Får det lov att vara lite poesi?

Ni trodde väl inte att jag glömt bort de återstående bidragen från poesitävlingen som jag har lovat att publicera? Nej, jag tänkte väl det. För det har jag så klart inte. Tycker bara att man kan spara lite ibland. På allt som är fint här i världen, så att det räcker lite längre. Och poesi är fint. Ibland. Ibland är det något annat. Det kanske vill förmedla något helt annat. Och det är också fint. Och bra.

Lukas ord gör mig lite bubblig i magen, hm, på ett bra sätt alltså. Och så påverkar de mungipornas riktning. Uppåt! För vem kan låta bli att le åt rim som används så här kreativt?

Det kan vara så att det dyker upp ett och annat ord här, nu, strax, som aldrig har synts härinne förut? :) Och det känns ganska uppfriskande på något sätt. Lukas, nu är ordet fritt OCH ditt!

Gais är bajs!
Majs är nice!
Musen och lusen slår på busen!
Boll har koll!
Blad är glad!
Finger åt flinger
Katten såg skatten
Stacken mot macken
 

/av Lukas Tärnbrant







:)
/helena


ps Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 1: 'Det här är Charlotta. Hon gör mig glad!'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 2: 'Det bästa med poesin...'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 3: 'Poesi är aldrig ute'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 4: '(T)ankfull'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 5: 'Regnets (och Johns) onomatopoesi'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 6: 'Kort och precis poesi'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 7: 'God Ny poesi!'

Objektivt perspektiv?

Det fanns en tid, för ganska länge sedan nu, när jag inte kunde lyssna på musik för att den gjorde mig så känslosam. På ett nästan obehagligt sätt. Det var som att tonerna blev för närgångna. Jag vet inte om det säger mest om musikens förmåga att ta en till platser inom en som man inte vill besöka, inte vågar besöka, platser som man kanske inte ens visste existerade. Eller om det bara handlar om en ung människa som befann sig i en extra känslig period och därigenom inte "tålde" musikens påverkan och inflytande.

Kommer att tänka på det när jag snäpper av några här-där-jag-går-och-står-bilder med kamerans hjälp. Eller rättare sagt just-precis-här-där-jag-sitter-och-skriver-bilder. Då kommer jag att tänka på den där perioden utan musik. Tänk - en tonåring som inte kunde, inte klarade av, att lyssna på musik. Fast det rörde sig väl inte om någon jättelång tid, men ändå, vi pratar nog om flera månader i rad i alla fall.

Och så kommer jag att tänka på en annan sak. En annan period. En annan liten tidsrymd. När jag inte ville fotografera någonting alls. Eller "ta kort" som man ofta vardagligt sa på den tiden. Det var någonting med att jag inte tyckte att man kunde spara det där viktiga, med just de där ögonblicken. Att man ändå aldrig kunde fånga känslan, tanken, tiden, som fanns just då. På bild.

Så tänker jag inte riktigt längre. Bilderna, fotona, kan visserligen vara minnen - om man vill - men de kan också vara något annat. Något mera fristående. Bestående eller flyktigt. Men det var egentligen inte det jag ville säga.

När jag ser på mina något suddiga ögonblicksbilder så tänker jag på perspektiven. Hur de ändrar karaktär med tiden. Hur svårt det är - ibland - att se klart på det som finns rakt framför en. Hur svårt det kan vara att fokusera. Att fånga nuet som man säger. Att urskilja det viktiga från det mindre viktiga, om man befinner sig på alltför nära håll. Och jag kan inte låta bli att undra om det är därför som vi aldrig upphör att fascineras av historien. Alla historierna bakåt. Om de som levde då. Innan. Eller om oss själva för den delen. Då. Innan. För att det är lättare att få syn på det viktiga från lite längre avstånd? På lite längre sikt.

Men man glömmer så lätt minnets förmåga, vilja?, att tillrättalägga. Något som man tror sig minnas i detalj kanske i själva verket bara är en väl utstuderad efterkonstruktion?

Vad vet jag.



Vad jag vet är att det var allt från AB Flum idag. Och att i morgon kanske vi ser helt annorlunda på tillvaron.
:)
/helena





ps Å andra sidan. Musiksidan. Så blev filmen om Mozart - Milos Formans mäktiga "Amadeus" - min favoritfilm redan när jag såg den på stOOr bioduk som 15-åring. Den berörde på djupet, på ett sätt jag då aldrig tidigare hade upplevt. Nu sitter jag här och funderar på om jag inte borde se om/lyssna om den snart? För det har jag aldrig gjort, ordentligt, sedan jag var en alldeles överväldigad - och av musikens kraft uppfylld - 15-åring. Jag har aldrig vågat. För tänk om jag förstör det allra vackraste mötet med musiken, som jag kan minnas?

Vi-bra-tioner

Inga megafoner
Inga cymbaler
Bara små enkla rader

Emellanåt ett litet pling
På triangeln
Från skrivmaskinen

Det handlar om det som förenar
Inte om det som förorenar
Om det som förgrenar
Växer
Landar

Inga manifestationer
Inga demonstrationer
Bara små enkla vibrationer

Emellanåt ett knappt märkbart skalv
En bön från en människa som inte vill vara halv

Det handlar om apelsinen - den kloka
Som överbrygger klyftor med klyftor
Det handlar om att se att det som man delar det helar
Läker
Sår
Förgrenar
Landar

Inga cirkuskonster
Inga trolleristavar
Bara små enkla ord

Emellanåt en vokal som snavar
En böjning som rätas ut
En kontrapunkt

Det handlar om det som ringlar
Om snigeln - som kommer fram till slut
Det handlar om ringar
Om att vänta
På signaler
På vatten
På land

Inga dolda agendor
Inga fallgropar
Inget uppåtväggarna
Bara små enkla fotnoter

Emellanåt en blöt galosch
En sur gamäng
En slängd gobeläng
Ett svettigt hålfotsinlägg för själen

Det handlar om cirklar som inte bryter upp
Det handlar om det som blir bra
Det som förlåter
Pussar på det onda
Ändå
Fast
Trots

Inga konstigheter
Inga fyrkantiga personligheter
Bara små enkla runda formler

Emellanåt en mjukis som snubblar
Ett naturligt ljud
En bärfis som pustar ut
En blånekande mes

Det handlar om det som fortplantar sig
Det som vidrör det innersta
Som berör
Inte stör
Strör
Socker

Inga förbehåll
Inga troll
Bara små enkla föresatser

Emellanåt ett för stort försprång
En gränd som skaver och är för trång

Det handlar om nyfikenhet
Det handlar om det som inte bara behagar
Inte om speciella dagar
Inte om att skrävla
Eller skövla
Det handlar om att skörda
Sina sår
Spår

Inga mikrofoner
Inga pukor
Bara små enkla slag

Emellanåt en helnot
På partituret
Från hjärtat
Här
Nu
Vi




:)
/helena

Små små ord

Det var inte meningen. Förlåt.

Ja, jag har väl sagt att jag inte vågar lova något. Egentligen. Men jag har ju i alla fall lovat att säga till innan jag försvinner härifrån någon längre tid.

Fast det är klart, tre dagar kanske inte räknas som någon längre tid? Även om tre dagars bortavaro, i det här fallet, var tre dagar mer än jag hade tänkt att vara borta.

Det är sånt som händer. Lite svinn får man räkna med. Vad är väl en bal på slottet ett blogginlägg på en liten skitblogg? :) Och alla andra jobbiga prata-bort-klyschor. För att inte tala om alla skylla-ifrån-sig-formuleringar. Till syvende och sist så har jag trots allt inte varit speciellt långt borta. Mest har jag hållit ett par hushållsapparater sällskap.


:)
/helena



ps Kors! Där är visst ett stygn! Korsstygn. Hm. Glad blev jag när jag fann dessa enkla - i ordets allra bästa bemärkelse! - bonader. På loppis, så klart. Så fina. Fem kronor styck. Den ena ska nog få hänga i fönstret, den har ingen fodrad baksida, så den är lite skönt see through-ig så där. Och den andra - de orden vill jag bära runt, runt i hela hemmet. Och bloggen.

Bara lite vardagsrums-vintage

Vaddå bara?
:)
/helena

En annan melodi

Frukt, fågel, fisk, flagga, färg, fotboll, förklädnad, (o)frihet & lite Mr. Selfridge.

Så är det. Idag säger the f-words allt om vår lördagskväll. Har laddat upp till tänderna med energi för att låta bli att trycka på knapp ett, på fjärrkontrollen, redan klockan åtta. (Och det går nog bra, för jag sitter ju här nu.)

Här ska ätas frukt... Mentos.

Och här ska filmnördarnas flagga hållas högt! Tänkte slå på tvåan klockan 22 och titta på det iranska, komiska dramat "Kvinnor Offside".

Innan dess ska jag faktiskt slå på ettan en stund. Vid 21 och 28 draget ungefär ska jag försiktigt, försiktigt, kika till så att det säkert är på väg att ta slut. För säkerhets skull med mute-knappen intryckt.

När sedan tv-kusten uppenbarligen verkar klar och inte en enda Danny eller Gina syns på hela den lagom tjocka tjock-tv horisonten då, DÅ, ska jag njuta av brittiskt sekelskiftesdrama - igen! Förra sekelskiftet alltså. (Eller säger man kanske förrförra nu?)

Via det amerikanska affärsgeniet Harry Selfridge ska vi färdas bakåt till det glamourösa London. Och trots att titeln bara innehåller titeln Mr. så läser jag i Aftonbladets tv-bilaga att; "... Serien utspelar sig i en tid när kvinnors frihet ökade och förutom Mr. Selfridge är det just kvinnorna som står i centrum ..." Yes!



Och nu ropar mannen att laxen är klar för servering. Fabulous!
:)
/helena

The cherry-cheeked girls are finally signing off

 

Ett tunt lager snö utanför. Ett inte så tunt lager damm innanför. Men vad gör det? Nu är det helg och
i  tidningen läser jag om en annorlunda loppis som nog behöver få ett besök av ett par som bara är lite, lagom, förkylda. Vi smittar nog ingen nu, mer än varandra med loppisiver då kanske.

De skulle visst sälja ut allt ur ett församlingshem. !? Visst låter det lite spännande? Det har lite av "Jakten-på-den-där-udda-prylen-som-man-inte-visste-att-man-behövde-förrän-man-fick-syn-på-den-i-ett-församlingshem-man-inte-hade-en aning-om-att-man-skulle-besöka-en-till-synes-alldeles-vanlig-lördag-precis-i-början-av-en-nyvaken-februariförmiddag-varning" över sig. Eller hur?

- Ja, just det. Det är februari nu! säger de persikokindade små tomtenissorna.
- Vi borde ha fått gå på semester för länge sedan!

Jaja. Ni ska nog få vila snart nu, tänker jag samtidigt som jag funderar på om min inredningsmelodi inte borde nynnas; Låt-stå-metoden. Ibland i alla fall. Jaja.

- Dessutom har jag ju lovat att fixa något för din onda hals, innan du åker. Säger jag.
- Trots att jag inte är den mest pyssliga personen, så har jag ju ändå sagt att jag ska ordna en lagom stor halsduk till dig, du lilla ont-i-halsen-olyckssyster. Fortsätter jag.
- Genom att offra ett pekfinger från mina noppriga vinröda fingervantar. Så det så.

Annars hade jag tänkt att berätta lite om boken som ligger överst i högen av böcker som ligger staplade i en farligt hög hög på den höga stoppljusplåtburken. Det händer faktiskt att den öppnas, boken, även om inumhussnön som har lägrat sig över framsidan indikerar något annat. Men jag är nog för trött för att berätta något nu.

Men okej, jag kan väl bara säga så här: Att det är en handbok i det muntliga berättandets konst. "Berättarens handbok" av Christina Claesson. Jag gav den till mannen i present en gång - inte för att han kanske behöver den. Men ändå. Den är bra att ha. Jag gillar särskilt att det finns en felsökardel. Där finns fullt med praktiska råd om allt ifrån hur man avhjälper skakiga-knän-och-röd-i-ansiktet-syndrom till hur man lindrar svettiga-armhålor-symptom. Och mycket annat. Och att det finns en starthjälpsdel, som kan ge vägledning när man hamnar i varför-ska-det-vara-så-svårt-att-komma-igång?-ångest. Om hur man kan göra en berättelse mindre spännande och därigenom i själva verket få den mer spännande. Och en massa annat.

"Lever man i ett permanent stresstillstånd kan en väl berättad historia ge samma vila och avspänning som ett varmt skumbad eller en tupplur. Den visualisering som berättelsen framlockar har samma effekt på hjärnan som meditation: vila, läkning och återhämtning. Alltså just vad man behöver i stress ..."
 

Sköt om er.
:)
/helena




ps Så när ni har tagit det där badet. Och tuppluren. Så glöm inte att berätta något för varandra också. Något litet i alla fall. Det behöver ju inte alltid vara så spännande. Som sagt.