Får jag skriva något om tiden?

De fortsätter att komma. Och gå. Dagarna. Och vad är det med det då? Tja, det beror på att mannen brukar skicka över den här listan med olika - och väldigt varierade - temadagar till mig, som jag tänker så extra mycket på just dagar.

Han sitter alltså, låt oss se...cirka två meter ifrån mig, vid skrivbordet, och mejlar över den digra daglistan till mig och min dator, här vid soffbordet. Vet inte riktigt varför, tror att han tycker det är roligt på något sätt. Så måste det ju vara. Och det är det ju också. Och lite knasigt och småkonstigt. Eftersom både kebaben och hemslöjden har dagar. Och svampen och flourtanten. För att bara ta några roliga exempel. Sedan finns där förstås en aning allvarligare temadagar också.

Idag är det skäggets dag. Det är därför jag visar mitt foto på den gamla gravstenen ovan, för att det ser ut som skäggmossa, eller skägglav på den. Nej, så är det inte, det är inte därför som jag valt den bilden till den här texten, det är för att det finns en dag för våra kulturarv också. Den brukar visst infalla ungefär nu. Någon söndag i september eller så. Och då tänker jag genast på alla gamla gravar och kyrkoruiner som finns där ute. Fornminnen som minner om det som varit. Och alla dagarna som bara svischat förbi.

Och så tänker jag på människorna som ligger begravda därunder. Jag begrundar deras öden. Tänker på det hårda liv många av dem tvingades leva. Utan tvättmaskiner och datorer. Utan sophämtning och barnbidrag. Utan solglasögon och luftkonditionerade bibliotek. Utan, ja, utan allt möjligt som gör vår moderna tillvaro så lättillgänglig och bekväm.

Jag tänker på dem som slet för vår skull. Ja, jag tänker på dem igen. På de som släpade sten från jorden, så att vi skulle kunna bruka den sen. Så att vi skulle kunna få gå och köpa en påse med havregryn och sedan gå hem och vrida på knappen så att strömmen bara är där och värmer upp din gröt på, simsalabim, fem minuter och sedan är du mätt. Mätt och go tills du kan plocka ut potatisen från kylskåpet och sätta på dem en tjugo, tjugofem minuter och bara käka. Magi! Så var det inte förr. Då fick man ofta gå hungrig. Eller äta något mögligt. Eller något som någon annan hade över. Eller något som var översaltat, för att det alls skulle hålla sig över den långa, kalla och magra vintern.

Ibland undrar jag om en del har glömt allt det där. Om inte vissa har börjat ta vår bekväma  i-lands-vardag alldeles för given?

Så, till frågan: Får jag skriva något om tiden? Igen? Bara för att. För att jag kan. Och vill. Och har tid. Och dator.


Sanden

Först på ena sidan
Sedan på den andra

Kornig
Fin
Mald
Välformad
Timglasformad

Rinner

Varför säger man att tiden RINNER ut?
Och iväg?

Jo, för att sanden rann

Först till den ena sidan
Sedan till den andra

Strilar
Ilar
Str-ilar

Jag tänker mig mer att den strilar

Som vattnet ur det finkorniga munstycket
Strilar ur sin tidsinställa vattenkanna
Sandkanna

Eller om den mer exploderar?
Tränger sig fram på ett ofint sätt?

Inträngd
I sitt lilla glasslott
Där, inuti sin välsvarvade glaslott

På ena sidan ligger den
Sedan på mage en stund
Och rygg
Sedan ivrig att komma till den andra
Igen
Och igen

När får tiden vila?
När får sanden sluta strila?
På stranden?
I handen?

I luften
Finns
Alla
De
Minsta
Partiklarna
Kvar

Alltid

Minnena

De elementära
Och de andra 

små
tidsinställda
sandkorn

De väger tungt -
vart och ett

Känner du det?



<3
/helena

En em (eller pm) helt i min smak

<3
/helena

Kretslopp. Och hopp.

Tänk, det slutar aldrig att fascinera - hur allt orkar blomma upp på nytt varje år. Hur allt bara börjar prunka.

För att sedan, som i ett trollslag, nå sin blomstrande kulmen och börja bära iväg åt ett annat håll igen.

Nästan allt det klorofyllfyllda töms på sin grönska. Nästan allt hamnar i en skenbar glömska.

Men aktivitet pågår, även då. Det multnar och jäser och pyser ut näring åt nästa generation knoppar.

Allt bryts ner i sina näringsrika, minsta, beståndsdelar.

För att snart, snart börja bygga upp något nytt igen. Något hoppfullt. Något som känns som magi - varje gång.

<3
/helena

ps Då så kära Boråsare, kör vi Kretsloppsvecka igen!

Dags för både Kretsloppis och Kretslopp inom loppet av någon dag. Föreläsningar om vad som finns i våra mobiler och Johan Ehrenbergs "Hoppet". Kläd-swopping, Skräpdykning, plogging, bio med klimatsmarta förtecken och mycket mycket annat står på det digra miljöprogrammet: Kretsloppsveckan 2019. Det börjar redan på söndag - 8:e september - och håller på ända till nästa lördag - 14:e. Hm. Det verkar logiskt på något sätt... Det heter ju trots allt KretsloppsVECKAN.

Utprintade stygn

Den här bonaden alltså. Budskapet så klockrent och enkelt. Enkelt som i rakt, som i rakryggat. Tyget under orden så blekt. På vissa ställen mera gulnat, som om det vänt ena sidan mot ljuset under många år. Som det blir, som det ska bli, när solen spelar över väggar och ting genom tiden och rummet.

Men man kan ju inte ha allt. Man kan inte köpa allt fint som kommer i ens väg. Så vad göra? Fota och göra något eget av det som redan finns, förstås. Trycka ut en egen snabbfixad fotopappersbonad av de en gång så flitigt och mödosamt broderade stygnen.

Nu gäller det bara att hitta en ledig väggyta här någonstans då...

:)
/helena

ps Det var i början av sommaren som jag hittade den. I en riktig liten guldgruva för oss vintage-lovers. I Gruvan i Skene - Erikshjälpens second handaffär där.

Kommer ni ihåg det?

Jag kommer ihåg de lätta molnen som speglade sig i den blanka veteranbilen som stod parkerad utanför.

Jag kommer ihåg att jag köpte en tunika som passade lika bra till midsommargrönskan som den passar till höstglöden som nalkas.

Jag kommer ihåg att jag som vanligt använde alla sinnen när jag handlade, och följdriktigt sniffade under de korta ärmarna på det som sedan blev en av mannens bästa sommarskjortor.

Jag minns att jag stod länge och kikade på de där två pyttesmå figurerna i sittbrunnen, innan jag helt sonika tog tavlan under armen och seglade, förlåt jag menar stegade, bestämt fram till kassan.

Jag kommer ihåg pirret i magen och springet i benen. Haha, inte hos mig alltså, hos pojkarna som pratade om sommarlovet med en äldre gentleman som också var där.

Jag kommer ihåg bonaden, så klart. Jag undrar bara vem som köpte den sen? För den kan väl inte vara kvar där än va? Nej, den måste vara alldeles för fin för att kunna vara kvar, tänker jag.

High 5! vintage - Hemsnickrad blandning

Här hemma händer något ovanligt: Jag försöker titta på tre skärmar samtidigt. Jodå. På en skärm leker Sheldon & co i Big Bang Theory med sin tidsmaskin, på en annan står det en älg i ett soligt skogsbryn. På den tredje gör jag något som börjat bli ganska vanligt här inne nu - jag temabloggar. Än en gång en High 5! vintage. Den här gången handlar det mest om...

...färger och mönster.

Om färger och mönster som matchar.

Och om att skriva sin egen saga. Lite så.

1. Träfågeln är nog ingen septemberfrusen strandskata, men väl ett konsthantverk signerat Nils Strandin.
2. En grön flaska. Flaskans form är formidabel, men inget slår solljusets väg genom glaset en vacker dag.
3. Som en antik amfora. Nästan. Vasens mönster ser nästan ut att smälta - precis som jag gjorde när jag fick syn på den i second hand-affären den där gången för ganska länge sedan nu.
4. Sagor i en sagobok med anor. Från Farmor, står det i den. Från Farmor till mannen. Eller snarare till den lilla pojken då.
5. Fotot, på den saliga svarta katten i det gröna trädet, tog jag för så pass många år sedan att det borde räknas som vintage vid det här laget. Träd inne träd ute. Fint så.
6. Eller om ni hellre vill räkna den lilla nyckeln istället. Som nummer fem, sex någonting. Funkar bra som bokmärke, bland annat.

<3
/helena

ps Snart får jag nog ta mig tid att göra en ny länklista över alla High 5! vintage-inläggen åt er. Snart, sa jag.

I Limmared, igen.

Den sena kvällen var ljummen. Nej, mer än ljummen - varm. September skulle just till att börja, och vi stannade till för att fylla på batterierna inför de sista få milen hem. Vi funderade först på att stanna till vid sjön, men där var så tyst. Vi ville varken väcka folk eller fiskar. Så vi åkte en bit till. Till Limmared, igen.

Det mullrade svagt bortifrån. Himlen alldeles ovanför oss färgades ljus av alla blixtrar. Och här, precis här, låg det en kiosk när jag var liten. Idag hyser lokalen en av alla antik-/retro-/vintage- och återbruksbutiker som Limmared - och dess egen Antikrunda - numera är världsberömt för. Åtminstone världsberömt i den del av världen som vi bor i. 

 
Tänk så mycket det finns att samla på: Minnen och goda vänner och vykort och äggkoppar och gud vet vad. Samlarfolket måste väl vara det mest excentriska folk som finns, och jag borde ju veta....

En del samlar på allting, en del bara på en liten udda del bland alla världsliga ting som går att uppbringa. En del får ihop en hel samling utan att veta om det, innan skåp och byråer knakar och bågnar och säger stopp.

Andra väljer minutiöst noga. Vet precis vad de vill ha. Finsmakare. Sakernas gourmeter, liksom.

Många känner nog som jag, känner i magen när något är rätt. Ibland är det bra att tänka med magen. Den vet oftast när det är något väldigt speciellt som har hamnat i blickfånget. Något oemotståndligt. Magkänsla, kallas det visst.

Många samlar på glas. Detta sedan urminnes tider fascinerande material. Det glänser och fångar ljuset, lika bra då som nu. Vackra bruksföremål eller något mera unikt, bara att välja och vraka. Eller varför välja, förresten? Håll ögonen på allt det grönskimrande glasguldet, vetja. Och det genomskinliga. Och det blåa. Och det röda. Och...

...glöm inte att stanna till i Limmared.

:)
/helena

ps Det var ju här jag hittade "kotten"!

Får det lov att vara lite...kaos?

På köksbordet ligger den sista pusselbiten till bild- och ordprojektet som jag påbörjade i maj. Nu är den sista bilden tagen och alla ord är nästan på plats. Nu återstår bara finliret. Några formuleringar som ska slipas av lite i kanterna. Och en del andra ord som behöver bli en aning mindre runda, kanske? Nej. Haha, det här handlar ju om ord och bild för barn, så orden är redan alldeles lagom lena och mjuka. Lagom mjuka för våra mjukaste medborgare - de små!

Vi gläntar på sovrums/arbetshörnans dörr. Där hänger polon som jag bjöd er på häromdagen. Och där...

...står ramen som sätter guldkant. Funderar på om det inte börjar bli dags att byta ut Juni (tavlan som hängt på dörren sedan sommaren gläntade på sin solvarma dörr) mot något mera...hm...låt oss säga något mindre somrigt helt enkelt. Något som kan sätta tonen framåt. Ser fram emot hög höstluft och hög arbetslust. Lite så.

Och i den tjockaste boken ligger bokstäverna i press. Snart är det nog dags att låta dem komma till tals.

:)
/helena

ps Hoppas att eran vecka har börjat bra. Det här var faktiskt förra veckans kaos, som jag bjuder er på. Nu har det lugnat ner sig en aning. Bäst att sätta ett par rejäla citationstecken runt det så kallade kaoset här då kanske, annars blir säkert någon som lever under verkligt kaosartade förhållanden upprörd över mitt löjliga småkaos. Mitt gulliga, lagom-kaos.