- Really? Mitt i en mening?! undrade mannen. Och jag svarade något snusförnuftigt om att det är bara då, när man är mitt uppe i meningen, som man riktigt kan njuta av ögonblicket. - Mm, kanske det, sa han och slutade läsa i några minuter.
Dålig karma heter boken som mannen läser högt ur. Den handlar om Kim som får rymdskrot i skallen och dör, för att sedan raskt återfödas - som myra.
Vi har stannat mittemot hästhagen igen. Den är tom. De fyrbenta betar någon annanstans. Det är här, när löven färgas tillfälligt kvällsgula, som jag ber honom stanna upp för att njuta av den varma färgen som slingrar sig uppför björkstammarna.
Strax innan. Två utbrända bilar. Helt utbrända. Två vrak mitt i sommargrönskan.
Fantasin tog oss med på en snabb tripp, mellan fransig glasfiber och rostiga rester. Mannen undrade om det kanske var en stressad kriminaltekniker som glömt sin kaffekopp på marken intill. Och jag fotade. Tyckte det var vackert på något sätt. Sorgligt och makabert, men vackert. Materian, som återbildats till sina ursprungliga, minsta beståndsdelar igen.
Vackert förfall. Ni minns kanske att jag höll på med ett fotoprojekt som jag kallade så? För något år sedan. Tog en massa bilder på övergivna cyklar, mossiga gravstenar, flagnande husfasader och sånt. Det händer att jag hittar något att addera till den mappen. Som nu.
Även om mina tankar genast gick till de som kanske tvingades vara i närheten när deras bilar brann. Usch, är inte ett tillräckligt kraftigt uttryck. Skämdes faktiskt lite, när jag parerade glassplitter och såg en blå tröja ligga kvar i gruset.
Sedan tänkte jag på hur viktigt det är att reflektera, över det som hänt. En livsviktig reflektion som kan få vem som helst att stanna upp - mitt i en mening.
Borde kanske ha utelämnat punkten här på slutet?
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar