Vackert visset & bamsekramar

I över två månader blommade den prickiga, fräkniga orkidén konstant. Sedan släppte den ner två av sina spännande kreationer på golvet framför mina fötter. De intrikata blomhuvudena är alldeles för vackra för att bara slängas. Nu, när varje nerv syns så tydligt genom den tunna blomhuden. Nu, när växtkraften tar i ända nerifrån rötterna för att orka sjunga hela den sista versen.

Hela TV-rutan är full av små prinsar och prinsessor. Små stjärnor som blinkar till alla kameror. Flirtar och charmar. Drottningholm smyckat i blomsterprakt. Och jag längtar efter att åka till Göteborg. Göra Göteborg. Lite Liseberg kanske, lite Botaniska, lite gå runt och bara vara. Gärna ett par second hand-butiker på det. Den här helgen hinner vi nog inte, men kanske nästa. Väder och vind och humör får styra och ställa.

Vi har tagit tidig helg här hemma - om ni undrar varför jag sitter här med den nydöpta prinsens knubbiga armar mitt i synfältet - men ikväll jobbar vi igen och lite imorgon också. Berättar nog mer om det senare.

Innan jag häller upp mer kaffe vill jag önska er en bra helg. Och till den nya lilla människan och alla hans kusiner, ja till alla människor som går ut i livet med öppet sinne och nyfiken blick, vill jag skicka med orden som finns uppklistrade på min laptops topp: "Du kan inte skaka hand med en knuten näve." Orden som en gång sades av en klok kvinna: Indira Gandhi. Kanske en aning svårt för ett småbarn med gripreflexerna i full blom att efterleva, men förr än de flesta kan ana, får vi användning för rådet att sträcka ut en hand. Eller varför inte två armar?

<3
/helena

ps På tal om Liseberg, på tal om att de orange tiderna som är i startgroparna - hösttiderna som kommer närmare och närmare inpå - verkar det som att Halloween-satsningen hos den stora nöjesparken blir mer omfattande i år. Spana in här för tider och annan info. Verkar kul. Skrämmande kul. Själv tycker jag det här med Nalloween är en mjuk och fin tanke. I år blir det inget soffmys för mina nallar, för snart är de inte mina längre. Ska skänka dem till någon av hjälporganisationerna, tänkte jag. Ni kanske vet någon som samlar in nallar till behövande? Till asylboenden eller barn på flykt eller så? Annars får det bli Myrorna, Erikshjälpen eller Röda Korset. Men. Nalla kan jag nog inte skiljas ifrån, hon är ju nallarnas egen eviga kvinna.

En dov palett

Saknar småfåglarnas tjatter. Det är så tomt i det gröna bladverket runt mitt fönster. Vi går mot andra tider nu, tongångarna stäms lägre, myset står för dörren. Och jag tänker på ordet dov. Dovare finns inte. Ordet dov går inte att komparera. Inget kan tydligen vara dovare än dovt.

Dovt som i Dover. Dovt som i Calais. Dovt som i ännu en mur som ska byggas. Tänker på Emil Jensens ord om människor som har fått förmågan att se att murar bara är broar på högkant. När de orden skrevs kunde han säkert inte, ens i sin vildaste fantasi, se framför sig en tid när vi började bygga så många murar och stängsel mellan varandra igen. Jag kunde i alla fall inte det. Kan inte det. Sitter bara och skakar, på huvudet och i hela kroppen, när jag läser och ser "nyheterna".

Nitton år var jag, när muren föll i Berlin. Om jag inte haft huvudet - och hjärtat - fullt med en massa annat, skulle jag ha fattat vilken sten det var som föll från världens hjärta då. Stenen, som var vårt arv att aldrig lyfta upp igen. Vi klarade det inte. Sorry, ni vill förmodligen hellre läsa något upplyftande, det vill jag också, men vi måste våga se sanningen i vitögat ibland. Riktigt stirra på den. Stirra ut den. För att sedan orka lyfta blicken mot alla motkrafter igen. Mot det vackra och det hjälpande. Det lyssnande och förstående. Det inkännande. Det osjälviska. Det solidariska. Handen som sträcks ut. Mot medmänniskor världen över. Mot det kreativa myllret.

"-Tycker det är slöseri med tid att se på film." Gulp. Hjälp. Säg att jag inte läste rätt. Eller hörde rätt. För jag minns inte riktigt var jag såg/hörde den meningen, blev väl bara så chockad att jag tappade minnet. - IRL är alltid bäst!, påpekar någon som vill försvara filmmeningen ovan. Och visst, fine, såklart. Men du kan inte möta alla människor ansikte mot ansikte. Eller leva i alla tider. Alla tidsepoker, alla skeenden. Du kan inte träffa alla människor personligen. Människor som försökt. I alla tider. Människor som försöker ingjuta hopp i oss. Driftiga människor. Kreativa människor. Vanliga människor.

Alla pratar om Pernilla August nu, om hennes tolkning av en klassiker, så det tänker inte jag göra. Inte heller om hjältarna Sully och Clintan och Tom Hanks. Jag tänker prata om Mustang (2015). Filmen om fem flickor. Lale, Nur, Selma, Ece och Sonay. Fem flickor som tror på frihet. Den vill jag se. Hoppas att den är lika bra som den låter. Om inte annat, kommer jag säkert att lära mig något, det gör jag alltid när jag ser på film.

<3
/helena

ps Ni vet väl att ni alltid kan se bra långfilmer på SVT Play? Paraden (2011), Parada i original, den ska vi se snart. Och Phoenix (2014), den såg vi förra veckan. Wow! Den lämnade svallvågor inom mig, särskilt slutet. Med Nina Hoss återhållsamma, skenbart nästan uttryckslösa skådespel. Så bra, grymt bra.

Sitter fast i kontorsjobb

En bananfluga sitter inkopierad mitt i Utan dina andetag, och jag kan inte bestämma mig för om det är gulligt eller makabert. Eller bara lite som livet är mest?

Gör det jag är bäst på - not! - sorterar papper. Oroar mig över alla ark som går åt och hoppas i mitt stilla sinne att den som köpte in dem i alla fall såg till att de är gröna. Miljögröna. Fast det finns väl inget annat på marknaden idag va?

Vrider det kopierade notbladet 180 grader för att försöka förstå bättre. Kanske är det bara en minimal bläckplump? En bläckplump med små, små ben. Lite fantasifullt utsmetad av slumpen, alldeles intill, nära, nära språket som har fastnat i hennes hår.

:)
/helena

Somligt

Mitt i mitt normala synfält står en giraff. En grön och vit stålgiraff. Byggboomen är här nu, precis utanför. Träden ruskar på sig, försöker skaka av sig sina små ovala kläder, än så länge stannar de flesta kvar.

Pojken med kepsen ropar på sin kompis som bor ett par trappor bort. Han ropar. Och ropar. Nästan varje dag, ropar han. Tur att kompisen har fyra vokaler i sitt namn, det blir en finare, fylligare melodi så. Än om han bara hetat Jack. Eller Puck. Men Puck är också fint, som i en midsommarnattsdröm.

Somligt är fortfarande mycket somrigt. Somligt mindre. Som en stelnad vinge. Som en vinge som fastnat i flykten.

-Titta, damen med de lila kläderna! ropar jag. Förtjust. Glatt. Som jag alltid gör när jag ser henne. Och mannen säger att han såg henne i gult igår. Och jag som trodde att hon bara bar knallgult mitt i högsommaren. -De lila låg kanske i tvättmaskinen igår, försöker mannen. -Mmm, svarar jag med blicken fäst på en mördarsnigel.

Gungan som alltid gnäller iiiiiiiiiiiiii-äääääää. Fram och tillbaka. Benen i backen en kort stund och sedan iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii-äääääääääääääää igen. Jag gillar rytmen. Det konstanta. Ihärdiga. Gnisslandet. Visslandet från pappan som skjuter på.

<3
/helena

Med benäget tillstånd

-Vi trodde det var självmord, sa en av de unga killarna som stannat sin bil på grusvägen, en bit bort. De såg forskande, oroligt på den något äldre killen, vi kan kalla honom mannen, som just klev ut i blåbärssnåret.

-Jag försöker faktiskt sova, fräste mannen, som mycket motvilligt klivit ur sin blåa bil. Lacken som glänste, även i tidigt morgondis. Och över alla de små fönsterrutorna; något svart, blankt, skrynkligt.

Mannen. Han var på semester. -Norrland ska utforskas! Som flickvännen sa. Hon sa det med en sådan triumferande röst, så ingen vågade påpeka, ens antyda, att allt där uppe var större än så. Norrlands omfattning gick hennes fattningsförmåga förbi, den fanns inte uppsatt på hennes inre karta. Men färden gick trots allt en bra bit uppåt. Vyerna vidgades, i takt med milen. Den blanka bilen lärde sig snart att det fanns annat att vila sina skarpmönstrade däck emot, än bara asfalt.

Höga kusten. Slingrande. Vidsträckt. Böljande grönheter överallt.

Fjällvandring! Sa flickvännen och klev upp på en kulle, och ner för en kulle. Vem där? Björnen? Vemdalen. Björnriket. Snörena i Gore-Tex-kängorna snörades av för natten. Förmodligen för livet. Norrlandslivet bet inte riktigt, inte som myggorna.

Fast det fanns förstås en hel del fint på vägen också. Våfflorna, på det mysiga caféet. Handbollsmatchen på TV:n, en trött kväll i stockstugan som skulle passat bättre i Alperna. Eller om det var volleyboll? Tennis för två, på gräsmattan utanför. Med en sådan där lätt, gul skumgummiboll. Bensinmackarna som swischade förbi. Och några som de stannade till vid. Trätofflorna som inköptes någonstans - i Sundsvallstrakten?

Och hotellpriserna, de som de egentligen inte hade råd med. En lisa för själen, och plånboken, när billighetskedjan dök upp nära körfältet. Nyckeln som hämtades i ett fack. Lite japansk känsla över det hela. Anonymt. Före sin tid - och plats - på något sätt.

En annan ljus natt. Skogsdungen, där det till slut slogs läger. Sätena som snabbt fälldes, efter att stora, svarta, skrynkliga soppåsar tejpats upp över alla bilfönstren. Det blev varmt. Klibbigt att andas. Immigt. Rutorna vevades ner minsta möjliga, men ändå tillräckligt för att en mygga, och alla hans tusentals hungriga vänner, skulle kunna komma in. Stånk. Stön. Till slut sömnen. Av ren utmattning.

En bil, som stannar. Röster. Fötter som bryter kvistar, och tystnaden. Rädslan pickande i halspulsådern. Mördare? Biltjuvar? Mannens ljusblå långkalsongbak i hennes synfält, när han böjer sig fram för att öppna bakdörren. Som i slow-motion. Kliver ur. Och lyssnar, till det frågande tonfallet: -Vi trodde det var självmord.

:)
/helena

ps Fem minuter Norrland, för alltid i minnet. Så kallar jag den, den lilla berättelsen som jag skrev ner till mannen i födelsedagspresent. Han gav mig sitt tillstånd att publicera den här, tyckte t o m att det var en bra idé. Men jag var tveksam. Är fortfarande tveksam. Kanske sitter ni där nu, och stånkar och stönar: Varför ska man tvingas läsa någon annans privata minnen? Som att behöva genomlida en resa i någon annans tidsmaskin. En för lång bläddring i grannens fotoalbum. I värsta fall en mörklagd diabildsvisning av någon halvbekants ALLA semesterfoton. Eller om det hade varit idag: Som att behöva scrolla igenom hela bildmappen märkt Norrlandssemestern. Men. Tänk om ni tyckte om den, berättelsen. Den, som med åren har gått från förarglig till ett minne som det aldrig går att låta bli att le åt. I så fall hade mannen rätt. Det har han ju, ibland.

Vad har sjöjungfrun ovanför ögonen?

I torsdagskväll, med ena foten nästan i sjön. "Flashes, shells och en snabbt mörknande kväll". Det var nära att rubriken fick lyda så, för exakt så var det.

Det var för mörkt för att fota i naturligt ljus, det var det, så jag tänkte ge upp. Provade bara att fyra av en blixt först, så där lite på chans, som jag nästan aldrig gör - för att det blir så fult då. Hårt. Skarpt. Fyrkantigt. Men, det blev faktiskt bra. Bättre än jag väntat mig. Färgerna kom fram så fint, både ur den stenhårda bakgrunden och på själva objekten. "SAMPLE B-51A KOWA NAGOYA", står det på baksidan av fatet. På framsidan vajar sjögräs. Eller tång?

På locket, till sockerskålen som ni ser på fotot överst, finns en sjöfrukt av något slag. Vi behöver väl kanske inte låtsas om att jag trodde det var en deformerad mini-majskolv, när jag första gången la ögonen på det fantasifulla, greppvänliga locket. Det var ju innan jag greppade själva konceptet. Det maritima temat.

Synd bara, att man så sällan använder socker i kaffet idag. Och att grädden, eller mjölken numera...

...oftast kommer ut ur en väsande, kluckande, stönande, pipande kaffemaskin. Eller hälls direkt ner i koppen, från den kylskåpskalla förpackningen. Lite synd, som sagt. Vilken osedvanlig tur då, att jag hittade det här sinnrika, snäckiga, snirkliga, havsiga, japanska socker- och gräddsetet i en alldeles vanlig, svensk second hand-affär. Och att jag därmed lyckades rädda det undan den stora bortglömske- och likgiltighetsdöden. Synd då bara, att vi inte tar socker i kaffet här hemma. Och att vi häller mjölken direkt ur förpackningen.

:)
/helena

ps Nå? Vad har hon då ovanför ögonen, sjöjungfrun? Vattenbryn, såklart. Klart som korvspad. Eller som grumligt sjövatten då kanske.

Därför älskar jag frusna ögonblick

Såg ni det här? 1:33:41. Exakt en timma, trettiotre minuter och fyrtioen sekunder in i det inspelade TV-programmet händer det här: Han ser sekundsnabbt upp på storbildsskärmen, puffar henne diskret på låret, och hon fattar direkt. Det är förutbestämt. De har alltså bestämt det på förhand.

De lutar sig mot varandra och...kysser till! En enda suddig, pixlig puss. Mitt på munnen. Mitt på skärmen. De charmar oss fullständigt. Charmar TV-soffan av oss, som man säger. Ett gnistrande eter-ögonblick. Som nästan är över innan det började.

Gnistrande, som en diamant. Det här enda ögonblicket, där tiden stannat och allting ändå verkar hända på en och samma gång: Killen i rutigt som tar sig på näsan, flickan bredvid som bara måste klia sig på ryggen, just då, kvinnan på nedre raden som rättar till glasögonen, kanske en omedveten gest, kanske för att hon inte riktigt är bekväm med tanken på att synas i bild. Vem vet? Jag vet att det är precis det här som får mig att älska fotografi som konstform, som livsstil, som experiment, som hobby, som livselixir - kalla det vad du vill. Men ögonblicket vinner alltid över det fortsatta skeendet. Så tänker jag, när jag ser den frusna bilden från publikhavet i Schweiz. Det är friidrott de tittar på. Näst sista deltävlingen i Diamond League, om jag inte är helt felunderrättad.

Så var rädd om dina ögonblick. Passa på att pussas, om du har turen att ha någon, eller kanske till och med några, att göra det med. Och på.

<3
/helena

ps "Jag ska måla mot alla regler". Eva Hesse. Hon är alldeles för stor för att få plats i ett ps, känner jag. Men jag måste bara få nämna henne, för att hon - och hennes konst - träffade mig rätt i solarplexus. Rätt i magen bara. Ett möte bortom tid och rum, kändes det som. Ett osynligt band mellan två själar? Låter kanske lite pretto, men hennes iver att få skapa, att få arbeta med det kreativa, att få göra sin unika röst hörd i det rådande, mycket mansdominerade, konstnärsklimatet på 1950-1960-talen ("Her excellence have no sex"), träffade en nerv någonstans djupt inne i mig. Kanske för att hon försvann från denna planet nästan samtidigt som jag kom hit. Bara ett par veckor som skiljer, i mars 1970. Kanske för att hon är en av de som verkligen lyckades/lyckas beröra med sitt uttryck. Om ni inte redan har gjort det; se K-specialen om Eva Hesse. Om konst, och en människa, som kräver sin plats utanför ramarna.