torsdag 28 januari 2016

Om detta måste jag berätta


Magen värkte, det månatliga gisslet. Fick jag med mig rätt busskort? Andan i halsen, lite skav i halsen. Glömde dricka C-vitamin. Glömde glasögonen. Vänta, vänta, vänta på en buss som kom till slut. Av bussen, några svettiga steg in mot stan, in på Kulturhuset. En snabb blick på klockan, konstaterar tio minuters försening. En nick åt en vänlig evenemangsvärd. Han frågar om jag vill komma in. Jag nickar, undrar om det finns platser kvar, han säger att salongen är full, men det finns lite plats uppe på balkongen. Två små trappor upp, känns i det dumma knät. Men det går, förstås. In i den röda salen. Andningen hörs säkert ända ner till scenen.

Sedan lyssnar jag på en dotterns berättelse om två små flickor som ensamma, med våld separerade från sina släktingar, hamnar i en situation ingen kan förstå. Den äldsta - Hanna - är sju år. Hon känner ansvaret för sin femåriga syster tynga de små axlarna. En dag tvingas hon följa sin syster till tvättinrättningen. Hon, som är sju år förstår. Den lilla, förstår inte. Som tur är. Tänk att sju år gammal stå med en liten handduk i ena handen och sin lilla syster i den andra och veta - veta! - att den lilla inte alls ska duscha eller bada, utan dö. Mördas. Tänk att stå där och kämpa med tårarna och försöka vara stark och le mot sin enda lilla bundsförvant och veta att det är sista gången de håller varandras händer!

Stå på tå lille vän, om du vill leva.

De minsta kunde inte arbeta, göra rätt för sig. Repet som hölls upp över deras huvuden avgjorde deras öde. Hur lång är du? Hur gammal är du? Hur mycket orkar du arbeta?


Igår (27 jan) var det Förintelsens Minnesdag. Jag hörde saker som jag hört förut, men som aldrig, någonsin kan bli vardagsmat. Förintelsen. I skuggan av barnens liv blir den verkligare än någonsin. Kan jag hört rätt? Kan det verkligen varit en och en halv miljon barn som dödades under andra världskrigets vansinnesdåd? Vad hade dessa barn gjort? Hur kan ett barn vara skyldigt till något?

Mannen skulle hämta mig efter jobbet. Men vi valde att stanna. Vi ville lyssna på Livia Fränkel. Hennes berättelse. Från barndomen. Från ungdomen. Från lägren. De är inte många kvar nu, som orkar berätta. Vittnesmålen blir färre. Snart finns de inte kvar. Vi som lyssnar måste ta på oss att föra berättelserna vidare. Vi får aldrig glömma. Vi får aldrig glömma! De fyra laddade orden sades flera gånger under gårdagen.

Livia Fränkel och hennes storasyster Hédi Fried är två av överlevarna, som fortfarande orkar berätta. Om spottloskorna på skolgården. Om dekreten som ständigt trummades ut. Än fick judar inte ha fordon (inte ens cyklar). Eller radioapparater. Än skulle de lämna ifrån sig sina värdesaker. Sedan fick de inte handla av någon som inte var jude. Och inga andra än judar fick handla av dem. Sedan skulle de lämna sitt hem vind för våg och bara packa en liten väska. Och där dyker ordet "getto" upp. Frakten därifrån i boskapsvagnar. Vagnar anpassade för 10 hästar. Åttio, 80, människor fick packa in sig i varje vagn. Fyra hinkar ställdes in efter att de sista människorna fått puttas in med våld, för att alls få plats. Två hinkar med vatten. Två hinkar för avträde. Sedan flera dagars färd. Utan att ha en aning. Optimisten trodde att de skulle få åka inåt landet för att arbeta på fälten. Pessimisten trodde att de skulle dö. När järnvägsstationernas skyltar blev mer och mer främmande, då förstod nog de flesta; att frisk luft på fälten inte var att vänta. Även om de inte kunde förstå exakt vad som skulle ske. Hur skulle någon kunna det?

På framsidan har jag givetvis redan lyckats sätta en flottig tumme. Precis ovanför lilla Livias hårrosett. Jag ska precis börja på sidan 63, med rubriken "Gettot". Framsidan är så fin. Två finklädda flickor. Uppklädda för fotografering. Mammas ömma händer syns i hår och kläder. Boken heter: Skärvor av ett liv. Och är skriven av Hédi Fried på 1980-talet. Då var bokmarknaden inte mogen för en bok som denna. Inte mogen för detta ögonvittne. Denna självupplevda mardröm. Den ansågs för smal. 1992 gavs boken ut för första gången i Sverige. Nu har Natur & Kultur åter givit ut detta viktiga dokument. En högst personlig berättelse, men ändå angelägen för oss alla. Igår fick vi vår pocket signerad av lillasyster Livia Fränkel.

Jag rös när jag hörde henne berätta. Jag rörde lätt vi hennes hand när jag efteråt tackade för att hon orkar berätta.

Jag kan inte beskriva alla känslor som genomfor mig, när jag förstod att jag stod en meter ifrån en person som varit tvungen att stå lika nära ondskan själv, i form av Mengele, och se honom peka med handen åt andra hållet. Se honom skicka hennes högt älskade mamma, direkt till gaskammaren.

Vi får aldrig glömma.

<3
/helena

ps Magnus Wennman, hans bilder berättar om dagens utsatta barn: Där barnen sover. Flyktingbarn, som visar den plats som de nu tvingas kalla sin säng. I ett utbombat hus, i en skogsglänta... Utanför Kulturhuset, här i Borås, visas 10 av dessa fotografier just nu. Utblick kan man se dygnet runt. De 10 bilderna från Där barnen sover kan ses där, till och med 28 februari.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar