Jag läste någonstans, förmodligen i en av mina "antika" antiktidningar, att våra kaffekannor, retrokaffekannor är något av det svenskaste som finns. En lite nyare form av kulturskatt som vi inte riktigt har vett att uppskatta? Kanske för att de har varit så självklara i många hem? Många har växt upp med dem, sett dem i sina barndomskök varje dag.
En del har säkert sett mormor eller farfar hälla upp sitt hett eftertraktade kaffe ur dem. I alla fall stod det vidare att läsa att en del turister, från Japan i det här fallet, tycker att våra, ofta färgglatt emaljerade kannor, dessa sköna "kaffebönor" är något lika starkt förknippat med Sverige som självaste dalahästen.
Så jag tröstar mig med det, att de är så vackra och svenska - kannorna, nu när våran kaffebryggare är sönder och vi brygger på gammalt hederligt vis. Även om just våran kanna varken är speciellt gammal eller snygg. Men gott kaffe blir det. Nu ska jag bara ha tag på en sådan där läcker retrokaffefilterhållare i porslin. En sådan som det står Melitta på. Jag såg en fin gul sådan i den lokala välgörenhetsbutiken för ett tag sedan, för 25 kronor, men jag köpte den inte. För då hade inte bryggaren gått sönder.
Nä, det är inte Wilhelm Tell på teven eller hans son, det är Sven-Bertil Taube. Och nej det är tyvärr inget Hans Hedberg-äpple där uppepå herr Taubes huvud, det är bara en Cult-kopia. Någon kopia i ordets rätta bemärkelse är det förstås inte, men en väldigt fin ljusstake i form av ett äpple. De var två ifrån början, innan olyckan var framme, dammsugarolyckan.
I ANTIKVÄRLDEN nr 6, 2007, läser jag att just ett sådant keramiskt äpple av Hedberg bjöds upp till 96 000 kronor!! på Bukowskis. Ibland, läs ofta, får man nöja sig med "kopian".
Jo, vi drack faktiskt kaffet innan utflykten igår. Visserligen tycker vi om att spä ut kaffet en aning, men helst inte med regn. Dessutom var det lättare att äta tilltugget till här hemma. Mmm. Om ni tröttnar på jordgubbar någon dag, så skiva ner ett par tre stycken alldeles lagom mogna nektariner i en skål. Saftiga. Lite grädde på det och ett par, tre, kanske t o m fyra bitar rischoklad på toppen och eftermiddagen är räddad! Ja, hela dagen faktiskt.
Sven- Bertil är inte med i den där magnifika filmen som jag ska berätta om en annan dag. Han är med i 'En enkel till Antibes' och vi har bara hunnit se en liten bit av den, än så länge, så jag kan inte berätta så mycket, än så länge. Mer än att de 29 minuter som vi har sett av filmen verkar lovande. En annan annan dag ska jag berätta om den magnifika filmen. Den handlar också om en gammal man. Delvis.
:)
/helena
ps Riktigt gammalt fint engelskt porslin i all ära, men mina Denby-tallrikar, handcrafted, går inte av för hackor de heller. Och de tål ALLT. Freezer Oven Microwave Dishwasher Safe, står det undertill. Då är det bara att skaffa diskmaskin nu då. Och mikrovågsugn. Frysen skulle nog behöva bytas ut. Men ugn, det har vi! Vilken lyx. Jodå, jämfört med de i Jemen och jämfört med de allra flesta människorna på den här jorden.
pps Juice heter de, tallrikarna. De finns i grönt också. Och blått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar