- Det är mest roligt, sa han. Medan hon fotade kannan.

Vet inte om jag visat er den här förut - kannan? Tror jag köpte den i en lokal kuriosa-butik för ganska många år sedan nu. En sådan där föll-pladask-för-sak. Den är inte märkt på något sätt, gissar att den kanske kommer från kontinenten någonstans. Någon som har tagit den med hem från solsemestern? Så är det nog. Eller så är det på något helt annat sätt. Hursomhelst känns kannan helt rätt i vårt vårkök. Med sina slingrande blad och skarpa, turkosa blommor. Gillar särskilt pipen. Den känns uppkäftig på något bra vis. Ser-vis.

Håller på och ändrar om lite. Pillar lite här och lite där och lite överallt. Satte fram fina ärvda snapsflaskan i fönstret redan nu, oftast brukar den inte få komma fram förrän i midsommartider, men jag längtade så. Längtade efter det spirande ljusets väg genom glaset och de handmålade blå blommorna, och efter att få ställa undan stallyktan som stått där hela vintern. Nu behövs ju inte lika många ljusstakar, även om jag inte skulle vilja vara helt utan levande ljus någon del av året.

På tal om ljus - borde nog ha väntat på det glada eftermiddagsljuset igen, innan jag fotade. Men, men. Ibland får det blå bli bra. Blåskimrande förmiddagar. Det låter något det.

Passade alltså på att fota lite inspirationsbilder, innan jag ska packa in diverse prylar och plocka fram andra. Säsongsbyte i second hand-fabriken. Lite så. Snart är det jordgubbstider igen! Nåja. Snart är ju ett relativt relativt ord.

Åh, jag bara älskar gamla, skavda gardinringar i trä! De är så bra att ha, till allt möjligt. Till kombinerade servettringar/placeringskortshållare funkar de superbra. Till den välplanerade 50-årsfesten. Till det spontana helg-minglet. Kanske till någon som har namnsdag snart? Vad vet jag? Bra är de i alla fall - gardinringarna med sina starka "nypor". Som placeringskort kan man (åter)använda nästan vad som helst i pappersväg. Här är det en bunt små övergivna kuvert, som fått tjänstgöra som namnbärare.

Nu ska jag bara röja upp allt som hamnat på fel plats när jag stökat runt här på morgonen. Ljusslingan, som skulle dubbelkollas att den fungerar, vill inte gå ner i sin minimala kartong igen - där får jag nog ta ett krafttag. Och dammsugaren måste fram, små torra löv ligger spridda överallt på golven. Lite stökigt blir det ju när man jobbar och lever på samma ställe. Sånt är livet. Livet på en vintage-pinne!

Snart helg igen, mina vänner. Önskar oss alla en skön ledig dag. Eller två sköna lediga dagar. Eller tre. Eller fyra. Eller hur ni nu har det.

:)
/helena

ps Hur det är att ha en fru som stökar runt så mycket här hemma? Det ser ni i rubriken.

Ord och visor

Häromdagen lyssnade vi på ABC. Lite ABC. För jag orkade inte böja mig ner och rota i skåpen längre ner, så då fick vi nöja oss med ABC. Vad är då det? Jo, det är den översta raden i CD-hyllan. När ni kids lyssnar på era listor hos Spotify och så, då plockar vi dinosaurier in full pott i våra CD-rack. I vårt fall fem fack = fem olika skivor. Vilka ABC:s blev det då den här gången? Audioslave, Barry White, Beyoncé, (The) Beatles och (The) Cardigans. ABC - jag sa ju det! 

Vi har förstås en massa andra ABC:s också. Här följer en vers från en av dem alla - känner ni igen den?

"Yesterday I went shopping buddy down to the mall

Looking for something pretty I could hang on my wall

I knocked over a lamp before it hit the floor I caught it

A salesman turned around said 'Boy you break

 that thing you bought it' ..."

 
Mannen sorterar gärna musiken i bokstavsordning. Jag sorterar gärna böcker efter färg och form och teman. Gärna gröna teman. Är särskilt nöjd med boktitlarna i den här högen: Öken, The Forest People, Varför växer gräset? andra sådden, Varför växer gräset?, Drivved från Arkadien, Jordbrukets första femtusen år, I pinjeträdens skugga och Träd. Vincent van Gogh ligger längst ner. Han fyller liksom ut så bra, och uppfyller alla tänkbara krav på färg och form och grönt och skönt. Bredvid ligger Binas historia. Och Språket.

Språket ja. Har ni tänkt på hur konstigt språket ofta blir i låttexter? För att orden måste stämma ihop med musiken. Och för att texterna ofta kommer i andra hand, ibland är det förstås tvärtom - men det pratar vi om en annan gång. Att språket blir en aning kryptiskt i ordföljden och sådant, gör förstås bara låttexter mer spännande och intressanta. Ibland blir de nästan som en gåta - att försöka tyda och förstå.

Ibland blir de tyvärr mest bara banala och platta. Hoppas det inte blir för många sådana ikväll. Åtminstone inte om de sjungs på engelska. På diverse originalspråk får man ju använda fantasin istället. Då kan det upplevas som att texten verkligen talar till en, fast man egentligen inte förstår ett skit. Ursäkta klarspråket.

Medan solen spelar sin guldgula eftermiddagsväg över väggarna, laddar vi för första delen av Euro-Mellon ikväll. Med de obligatoriska ingredienserna: djup soffa, kritiskt tänkande och nära till skratt.

Jag menar, vad kan man mer behöva?

:)
/helena

ps Kom ni på vem låtskrivaren är? Inte? Om jag ger er lite refräng också? Och tipsar om att namnet börjar på B och slutar på Springsteen? "... You can look but you better not touch ..."

Utanför mitt köksfönster 7 maj, våren efter vintern som aldrig ville ta slut, vid 14-tiden

<3
/helena

Händer i Veckan

Bläddrar ibland bland Veckans alla händelser. Ni vet, i den tjocka, innehållsrika boken fylld av veckor. Fylld av: "... Porträtt, biografier, romaner, noveller, berättelser, poem, musik, reseskildringar, anekdoter, historiska bilder, Sverige i bilder, utlandet i bilder, illustrerade dagshändelser, sport  M. M. , M. M. ..."

Boken med den tidstypiska, ornamenterade, slingrande, blommande framsidan. Veckan. Boken från 1907. Utgiven i Stockholm av E. Lindensteins Bokförlag.

Boken, som väckte mig en natt. Minns ni det? Hur den bara ramlade ur bokhyllan så där, som om den ville påminna om sin existens. Därför är den i flera delar numera. I mindre beståndsdelar, skulle man kunna säga.

Böcker, som inte är helt unika i sitt slag eller förstagångs upplagor eller jättejättejätte gamla, har ju inget pengavärde. Men det innebär naturligtvis inte att de inte kan vara väldigt värdefulla ändå.

"... Helt annorlunda gestaltar sig utseendet av handen på en typograf. Vid denna sysselsättning träda huvudsakligen högra handens tumme och pekfinger i aktion och endast spetsarna på dessa båda fingrar, vilka fatta typerna i de olika regalfacken och placera dem till ord och rader i den s. k. haken, som hålles i vänstra handen. Genom det fortsatta gripandet med tum- och pekfingerspetsarna inträder med tiden i följd av tryckresorptionen ett slags grop i benet och vävnaden på de ifrågavarande ställena av dessa fingrar. För övrigt är en typografs hand smal och likformad. Man har genast intrycket, att man icke har att göra med en vanlig arbetshand, en sådan som hos skomakaren, smeden, muraren och timmermannen. ..."

Helt ovärderliga, kan de vara - böckerna. Oskattbara. Rika på sitt innehåll. Så är det med den här boken, alltid hittar jag något spännande, intressant, eller något som blivit smått skrattretande med tidens gång och framfart. Den här gången hittar jag händer. Riktiga arbetarhänder. Grovhuggna och luggslitna. Händer, som får saker att hända, helt enkelt.

"Arbetets inflytande på handens form." Så heter texten, och jag tänkte att vi skulle ta oss ett par smakprov: "... Liksom hos många människor att arten av den dagliga sysselsättningen avpräglar sig i ansiktsdragen, så antager även handen under inflytande av samma, dagligen återkommande verksamhet med tiden ett egenartat utseende, som är karaktäristiskt för fingrarnas specifika användning och för sättet hos de olika handgreppen vid utövandet av ett bestämt arbete. ..."

Artikeln illustreras med ett antal väldigt otydliga svartvita bilder, föreställande just händer. "Vänstra handen på en 55-årig korgmakare. Högra handen på en 45-årig typograf. Högra handen på en 56-årig skomakare. Vänstra handen på en 33-årig smed. Vänstra handen på en 43-årig skräddare." Till saken hör att det inte går att se någon som helst skillnad på händerna här och nu, men kanske såg allt tydligare ut 1907?

"... Den omgestaltning, som handen under inflytandet av en sysselsättning antagit, är städse förblivande och återgår icke, emedan densamma icke blott beror på en förändring i de yttre hud- och muskelpartierna utan även har sin grund i hand- och fingerbenens transformationer, förtjockningen av vissa bendelar, förskjutningar i lederna och liknande processer. Gestaltförändringen uppstår därigenom att vid bestämda, sig allt jämt upprepande manipulationer samma partier av enskilda eller flera fingrar, handytorna eller tummens och lillfingrets balar enskilt eller förenade träda i aktion och äro utsatta för en större eller mindre kraftansträngning, strapatsering eller avnötning. ..."

Vi fortsätter en bit ner i handlingen (hand-lingen, är ni med?;): "... Betrakta vi t. ex. en skomakares hand, skola vi finna att densamma visar många egendomligheter. Det mest karaktäristiska hos den - vi tala om den högra handen - är tummen, den s. k. 'skomakaretummen', som är påfallande mycket bred och flack. Även de övriga fingrarna äro i sina övre partier bredare och plattare än fallet är hos en vanlig hand. Den högra tummens breda och flacka form härleder sig av det dagliga upprepade tryck, för vilket den är utsatt under såväl syarbetet som pliggningen och icke minst under formandet av det hårda sullädret, vilket sker med den egendomligt formade skomakarkniven och fordrar en betydande ansträngning. ..."

Nästa gång jag håller mannen i handen, då ska jag känna extra noga på fingertopparnas valkar. Tjocka lager av hud, till följd av ständigt tryckande på de rätta strängarna. Gitarrfingrar. Musikerhänder. Låter som musik i mina öron.

"... Som man ser, fordras det ett visst studium för att av formen på en människas hand sluta sig till arten av en individs arbete eller sysselsättning. ..."

:)
/helena

ps Den här veckan önskar jag mig en stor dos fingertoppskänsla - helt enkelt några väl valda avtryck på tangentbords- och kameraknappsfingrarna.

Kopplar greppet

Solen lyser, maten står på bordet, och jag ska försöka hinna göra lite till innan mörkret faller. Så det får bli lite på en höft här. Men en viktig höft. 

Om jag säger att vi ska koppla ett seriöst grepp runt begreppet återanvändning - så hoppas jag att ni svarar: Jaaaaaaa!!! unisont i kör. Nu kör vi. Återanvändning at it's best.

Hittade min pälsklings (saligt vare hennes sexåriga minne - vad tiden går) koppel i en undanstuvad låda med kattleksaker och en burk gammal obrukbar kattmynta, för några månader sedan. Rensade bort det mesta, utom en klotång - som blir en utmärkt liten avbitare - och just det röda läderkopplet. Minns att det röda var så fint ihop med den svarta pälsen. Den lilla, goa katten lärde sig aldrig gå i koppel något vidare, därför är det fortfarande väldigt välbevarat och fräscht.

Snilleblixten slog ner som...blixten! Ett tunt skärp. Japp, ett tunt, rött och supersnyggt skärp! Behövde inte ens lösa själva fastsättningsfrågan. Allt hakade i vartannat som på beställning. Nu kan mannen (för)leda mig vart han vill. Hihi.

Men först middag. Sedan kopplar vi ett rejält grepp om den här helgen va?

:)
/helena

I beg your pardon

Fick för mig att jag skulle fixa till något nytt(igt), småpoetiskt i den lilla plättlaggen. Först tänkte jag mig något på p. Bara poetiska ord på p liksom. Para poetiska pord på p piksom. Typ. Pyp. ;)

Sedan fastnade jag i alla de små essen. S:n alltså. Hittade inte ship, därav worship istället. Same, same...

Till slut fastnade jag för något med de två inte helt originella orden love och eat. Originella eller inte. Båda är livsviktiga.

<3
/helena

ps Vet inte hur det gick till, men helt plötsligt kunde jag inte sluta tralla på den. Rose Garden, med Lynn Anderson. "... I could sing you a tune and promise you the moon ...". Mannen tycker att den är småtöntig. Skriva-på-näsan-aktig. Kanske till och med trist. Men jag tänker ändå tvinga den på honom. Den är bra. Faktiskt. Och töntig och småtrist. Han måste bara spela den, om inte annat för att jag bara var ett halvår eller så, när den nådde topplistorna. Så, jag ska allt ha honom till att lova mig att ta med den på sin repertoar. Ha! Så det så! Nu tittar vi på Lynn, tycker jag. Ur Top of the Pops. Helt underbar står hon där - i kycklinggul, kort klänning och fågelbo-stort, tuperat hår - och sjunger orden skrivna av Joe South: I never promised you a rose garden.

Spontant, slapphänt & lite slött

Sitter här i soffans massiva kuddhav och reflekterar. Det är en sådan dag idag. Vissa skulle kalla det en dålig dag. Men inte jag. För jag mår bra och bor i ett superbra land. Är tillsammans med en av världens mest älskvärda människor. Har gott kaffebröd (hallongrottor!) till kaffet. Och ett hem fyllt av minnen och ting som kan berätta någonting viktigt. Ting som talar. Till just mig.

En slö dag. Fast vi hade ambitioner. Mannen har i alla fall knåpat ihop ett korsord till mig. Och jag är så himla nöjd med slutresultatet av bilderna jag tog på just honom - mannen. Mannen och hans bas. Den gamla, snedhalsade basen. Den som mest är snygg numera.

Ljuset silar så vackert mellan de små gröna skotten utanför, och jag har vänt blad i almanackan med fotografier från flydda dagar. Ett par tavlor kom - med mycket möda och x antal svordomar - upp på väggen. Bakom mannens sängsida, fick kvinnorna jag berättade om igår, ta plats. Hannas foto. I ett av hemmets mörkaste hörn kommer de tretton kvinnorna få lugn och ro. Solen kommer inte att bleka deras ljusa ansikten mer. Här får de nog stanna. Även om jag alltid måste gå förbi något nyuppsatt sjuttioelva gånger, för att - med huvudet på sned - konstatera att "det där blir nog bra. Eller inte."

Rutigt och randigt och blommigt och prickigt, gör mig glad! Mönstermixar. Mönsterkrockar. Liv i luckan. Och hoppsan! Jag höll visst på att tappa kameran också. Men bara nästan. Den nya tavlan tappade vi dock helt, eller det var egentligen mannen som gjorde det, men jag tar på mig halva skulden för jag gav honom ett jättedåligt råd som ledde till "tappet". Glaset höll! Som tur var. Guldkanten runt det hela blev ändå mindre än tidigare, men vad gör det om hundra år, som de gamla och kloka brukar säga.

En tavla händer så lätt. Bättre många, många tavlor på väggen, än en i skogen. Eller hur det är man brukar säga. Nu ska jag försöka hitta en passande ram till mannen. Om han nu alls går att knuffa in i ett så fyrkantigt sammanhang.

:)
/helena

ps På tal om skogen... Har ni sett videon till Justin Timberlakes Man of The Woods? Det var mest för att jag saknade Jessica Biel, som jag hamnade där. I videon svischar hon förbi som en dansande älva, men såg ni henne i filmatiseringen av The Sinner? Oh my god! Vilken performance! Hon och Bill Pullman spelar (den rödrutiga) skjortan av det mesta i denna begåvade TV-dramathrillerserie. Se, se, se!

(Bry er inte om beskrivningen av handlingen på IMDb, där står det att hon dödar någon på gatan - det gör hon inte. Och så står det att en psykiater försöker gå till botten med det hela, men i själva verket är det den intressanta polisen, spelad av Pullman, som försöker hitta den dunkla motivbilden, djupt gömd inom den gåtfulla Cora, spelad av Biel).