kuddar finns det i överflöd här hemma, så jag är mer än nöjd med mina nya somriga överdrag.

Medan den svenskaste av pållar funderar på hur hen skall lyckas på Broadway, grunnar jag vidare, samtidigt som jag lite surt konstaterar att den ljuvliga tiramisuglassen i efterrättsskålen framför mig är slut (finns det mer på Coney Island tro?), på i vilket rum jag ska lägga mina två mjuka Manhattans. Kanske i soffan ihop med de två orange lite luddiga kuddarna och den lilla mormorsfilten? Eller i köket ihop med jeanskudden? Eller ska jag kanske byta lakan i sängen så att de matchar färgen på Chinatown och River Park?

- First I take Manhattans - and then I oroar mig över dess plats på inredningskartan!


Kuddkrig på er!
:)
/helena




ps Ni vet väl att ni kan gå in på pbs.org och titta på väl valda delar av Antiques roadshow, när ni vill? - Watch whole episodes in your pyjamas, som han säger Mark Walberg, the host.

pps Jeanskuddöverdraget? Jodå, det hittade jag, också, i den stora vida second hand-världen. Femton kronor. Och då ingick den lagom blå, tvättade finishen i köpet. Så det så.

Min dikt, din dikt, min skatt

Så, då var det äntligen läxredovisningsdags. Ord på ord på ord på ord på ord poesi. Ni vet läxan som förvandlades till bakläxa. Känns som en bra dag för bak idag. Pizzabak? Inbakad ordpizza? Det är ju ändå fredag. Inbakad ordpoesibakläxepizza!
Smaklig mål(i munnen)tid!:

Jag skriver några lurviga pekfingervarv mot din mage, min mage;
Saknar dig, längtar. Sparar orden i känselbanken, ditt konto där bara växer.

- Din längtan är för gränslös, säger den som vet allt, 

men aldrig förstår att min längtan
är lika tjock och luddig som vinterpälsen.  

Den får inte plats bakom glas och ram.

Som en lite sliten slinga runt min hals. Som en varmbakad kringla runt mitt hjärta.
Din svans, min svans.

Dina tassar, mina tassar mot mitt hala, tomma golv. Tysta trampdynor.

Dina morrhår, mina morrhår. De rör vid det innersta, 

de vibrerar min längtan varm.

Min, bara min, osunda längtan. Olustig, oåterkallelig, oåtkomlig.

Dina knarrande små steg i den ekande parketten. Kanske små steg för alla andra i mänskligheten, men stora för mig och min längtan.

Min näsa, din nos. Nos mot näsa hittar vår längtan lite lugn.

- Du måste göra den till en exlängtan snart, säger de som vet. Men de vet ingenting, för min längtan är inte till salu. Den går bara att mäta i kattfötter. Min guldmyntkattfot blommar, för alltid, utan rabatt, den går inte att sälja för pengar, för så många finns inte.

Min nos, din nos. Nos mot nos hittar vår längtan lite ro. Vila.

- Älsklingsskatt, sa jag att jag saknar dig?

/helena - efter ganska så exakt fyra månader, and still counting, utan sin bästa, lurvigaste vän.



ps Ni rättade väl mig? Bockade av de fem orden? Fick jag en liten guldmyntskattfotstjärna i kanten? Trots bakläxa och försening? En liten, liten? Snälla.