Den här bonaden alltså. Budskapet så klockrent och enkelt. Enkelt som i rakt, som i rakryggat. Tyget under orden så blekt. På vissa ställen mera gulnat, som om det vänt ena sidan mot ljuset under många år. Som det blir, som det ska bli, när solen spelar över väggar och ting genom tiden och rummet.
Men man kan ju inte ha allt. Man kan inte köpa allt fint som kommer i ens väg. Så vad göra? Fota och göra något eget av det som redan finns, förstås. Trycka ut en egen snabbfixad fotopappersbonad av de en gång så flitigt och mödosamt broderade stygnen.
Nu gäller det bara att hitta en ledig väggyta här någonstans då...
:)
/helena
ps Det var i början av sommaren som jag hittade den. I en riktig liten guldgruva för oss vintage-lovers. I Gruvan i Skene - Erikshjälpens second handaffär där.
Kommer ni ihåg det?
Jag kommer ihåg de lätta molnen som speglade sig i den blanka veteranbilen som stod parkerad utanför.
Jag kommer ihåg att jag köpte en tunika som passade lika bra till midsommargrönskan som den passar till höstglöden som nalkas.
Jag kommer ihåg att jag som vanligt använde alla sinnen när jag handlade, och följdriktigt sniffade under de korta ärmarna på det som sedan blev en av mannens bästa sommarskjortor.
Jag minns att jag stod länge och kikade på de där två pyttesmå figurerna i sittbrunnen, innan jag helt sonika tog tavlan under armen och seglade, förlåt jag menar stegade, bestämt fram till kassan.
Jag kommer ihåg pirret i magen och springet i benen. Haha, inte hos mig alltså, hos pojkarna som pratade om sommarlovet med en äldre gentleman som också var där.
Jag kommer ihåg bonaden, så klart. Jag undrar bara vem som köpte den sen? För den kan väl inte vara kvar där än va? Nej, den måste vara alldeles för fin för att kunna vara kvar, tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar