torsdag 8 september 2016

En dov palett


Saknar småfåglarnas tjatter. Det är så tomt i det gröna bladverket runt mitt fönster. Vi går mot andra tider nu, tongångarna stäms lägre, myset står för dörren. Och jag tänker på ordet dov. Dovare finns inte. Ordet dov går inte att komparera. Inget kan tydligen vara dovare än dovt.


Dovt som i Dover. Dovt som i Calais. Dovt som i ännu en mur som ska byggas. Tänker på Emil Jensens ord om människor som har fått förmågan att se att murar bara är broar på högkant. När de orden skrevs kunde han säkert inte, ens i sin vildaste fantasi, se framför sig en tid när vi började bygga så många murar och stängsel mellan varandra igen. Jag kunde i alla fall inte det. Kan inte det. Sitter bara och skakar, på huvudet och i hela kroppen, när jag läser och ser "nyheterna".

Nitton år var jag, när muren föll i Berlin. Om jag inte haft huvudet - och hjärtat - fullt med en massa annat, skulle jag ha fattat vilken sten det var som föll från världens hjärta då. Stenen, som var vårt arv att aldrig lyfta upp igen. Vi klarade det inte. Sorry, ni vill förmodligen hellre läsa något upplyftande, det vill jag också, men vi måste våga se sanningen i vitögat ibland. Riktigt stirra på den. Stirra ut den. För att sedan orka lyfta blicken mot alla motkrafter igen. Mot det vackra och det hjälpande. Det lyssnande och förstående. Det inkännande. Det osjälviska. Det solidariska. Handen som sträcks ut. Mot medmänniskor världen över. Mot det kreativa myllret.


"-Tycker det är slöseri med tid att se på film." Gulp. Hjälp. Säg att jag inte läste rätt. Eller hörde rätt. För jag minns inte riktigt var jag såg/hörde den meningen, blev väl bara så chockad att jag tappade minnet. - IRL är alltid bäst!, påpekar någon som vill försvara filmmeningen ovan. Och visst, fine, såklart. Men du kan inte möta alla människor ansikte mot ansikte. Eller leva i alla tider. Alla tidsepoker, alla skeenden. Du kan inte träffa alla människor personligen. Människor som försökt. I alla tider. Människor som försöker ingjuta hopp i oss. Driftiga människor. Kreativa människor. Vanliga människor.

Alla pratar om Pernilla August nu, om hennes tolkning av en klassiker, så det tänker inte jag göra. Inte heller om hjältarna Sully och Clintan och Tom Hanks. Jag tänker prata om Mustang (2015). Filmen om fem flickor. Lale, Nur, Selma, Ece och Sonay. Fem flickor som tror på frihet. Den vill jag se. Hoppas att den är lika bra som den låter. Om inte annat, kommer jag säkert att lära mig något, det gör jag alltid när jag ser på film.

<3
/helena

ps Ni vet väl att ni alltid kan se bra långfilmer på SVT Play? Paraden (2011), Parada i original, den ska vi se snart. Och Phoenix (2014), den såg vi förra veckan. Wow! Den lämnade svallvågor inom mig, särskilt slutet. Med Nina Hoss återhållsamma, skenbart nästan uttryckslösa skådespel. Så bra, grymt bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar