Kvällspalett med lätta hjärtskutt

Vilken tur att mannen inte hittade några skor som passade, för då hade vi kanske inte valt att prioritera den här tavlan.

En vacker kväll. Kall, men vacker. Hög luft. Månskäran mot en ljusblå och alldeles rosa fond. Vi gick ett par kylslagna kvarter efter rundan inne på Erikshjälpen.

Här, framför Selective Memory av Robert Proch, stannar vi ofta. Tar en mugg togo-kaffe i strålkastarskenets skugga. Älskar hur konstnären har fångat djupet i den platta ytan.

Några blommor bara. Innan frosten nöp dem.

- Jag försökte verkligen undvika att hitta något oemotståndligt, viskade jag i mannens öra. Men det gick inte.

Men på riktigt. Fatta. Det här är den sortens vintage-skatt som får mitt hjärta att hoppa, hoppa, hoppa av glädje! Färgerna. De små, små, täta, täta stygnen. Det mörkblå tyget; en slags målarduk. En fantasieggande bakgrund till blommor, fåglar, palmer och fjärilar. Och mitt i allt - en kvinna. Med solfjäder i handen. För visst måste det vara en solfjäder? Den verkar en aning oproportionerlig. Det är å andra sidan solen också. Den ömtåliga ansiktshyn måste självklart skyddas väl.

Och jag som precis började få lite bättre ordning bland alla mina bilder. Bland tavlor, bonader och tallrikar. Flera stycken har kommit upp på sina rätta platser den senaste tiden. Vad ska jag göra med den här nu då? Känns som att den måste få någon slags hedersplats ju. Jaja, I-landsproblemen hopar sig.

<3
/helena

ps Robert Proch. Vilka bildvärldar han skapar! Jag bläddrar gärna bort ett par timmar inne hos honom. (Tänk bara på att ni hittar hans sida med efternamnet först i adressen - prochrobert.com).

Untitled

-Men, det är ju bara ett träd!? -Är det verkligen bara det? svarade jag kidsen som absolut ville kolla in alla bilderna i min kamera. Extra nyfikna blev de när jag berättade varför jag fotograferade skapelsen som de lekte i och runt. De hade ingen aning om att den uppbyggda träkonstruktionen var ett så kallat konstverk.

Och så tycker jag att bra konst kan få vara: Något som bara finns där man är och lever, något som triggar fantasin och som man till och med får använda att leka i. Det är en typ av bra konst. Men trädet ovan då? Vad är det? Visst, det är bara ett träd, om nu träd alls kan vara "bara". Men bakom trädet då? Vad är det?

Det är "Untitled" av Sirous Namazi. Det här verket ingick i skulpturbiennalen som nu är slut, men jag tänkte jag skulle visa det för er som inte hann/hade möjlighet att se det.

Bra konst ska ju väcka tankar, och det tycker jag verkligen att det här gör. Sedan kan man ju alltid komplettera sina egna funderingar med det någon annan tänker och tycker också. Så här står det till exempel om det här konstverket i katalogen över Borås Internationella Skulpturbiennal 2016: "I Untitled saknas stora delar av kroppen. Skor och byxor avslöjar inte kön, ålder eller etnicitet och gestalten förblir anonym. Därmed bjuds vi alla in att identifiera oss med, och spegla vår egen historia i verket. Utan något annat att stå på än sin egen spegelbild kan skulpturen verka sårbar, men den visar även på människans styrka - att kunna övervinna det omöjliga och stå på vattnets yta. ..."

Själv tänker jag på att hålla balansen. I livet. I vardagen. Balansen mellan verklighet och fantasi. Att hitta en harmoni där balansakten i sig kan ge en trygghet som inte bara förlamar, utan istället tillåter fler utanför-boxen-tankar och ett mer mångfacetterat förhållningssätt till omvärlden.

Se bara, så fint det står där (eller stod, för jag förmodar att det är flyttat nu). Mitt i utkanten av staden. Mitt i stadsdelen. Mitt bland husen. Där människor lever, verkar och rör sig. Synd bara, att barnen inte hade upptäckt det (innan de fick syn på det i min kamera alltså), fast de säkert hade gått förbi det många gånger.

Och till sist en liten uppmaning till Dig. Du som säger att konst inte angår Dig. Du som säger att allt sådant där konstigt är skapat för en speciell klick eller kulturelit. Du, du har bara inte hittat - eller tagit dig tid att hitta - det som talar just till Dig.

:)
/helena

ps I helgen (7-9 oktober) är det konstrunda här i Sjuhärad. Det är föreningen Konstliv Sjuhärad som arrangerar. Skulle vara kul att ta del av, om tiden räcker till. Annars går det att bläddra digitalt - här - bland en massa konstnärer och deras olika uttryck. Har Du förmånen att ha ett rikt kulturliv där Du bor? Det är viktigt att låta konsten få ta plats, tycker jag. Plats i det offentliga. Och plats i Ditt inre.

Rosa tjocktröjan och solränder

-Jag kommer sakna er, viskar jag ner till fräknarna i linnets urringning. Kortärmatdagarna är räknade, tjocktröjan officiellt framplockad. Ren och fin. Nästan finast på baksidan faktiskt, där hantverket syns så väl.

Här har ni en som alltid tyckt bäst om randiga tröjor. Och solränder. Inte solstränder. Solränder. Med r.

Bästa återanvändningen är förstås att återanvända sina egna saker. Som den randiga lampskärmen vid skrivbordet. Har varit så himla trött på de blekta ränderna på den ett tag nu. Så, vad göra? Hängde helt enkelt upp en annan randig skärm där. En som jag redan hade. En annan begagnad. Fast den här har inte varit på lika många dejter med sommarsolen. Och nu är hela arbetsytan förvandlad! Mysig, mysigare, mysigast känns ljuskäglan där nu. Så enkelt kan det vara. Ibland.

Får inte glömma att vattna. Får inte glömma att vattna. Får inte glömma att vattna. Två, blå, utslagna har förvandlats till tre idag. Och även om Saint Paulian gärna vill torka ut mellan vattningsvarven, kräver den lite mer H2O när den bär frukt. Bär blommor. 

Den allra mysigaste ljuskällan såg ut som ett stekt ägg alldeles innan den gick och la sig. -Sjusovare där, sa jag och vände fram en ny dag när solen blundade.

<3
/helena

Är det så här vi ska överleva mörkret?

Redigerar bilderna jag tog tidigare. Några av dem behåller jag precis som de är.

Läser samtidigt att Harry Martinsons rymdepos Aniara ska bli film. Om en farkost som förlorat kursen någonstans mellan jorden, Mars och Venus.

Det var så bländande stjärnklart runt omkring mig, när jag stod där ensam på den svarta gräsmattan.

Och jag tänker ännu en gång, på att det här kanske är själva grejen - att bara låta kameran blixtra rakt ut. Låta linsen visa vägen. Ingen vet vad som kryper fram ur mörkret. Lite samma som med rymden.

Det är så läskigt svårt att vänja sig vid att mörkret faller. Varje gång, varje år är det lika svårt att förstå förändringen. Men den känns i kroppen. Som ett omvänt uppvaknande.

Det är bara stjärnorna som kan trösta en när man inte hinner se det man ska innan ljuset är borta. Men hey, kanske är det mörkerfotografering som är grejen? Bara att skjuta av rakt ut, rakt in i natten, och se vad som väljer att avteckna sig.

<3
/helena

ps I eftertankens kranka blekhet, ser jag att det nog vore bättre att använda ordet överlista. Är det så här vi ska överlista mörkret?

Nysskapande

Hör grannen nysa. Igen. Och igen. Undrar i mitt stilla sinne; om den milda oktobergrönskan inte är så blid och allergivänlig som man tror, eller om det är hans hem som är fyllt av nysskapande saker. Bara undrar. För inte stavas väl svaret så tråkigt och förutsägbart som h-ö-s-t-f-ö-r-k-y-l-n-i-n-g?

:)
/helena

Pink checklista bl.a.

Köpt Rosa Bandet - Check! Ätit Rosa frukostägg - Check!

Fotat en gammal sak som jag tänkt fota länge - Check!

Njutit länge av en god glass - Check! Magnum Pink Raspberry. Den är mer inredningsrosa än godisrosa. Ser nästan ut som sammet på utsidan och lenar insidan av munnen med sin blandning av söt bärighet och lätta ton av choklad. Mums!

Letat upp färgglada saker som gör en just det - glad - Check!

Sagt hej till någon kul typ - Check!

Skrattat gott åt fantasins underbara värld och åt det faktum att de unga nog är bättre på att göra graffiti än att stava till det... - Check!

Rört mig mellan livets vackra ytterligheter; skolgården och kyrkogården - Check!

Konstaterat att det kanske inte är en jättebra idé att fotografera ett solur när solen precis har gått in bakom ett tjockt molntäcke - hm - Check!

<3
/helena

Tid som förflutit och fortsätter flyta

När oktober vänds fram i almanackan börjar det bli dags att tänka på ett nytt år, men det gör förstås inte jag. 

Eller jo, det gör jag ju, men mest tar jag dagarna som de kommer. Och åren. Och årsringarna.

Och så blickar jag lite bakåt, lite lagom långt. Till 1950-talet denna gång. Till någon som har varit väldigt noggrann med att klippa av hörnen, dag för dag. Och sedan omsorgsfullt sparat alla sina små, vältummade almanackor i gömmorna. De innehåller allt man kan behöva veta: Om när solen går upp och ner på olika platser, hur planeterna rör sig och ett och annat livsviktigt råd. Hittar bland annat ett par sidor om livräddning i en av dem. 

coffea arabica. Ser ni att det står så längst upp i kaffeplantan? På tal om kaffets dag häromdagen. På baksidan finns Goda kafferåd. Goda kafferåd färgade av kooperationens eget märke: 

• Köp kaffet i aromsäkra cirkelförpackningar.
• Mal alltid kaffet så fint som tillagningsmetoden tillåter. Inte grövre än mannagrynsmalet.
• Koka inte mer kaffe än som går åt varje gång. Mät både kaffe och vatten. Tillagningsråd på alla cirkelförpackningar.

Under råden står det, för säkerhets skull: Cirkelkaffe - mest sålt av alla märken. 

Nog med reklam! Nu tycker jag vi avslutar med att börja månaden med att ta varandra i hand på att vi minsann ska ha en riktigt bra oktober! Kanske den bästa ever? 

Nej, nu hörde jag gud skratta, hon gabflabbar faktiskt, så jag nöjer mig med att önska oss en alldeles lagom bra höstmånad. Deal?

:)
/helena