onsdag 28 september 2016

Avsändare okänd 23


Han öppnade en flik av täcket, smög in mellan lakanen. Långsamt, försiktigt likt en brevkniv som fått det delikata uppdraget att öppna ett resultatkuvert inför en andäktig, tillfälligt nedtystad miljonpublik. Här fanns ingen miljonpublik, inga spotlights. Bara katten, som följde minsta rörelse med sina lysande ögon. Forskande blick. Som om den fyrbenta varelsen aldrig kunde sluta fascineras, nästan imponeras, över människornas inbyggda klumpighet.
Hennes tunga andhämtning övergick i en lättare snusning när han kröp intill. Hon sa något - mest till kudden - när hans lår nuddade hennes rumpa. Hon vaknade inte, kunde bara märka hans närvaro, mest som en förnimmelse. Hon visste inte att de låg tätt som två bestick i en trång kökslåda. Hennes kropp, uppvärmd. Likt en tesked som varit nedstucken i hett, kryddigt tevatten för länge. Hans kropp, nerkyld, nästan nerfryst. Som om den legat för länge mot ett nyöppnat glasspaket. Jordgubbsglass.
De är jordgubbsglasskalla, mina lår, tänkte han omtöcknat. Överrumplad av den plötsliga temperaturväxlingen. Tankarna. Snåriga, svåra att bena ut. Men ingen av dem kom längre än till nattens händelser. Stranden, den osynliga horisonten, vattnet, kaoset, de desperata plasken, skriken och till slut det allra värsta: Tystnaden. De fick inte upp alla, det fick de nästan aldrig. 
Om han hade vetat att det skulle blåsa så, hade han tagit något annat än de tunna jeansen. Fanns ingen tid till eftertanke, när signalen ljöd. Likt en brandman som glider ner för stolpen och kliver in i sin föruppställda byx/stövelkombination drog han på jeansen och drog upp dragkedjan direkt över T-shirten. Den som hade en tydlig tomatsåsfläck ungefär i navelhöjd. - Du spiller ju alltid på dig! Hon hade skrattat med öppen mun. Spagettin flög över bordets blanka yta. Det kändes som det förflutit en evighet. De röda siffrorna vid sidan av sängen visade att det var fem timmar.
Sedan dess hade han upplevt en hel räcka overkligheter. Medan hon hade diskat och målat naglarna. Om några få timmar skulle hon stiga ur bussen mitt framför det stora sjukhuset och trä de tjocka gummihandskarna över fingrarna innan hon började moppa de långa korridorerna. Med svagt citrondoftande vatten i näsborrarna förflöt dagarna. Hon gillade sitt jobb. Gillade att hon hade tid att tänka. På annat. Nickade artigt mot de få som alls såg henne. Annars böjde hon huvudet nedåt, inåt. 
Han log åt hennes omedvetna tillbakaryggande, låren var fortfarande kalla. Hon skulle be om ursäkt imorgon om han berättade det för henne. Om han berättade att hon hade ryggat tillbaka. Då skulle hon be om ursäkt för något som mest av allt var en biologisk reaktion. Autonom nästan. Hon skulle ta hans trötta ansikte mellan sina händer och trycka en stor kyss på hans sammanbitna läppar, låtsas som om han inte luktade illa ur munnen han inte orkat borsta innan han la sig, och se bekymrad ut. Sedan skulle hon låta händerna fortsätta fumla med tekopparna när de välbekanta orden nådde honom. - Förlåt Älskling. Bedjande ögon. De snällaste han mött. De snällaste i världen. Världen var stor, men det var hennes ögon också; stora.
Imorgon, som redan var idag, skulle han komma ihåg att ringa killen som lovat asfaltera garageinfarten billigt. Grus lät så mycket när man kom hem sent. Asfalt skulle bädda för en mjukare inbromsning. Och så skulle han glida intill ännu långsammare. Tystare. Nästa gång. Som en katt.


/helena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar