Kvittrande näbbar

Medan vinden, och dennes kusin blåsten, har rasat och rivit och rasslat utanför fönstren, har jag rivit mitt stackars överbelamrade huvud här inne. Huvudbry, kallas det visst.

För hur jag än har letat har jag inte lyckats hitta den nya förpackningen med häftmassa. Den är bara borta. Puts väck. Alltså, med ömmande hårbotten, har jag istället försökt hitta på något annat bra med bokstäverna - som bästa mannen var så snäll och klippte ut ur den gamla tapetrullen för ett bra tag sedan nu. Här är resultatet.

Resultaten. I plural. För jag vet faktiskt inte riktigt vilken av de två bilderna som blev bäst. Vad tycker ni?

Kanske är det den här ändå? Med lite mera ram runt, så att säga. Eller?

Anyway.

Ni kommer kanske ihåg att jag tror mig har kommit på den här glada aforismen alldeles själv. Ingen har åtminstone bevisat motsatsen hittills. Inte så att jag har hört det i alla fall.

Så, istället för att fästa upp bokstäverna inom guldram, lät jag det rustika äppelbroderiet göra sällskap med turturduvorna och de rara, eftertänksamma, orden.

Klick, klick bara, så blev det en bild. En ganska bra bild. Eller två då.

Happy birds, istället för angry. Häpp! Och så borde jag förstås göra det hela lite mer internationellt också.

Hm.

Kan "Lyckan kommer i gott sällskap" kanske förvandlas till "Happiness comes in good company"? Kan det vara så lätt? Så rakt av? Och direkt? Eller behöver jag fundera över översättningen ett varv till?

Hm.

Vilken ÄR den allra bästa av de två bilderna nu då? Hjälp mig!

Eller kanske ska jag helt enkelt behålla båda två? Varför välja liksom.

Hm.

:)
/helena

ps Ordsträvor. Kan man kalla det så? När man försöker hitta på nya, intressanta ordstäv/ordstävor? När man aktivt strävar efter det, borde inte det få kallas för ordsträv/ordsträvor då?