- Det är inte varje dag jag brukar längta till våren precis, sa mannen. Han förklarade vidare, samtidigt som han tvingade ner den trånga sticksiga mössan på plats: - Men nu gör jag det.
Dammråttorna dansar långdans under borden och jag är fortfarande förkyld. Fortfarande! Och trött, så trött. Mest trött är jag på att skriva att jag är trött. Och förkyld.
Fet fisk ska visst vara bra nu i vintermörkret. För D-vitaminets skull. Så idag kom en gammal bekant på besök för första gången i år. Jansson. Jag hoppas att det är han, och hans frestelse, som ska bota mig.
- Känner du något alls? undrade mannen, som varit snäll nog att laga den klassiska ansjovisrätten till oss. - Nä, inget alls. Fast konsistensen var fin. Krämig och så där alldeles lagom gräddig.
:)
/helena
ps Hade egentligen tänkt att visa er några helt andra små fat. Men nu när solen äntligen har börjat visa sig från sin ljusa sida igen, så orkar jag knappt lyfta kameran. Därför blir det lite sensommarnostalgiska bilder istället. Gott så.
pps På baksidan står det: "1991. Tallrik nr 3179 A av den begränsade upplagan av Fiskmarknaden i St. Ives. Fjärde utgåvan i serien Se, vattnet lever... En samlarserie med motiv hämtade från Anders Zorns (1860-1920) storartade vattenbilder, vilka är överförda till tallrik av fältspatporslin från Rörstrand, Europas näst äldsta porslinsfabrik. Upplagan begränsas till maximum 100 bränndagar. Bradex nr: 76-R 54-7.4" Och så Rörstrandstämpeln förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar