Vattnet har stillat sig något. Kretsloppet, blodomloppet. Havets häftiga andhämtning har lugnat ner sig - lite grand. Även havet inombords. Ön på vykortet är en annan, men det spelar ingen roll. Vattnet är det samma och blodet.
Nog är det svårt att låta bli att tänka på det. Jag tänker på detaljer ibland, när hela bilden blir för svår att ta in. Som kallsuparna. Hur många och hur stora var kallsuparna? Det är inget jag vill tänka på.
Idag tänker jag på de som överlevde, på deras kämpiga resa tillbaka. Att ro båten bakåt är sällan någon bra idé. Så deras kämpiga resa framåt, från då till nu, från nu till framtiden, är den jag tänker på.
Idag ska jag ta mig tid att lyssna på SOMMAR.
Låt oss hoppas att de får en bra minnesdag, ett avstamp mot något nytt. En dag i taget. Ett tag per dag.
Ingen vill glömma, kan glömma, men kanske gömma? Gömma minnena lite längre in. På en rofylld plats.
Sköt om er.
:)
/helena
ps För, nästan, exakt ett år sedan skrev jag ner ett par ord. Allt var sanning, jag tänkte precis det där om fåglarna och barnaljuden, tidigare den dagen när det hände. Innan jag visste. Ingen konstnärlig frihet alls, "bara" sanningen. Sedan försökte jag förmedla lite tröst, ifrån Bellman. Lullaby. Vaggvisetröst. Kanske behöver vi lite idag också? Och imorgon och i övermorgon och dagen därefter och.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar