Lite suddigt, lite snett & lite så som jag känner mig.

Fyrar bara av fyra snabba här. Här, där jag står och går liksom.

Det är den tiden på året när solen börjar hitta ända in i den mörkaste vrån i köket. Och jag har en dålig dag. Känner mig stressad, rastlös och uttråkad. Och lite ledsen. På det ytliga planet över att så många bloggar som jag började följa för 5-10 år sedan, har utvecklats till att bli så platta. Många av dem är visserligen vackra, men platta. Opersonliga och tillrättalagda. Trist, tycker jag. Jag saknar dem!

Jaja.

Sådana här dagar försöker jag glädja mig åt det lilla, som nyheten att tigrarna blir fler igen! Läser på SVT:s text att antalet tigrar stiger på grund av framgångsrikt skyddsarbete. Att det fanns ca 100.000 tigrar i världen, i början på 1900-talet och att det bara återstår ca 4.000 idag, det väljer jag att inte tänka på. Glädja sig åt det lilla bör man, särskilt vissa dagar. Lite vissna dagar.

Glädjer mig också åt att säsong två av Enlightened har börjat. Har bara hunnit se två tredjedelar av första delen än, men snart ska jag se mera av Laura Dern och hennes skådespelarkonster. Konster och talanger är vad hon har!

<3
/helena

ps Och så ska jag nog ta och Hallongrotta-in-mig till kaffet. Kan varmt rekommenderas.

HoHo!

- Men Hallå! Borde jag inte kunna flytta in här då? - Nä tyvärr, jag tror att din välpressade kropp är lite för glasklumpig för det där lilla hålet...

Jag träffade en "ny" kompis i helgen. En kompis, som jag först funderade på att döpa till Helge (efter ugglan i från A till Ö, ni vet), men sedan kom jag på att det kändes mer logiskt att kalla henne Helga. För självklart måste något så klokt och glasklart vara en hona!

Lars Hellsten heter formgivaren bakom ugglan. Han arbetade på Skrufs Glasbruk mellan åren 1964 och 1972. Därför vet jag med säkerhet, att min nyaste flockmedlem har några kloka år på nacken. Undertill står både "Hellsten" och "Skruf" ingraverat. Annars kan det vara lite lurigt det där med etiketter på föremål som säljs second hand, ibland händer det att någon - under resans och föremålets gång - har bytt ut originaletiketten mot något annat. Så icke i detta fallet alltså.

Efter att ha provat på det tålamodsprövande livet som fredsduva, och konstaterat att den fridfullaste platsen som finns inte nödvändigtvis är det allra bästa stället för en mycket nattaktiv fågel, begav vi oss hemåt.

 Vi passerade vackra grindar med turnummer på. Och portar med utfällda stjärtfjädrar?

Helga fastnade först för ett modernt hus med miljövänliga ambitioner. Sedan bestämde hon sig, till slut, för att flyga hem till mig. Det är jag glad för!

:)
/helena

PUSS!

Efterklok. Är du också det? Så där så det känns som att man vet precis hur det ska gå till, fast efteråt, när det redan är för sent. Om, jag säger om, jag skulle ha en återkommande kategori härinne, så skulle den definitivt handla om det. All efterklokskap samlat i ett uppsamlingsheat. Bara så där. Så här är det. Punkt slut. Haja liksom.

Vi kan ta de senaste dagarna som exempel. I måndags kom jag på att det nog skulle varit bra att ha haft med en länk av något slag, till Gefle Porslinsfabrik eller så. För källsäkerhetens skull, om inte annat. Men men. Det gick ju bra ändå och jag är ganska säker på att jag kan mina Gefle-stämplar på mina fem fingrar vid det här laget. Så sådär jätteefterklok var jag kanske inte ändå. Inte den dagen.

Men om vi går över till tisdagen istället, då ångrade jag flera saker. Efteråt. Som det här med "en slags slump". "En slags lycklig slump", skulle jag förstås ha skrivit. Det hade låtit bättre, och summerat mer hur jag faktiskt känner och menar. Nåja. Och så var det ett citat jag glömde. Någon av alla de fantastiska vetenskapsmännen visade sig vara poet också, han (tyvärr minns jag inte säkert vem det var...) skrev bland annat så här: Livet föddes i strandlös våg. Först minimalt, osynligt med förstoringsglas...

Angående i onsdags, där har jag inte hunnit vara efterklok än, och heller inte hunnit fortsätta skrivprojekt Bagage. Eller om vi ska kalla det projekt Kärlek?

Igår gjorde jag annat. En hel del annat. Inget värt att vara efterklok över.

Och idag då? Idag vill jag inte ångra en enda minut. Idag vill jag delge er en hemlighet som inte många vet: Att jag älskar den där rynkan som formas när han försöker göra ett o. Ett stort O.

Rynkan, strax nedanför munnen, har inte funnits där jämt, den kom till efter en ensidig ansiktsförlamning. Vi vaknade en januaridag för, låt mig tänka...tror det var sju år sedan nu, det var en både speciell och alldeles vanlig dag. Jag serverade frukost på sängen och såg att hans mun inte riktigt hängde med. Och så var det något med ögonlocket. Samtal till sjukvårdsrådgivningen, snabb taxiresa till akuten. Det var inget farligt. Men det tog ett bra tag innan vi fick veta det. Röntgen och ryggmärgsprov och en massa annat fick genomgås först. Sedan visste vi att det förmodligen "bara" var en partiell ansiktsförlamning. En sådan som oftast går över av sig själv. Efter ett tag. Efter några månader av ögondroppar, nattlig skyddslapp för ögat och ett halvt rörligt halvt orörligt face, var allt nästan som vanligt igen. Men ibland när han blir trött hänger det ögonlocket inte riktigt med. Och vid sidan av munnen bildas en ansträngningsrynka som inte fanns där förut. Rynkan som jag älskar.

Så idag tycker jag att ni ska pussa på just det området på era älsklingar. Området som kommit till. Ärret, rynkan, skavanken. Området som inte är perfekt, och just därför är alldeles perfekt! Pussa på det. Och ångra ingenting.

<3
/helena

Bagage

Varför tänker vi alltid på det som något tungt? Bagaget. Metaforen bagage. Tänk bara tanken en enda gång: Hur det vore att gå genom livet utan någon packning alls. Lätt som en plätt, tänker säkert någon. Men är det verkligen något att eftersträva - att gå runt i tillvaron som ett blankt, vitt, oskrivet blad?

Ni undrar säkert varför jag undrar. Jo, jag har börjat skriva på en sak med kärlekstema. Inte om den första kärleken, inte heller om den andra. Något som kommer senare, när man redan har gått en bra bit, på var sin stig.

Då började jag tänka på bagage. Bara ordet är ju så vackert. Enligt boken - Veteranbilar - som mannen fick i present när han var 10 år eller så, var det inte tyskarna (med Carl Benz i spetsen) som var allra först med det här med bilar, det var fransmännen. År 1894 kom den första fullt självständiga konstruktionen. Kanske är det därför vi säger bagagelucka. Och garage.

Vill ni höra ett smakprov på orden som växt fram ur mina bagage-tankar? Okej, vi tar ett litet smakprov. Bara en tugga:

Lätt, tungt

Du bär din längtan

Släpar dina farhågor

Som hjärtats EKG

Gör vågen

Upp, ner

Som svalans kullerbytta

I skyn

Lätt, tungt

Du bär ditt hjärta genom elden

Släpar det genom mörkret

Genom vattnet 

Genom sanden och gruset

Och dyn...

Äsch. Jag vet inte. Kanske ska ni läsa andra versen först? Känns liksom lite hoppfullare så. Men. Det där är bara ett första steg. Några utslängda ord. Ett utkast som förhoppningsvis ligger många mil och (smörgås)stenkast från själva slutversionen.

<3
/helena

ps På tal om ord på B. På tal om saker som angår oss alla. Och på tal om att skriva bra och intressant. Läs gärna Matiss Silins krönika i xtraborås.se från idag, 6:e april. Krönikan hittar ni på sidan 22.

Alla dessa papper. Och en hel del män.

Visste ni att man införde en lag 1908, en lag som begränsade hattnålarnas längd?

Jodå. Man - med betoning på man - var rädd för att suffragetter skulle använda dem som vapen. Jojo.

Sådan kunskap kan man få sig till livs om man tittar flitigt på Antiques Road Trip. Faktum är att man lär känna en massa historiskt betydande människor genom detta program. Mest män förstås, det var oftast de som fick chansen att göra något betydande utanför hemmets fyra väggar. Mest rika män förstås. Men inte bara.

Edward Rushton. John Muir. Charles Wade. "Poppa" Guttmann. George Albert Smith.

I lådan, där fjärrkontrollerna vilar från klåfingriga zapp-händer, ligger en massa män. Lappar fulla med män jag vill komma ihåg. Män som fått mig att gråta av beundran och respekt och förundran. Män som offrat tid och kraft och tankemöda på att rädda och roa och utveckla och hjälpa, andra och världen. Män som uppfunnit proteser och grävt tunnlar. Män som förstått värdet av naturvård långt innan ordet naturvård knappt ens var "uppfunnet". Män som utvecklat rörlig bild i början av filmens historia. Bortglömda män. Återupprättade män. Alla dessa fantastiska män!

När jag får tid. Till hösten kanske. Eller vintern. Eller så. Då. Då ska jag ta fram papperslapparna med alla namnen igen och läsa, läsa, läsa om dem som fört oss fram till där vi är idag. Visserligen är det nästan uteslutande brittiska män det handlar om här, men ibland är det bästa att begränsa sig något. Annars blir ämnet allt för stort. Ämnet män alltså. Detta oändligt intressanta ämne. ;)

På tal om något helt annat, fast ändå inte: "Det finns en tanke med allt som är placerat i det här hemmet." Så sa han, en av deltagarna i första delen av Vem bor här? Och det blev nästan en aha-upplevelse för mig. De orden sätter huvudet på spiken angående hur jag känner inför många hem som jag inte tycker om. (Till skillnad från han som sa det igår, jag tror bestämt att han gillade att det var just så.)

Men jag är rädd för allt som känns för tillrättalagt. Var sak på sin plats, är en annan sak, då handlar det om ordning och reda. Och det kan säkert vara bra att ha, om man är lagd åt det ordentliga hållet... Däremot, det här med att hela hemmet verkar arrangerat, tycker jag känns aningen konstlat och onaturligt. Kanske kastar jag sten i glashus nu, eftersom jag minsann kan vara en riktig stilleben-nörd när det gäller. Gillar ju att plocka och dona och fixa med mina saker. Möjligtvis en arbetsskada från mina dagar som dekoratör. Men ändå, det uppstår ingen dynamik i ett hem där allt känns för medvetet välkomponerat och strategiskt utplacerat. Jag tycker om när saker och ting träffar varandra av en slags slump, och tycke liksom bara råkar uppstår. Lite som med män.

:)
/helena

ps "Minussaldo på förklaringskontot". Ett citat från mannen. Mannen med stort M. Han håller på att skriva en spännande historia, och igår läste han upp det senaste stycket för mig. Han skriver så bra, tycker jag. Säreget och speciellt. Och jag blev så himla nyfiken på att få veta fortsättningen. "Det är jag också", sa han.

Mjölet & kvarnen. Kvarnen & mjölet.

När jag hittade den här fina - eller ska vi säga finmalda? - byttan, visste jag direkt vart vi skulle åka och föreviga den.

Till den gamla kvarnen. Här, där historiens vingar slår några behjärtansvärda slag för det nära och hållbara.

Dekoren är så lagom naiv. Och färgerna. Vad ska jag säga om dem? Tja, ljusgrått och snyggbrunt, kanske? "Byttan" saknar sitt trälock, men det gör inte jag. För jag fick en tanke om hur jag skulle använda denna gamla köksdetalj på ett nytt sätt.

Undertill finns en av de äldsta Gefle-stämplarna, den som användes mellan 1913 och 1925. Och så finns där ett stort "H" inpräglat i själva massan. Flintgodset eller porslinet. Slutligen går det, med lite möda, att utläsa siffrorna 387. Letar frenetiskt efter ett namn på dekoren, men hittar inget som passar. "Ek", "Eklöv" eller "Ekollon" är mina bästa förslag. Har ni något annat förslag, så får ni gärna komplettera med det, om ni vill.

Men vad spelar egentligen fakta för roll, när det egentliga faktumet gäller själva känslan i det gamla föremålet? Jag bara undrar.

:)
/helena

ps Sedan kan det ju reta gallfeber på vem som helst, att man kommer hem med ett helt oskadat, ca hundra år gammalt, föremål och skadar det direkt. Ja, vad ska jag säga? Vad ska jag skylla på? Jag skyller på mina luttrade "husmorshänder". De känner inte att kranvattnet är alldeles för varmt för att diska ett så här fint föremål i. Godset krackelerar under glasyren. Och det är klart att jag blir lite ledsen, även om jag gillar patina, vill man ju helst inte orsaka den själv. I alla fall inte efter att ha haft saken i fråga i sin ägo i mindre än fem timmar. Alltså, varning för att diska gammalt porslin/flintgods i för varmt vatten! Sedan är det ju en helt annan sak att krackeleringar och sprickor många gånger kan bidra till ett äldre föremåls sociala charm och historia.

Ett, två, tre

Nu lämnar vi det lätta dammlagret över de älskade sakerna...

...och de lagom välputsade fönstren...

...lyfter den nätta rumpan ur den stora soffan (eller hur det nu var?) och går ut i solen!

Ett, två tre, på det fjärde ska det ske!

<3
/helena

ps Tala om att ha prioriteringsordningen fullständigt klar för sig: Den blommiga dockskåpssoffan stannar förstås kvar. Men. Det lilla lilla strykbordet får stryka på foten och lämnas in till Myrorna. Eller Röda Korset.