tisdag 6 september 2016

Med benäget tillstånd


-Vi trodde det var självmord, sa en av de unga killarna som stannat sin bil på grusvägen, en bit bort. De såg forskande, oroligt på den något äldre killen, vi kan kalla honom mannen, som just klev ut i blåbärssnåret.
-Jag försöker faktiskt sova, fräste mannen, som mycket motvilligt klivit ur sin blåa bil. Lacken som glänste, även i tidigt morgondis. Och över alla de små fönsterrutorna; något svart, blankt, skrynkligt.
Mannen. Han var på semester. -Norrland ska utforskas! Som flickvännen sa. Hon sa det med en sådan triumferande röst, så ingen vågade påpeka, ens antyda, att allt där uppe var större än så. Norrlands omfattning gick hennes fattningsförmåga förbi, den fanns inte uppsatt på hennes inre karta. Men färden gick trots allt en bra bit uppåt. Vyerna vidgades, i takt med milen. Den blanka bilen lärde sig snart att det fanns annat att vila sina skarpmönstrade däck emot, än bara asfalt.
Höga kusten. Slingrande. Vidsträckt. Böljande grönheter överallt.
Fjällvandring! Sa flickvännen och klev upp på en kulle, och ner för en kulle. Vem där? Björnen? Vemdalen. Björnriket. Snörena i Gore-Tex-kängorna snörades av för natten. Förmodligen för livet. Norrlandslivet bet inte riktigt, inte som myggorna.
Fast det fanns förstås en hel del fint på vägen också. Våfflorna, på det mysiga caféet. Handbollsmatchen på TV:n, en trött kväll i stockstugan som skulle passat bättre i Alperna. Eller om det var volleyboll? Tennis för två, på gräsmattan utanför. Med en sådan där lätt, gul skumgummiboll. Bensinmackarna som swischade förbi. Och några som de stannade till vid. Trätofflorna som inköptes någonstans - i Sundsvallstrakten?
Och hotellpriserna, de som de egentligen inte hade råd med. En lisa för själen, och plånboken, när billighetskedjan dök upp nära körfältet. Nyckeln som hämtades i ett fack. Lite japansk känsla över det hela. Anonymt. Före sin tid - och plats - på något sätt.
En annan ljus natt. Skogsdungen, där det till slut slogs läger. Sätena som snabbt fälldes, efter att stora, svarta, skrynkliga soppåsar tejpats upp över alla bilfönstren. Det blev varmt. Klibbigt att andas. Immigt. Rutorna vevades ner minsta möjliga, men ändå tillräckligt för att en mygga, och alla hans tusentals hungriga vänner, skulle kunna komma in. Stånk. Stön. Till slut sömnen. Av ren utmattning.
En bil, som stannar. Röster. Fötter som bryter kvistar, och tystnaden. Rädslan pickande i halspulsådern. Mördare? Biltjuvar? Mannens ljusblå långkalsongbak i hennes synfält, när han böjer sig fram för att öppna bakdörren. Som i slow-motion. Kliver ur. Och lyssnar, till det frågande tonfallet: -Vi trodde det var självmord.

:)
/helena

ps Fem minuter Norrland, för alltid i minnet. Så kallar jag den, den lilla berättelsen som jag skrev ner till mannen i födelsedagspresent. Han gav mig sitt tillstånd att publicera den här, tyckte t o m att det var en bra idé. Men jag var tveksam. Är fortfarande tveksam. Kanske sitter ni där nu, och stånkar och stönar: Varför ska man tvingas läsa någon annans privata minnen? Som att behöva genomlida en resa i någon annans tidsmaskin. En för lång bläddring i grannens fotoalbum. I värsta fall en mörklagd diabildsvisning av någon halvbekants ALLA semesterfoton. Eller om det hade varit idag: Som att behöva scrolla igenom hela bildmappen märkt Norrlandssemestern. Men. Tänk om ni tyckte om den, berättelsen. Den, som med åren har gått från förarglig till ett minne som det aldrig går att låta bli att le åt. I så fall hade mannen rätt. Det har han ju, ibland.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar