Att ha eller inte ha - brandvarnare

"Det är de utpräglade egoisternas natur,

att de kan sätta eld på ett hus bara för att

steka sina ägg."

/Francis Bacon

:)
/helena




ps Här hemma ägnas kvällen åt att studera Råd & Rön's test av... ja, ni förstår säkert vad som la av tidigare idag. 23 stycken testades i nr 9, 2011. 5 av dem fick en etta!!? (på en skala där tio är högst) i betyg, vad det gäller 'Varningsfunktion'. En i testet fick en 9:a. På brandsakra.se verkar den vara slut. Får kanske bli en tur till Clas Ohlson då. De billigaste var bäst. Jahaja. Bara att hålla tummarna nu då, att alla egoister somnar tidigt
i kväll...

Ett rött och ett pixligt öga

Mitt emot detta, här något suddiga, kyrktorn ligger en byggnad som jag vill besöka lite oftare.

Det är något bortom bergen betongen som lockar min syn...

...ibland ända till fjärran östern. Gärna till det blåvita fjärran östern.

Den rutmönstrade marken låg stadigt utanför.

Och den rutmönstrade mannen var också stadig. Mitt bokstöd. :)  Även om han glömde att ställa in mobilen på den lite bättre bildkvalitén innan han med varm hand lämnade över den till mig. Pixlish - so what?

En del rätt lättviktigt om än tidsmässigt rätt och riktigt och viktigt fick följa med hem. En del med mycket tyngd bakom orden, även om framsidan pryds av en fjäril. Och bilder som talar om andra tider. Helt andra tider.

Allt är inte regndroppar som glimmar... fem gyllene 'droppar' är faktiskt en ögrupp. Vilken?
Ledtråd; både Bette & Barack föddes här. Svaret hittar ni i ps:et.

Sedan ville mannen gå hem. Jag sa: - vänta på mig! Jag ska bara...

...njuta av det överjordiskt vackra utropstecknet! först.

Sol i Kalifornien. Som vanligt.

Ja, hela USA verkade faktiskt vara upplyst den här eftermiddagen.

- Men kom någon gång då, suckade mannen.

- Snart, snart, mumlade jag samtidigt som jag försökte memorera allt kul som ska hända på årets Kulturnatt. Salem. Cecilia F. Hon af Ugglas. Aha, verkar helt klart bli en kul tur!

Sedan släntrade jag till slut ner över terrassen, för vidare färd mot hemmet och...

 ... läsningens förlovade land!



Jag sa väl att jag till slut fick den här titt-boken som jag önskade mig så hett? Bilderna är så fantastiskt vackra, tiden så avlägsen och samtidigt så nära, Janis, Yoko, rockgrabbar av alla de slag, många små och en del något större McCartney's. Och Twiggy! Storögt tittar jag på foton från "Det var tider det"- eran.
I en hel, rödögd?!, månad är boken bara min!

Heja Biblioteken!



Ni glömmer väl inte Babel ikväll?
Och Kobra? Det skulle visst handla om ett av mina favoritämnen - tanter. Kulturtanter? Hm.
:)
/helena




ps Hawaii, såklart! Så mycket intressant det finns att läsa om dessa små öar. Ännu rödare ögon får jag.

I sista första maj minuten

Nä, något tal blir det inte. Det slipper ni - åtminstone här inne, för dagarna går så fort så fort. Jag hann inte ens tänka tanken att slå på någon av nyheterna under kvällen för att åtminstone få en pixlad glimt av de stolt vajande fanorna, förrän det var sena kvällen. Puts väck var dagen! Men det är klart, nyheter finns det ju numera dygnet runt, alltid surrar det i något mediabrus. Så kanske är det inte för sent ändå?

Jaja. Tänkte att ni kanske var lite mätta på den rödaste av färger nu? Så jag skickar in min vackra blå ängel. Hon bor i mitt kök. Hon vaktar över min allra trivialaste vardag. Och dess blåa längtan. Hon har en scarf runt den smäckra halsen, vingar på ryggen och armarna bestämt korslagda över bröstet. Hon kunde varit jag. Men det är hon inte. Det bara känns så ibland. Särskilt i den blåaste av kvällstimmar. Som att vi är besjälade.


:)
/helena



ps Roland Kempe heter konstnären bakom min ängel. Det kan vara så att det finns en viss likhet mellan hans frus ansiktsdrag och min ängels. Men det kanske bara är ett rykte? Jag hittade i alla fall hennes litografiskt inramade drag på en lokal konstauktion för några tag sedan. Hon blev min för mindre än två hundralappar. Kanske var det ödet. Förutbestämt? Kanske var det ingen annan än jag som såg charmen bakom streck och veck och skav. Kanske var det ingen annan som såg att hon är perfekt, just för att hon inte är perfekt. Mer än för mig då.

Hi! (and low)

Det känns nästan lite som att vara på jungfrutur på tangentbordet. Ja, inte den första förstås, bara en i raden av alla jungfruturer. Det är nästan en vecka sedan jag hade lap-topen framme nu och som vanligt var det en ganska ofrivillig paus.

I början på förra veckan hade jag alldeles för mycket att göra. Och att tänka på. I slutet på veckan var jag alldeles slut. Och hade ändå mer att tänka på. Kroppen sa ifrån!
Tack, men nej tack. Och nej, det spelar, fortfarande, ingen roll om det är roliga saker i görningen. Mattan dras undan från fötterna ändå, även om mattan någon gång skulle skifta i någon form av rött... Ut-matt-ning. Fniss. Skratta åt eländet bör man, annars...

Nu är jag i alla fall här igen och vill önska er en trevlig Valborg! Även om jag förmodar att de flesta av er är på väg ut mot brasorna snart och inte har tid för något annat än att leta efter för tillfället lämpliga kläder. Röktåliga och så menar jag. :)

När jag tittar ett år bakåt så ser jag att Kroppen tvingade mig att ha ett alldeles eget "eldförbud" förra året. Men i år ska inget kunna hindra mig från att höra män
(& kvinnor?) sjunga i manskör. Och lyssna på talet till årstiden som ligger så många hjärtan varmast. En liten fika på det - så är kvällen räddad!


Kram på er, ni trogna, eldfasta själar, därute.
:)
/helena



ps Det skulle väl vara det här med däckbytet då. Som skulle kunna hindra oss från att ta oss fram till den där stora högen med torra grenar. Om de inte blir klara i tid alltså - hjulskiftarna. Men å andra sidan är väl det ett av de bästa vårtecknen? Sommardäck på - rattmuff av. Eller hur det nu var.

Dagen efter Dagen B (en något efterkonstruerad rubrik...)

Med några få minuter kvar till midnatt, skickar jag in en liten bild som bevisar att jag var här just idag. Var annars?


:)
/helena


ps Attans, nu hann det visst bli tisdag i alla fall, grrr.

Recharging

Har ni tänkt på hur tingen inte betyder någonting förrän vi laddar dem med någonting?  Som minnen.

Jag låg och funderade på det idag, samtidigt som jag försökte 'catch up on some reading'.

Ibland faller jag för någon vacker sak p g a att den är just vacker.

Eller unik. Speciell.

Ofta tänker jag på handen bakom.

Som kanske har filat, slipat, karvat, hyvlat.
Eller målat i stora svepande drag. Eller med små, mycket små nyanser.

Det kan jag tänka på när jag stryker med handen över ett föremål. Hantverket. Konstverket. Allt jobb som ligger bakom. Hantvärken och Konstvärken, med ä, som krävs för att komma på en idé, en design, en tanke.

Det tänker jag på ibland när jag låter ögat vila på något bortom det som bara kan betecknas som vardag. Men oftast är det laddningen som talar mest. Som pratar med oss via föremålet.

- Are you talking to me? Uh? kan jag nästan lite De Niro'skt undra ibland när det är 'en grej' som tilltalar mig alldeles särskilt. Och har man tur, och är på auktion, så kan man ju alltid hoppas att 'grejen' inte pratar med någon annan samtidigt...

Som den här lilla tavlan med blommor på. Den som jag ser så fort jag slår upp ögonen. Oansenlig, kan man tycka, men fulladdad med minnen.

Så fort jag såg den så bara visste jag; - It's talking to me! För på min gulblommiga barnrumsvägg sitter en precis likadan, förutom ramen, den är det enda som skiljer. Och jo, jag inser att detta lilla tryck nog inte är helt unikt, men för mig är det guld värt. Laddat med det man vill minnas ifrån då.

Och just så öppnade sig det vassa sandvarma landskapet framför havet. Mina sommarlovs blågrönaste hav. Fast att jag vet att det är en dansk konstnär som ligger bakom. Och då är det nog på andra sidan mitt hav. Same-same but different, på något sätt. I alla fall, våta minnen, om ni missförstår mig rätt nu. På en annan liten tavla.

Här har en del blötts & stötts genom tonåren. (Ibland, ibland, bara måste det få framkomma att jag bara bor en timma ifrån GÖÖÖtebaaarg) Såg och hörde ni förresten Per Andersson hos Robin P igår. Göörmany. ha.ha.

Jaha, det var nog det jag ville berätta. Känner bara att jag måste fylla ut en rad eller två till, så att inte alla ord slutar i en dålig västsvensk vits. För vad vore det då för vits med att ha försökt tala om något hyfsat seriöst? Ingen vits alls.


;)
/helena



ps Hörde ni den om Paul McCartney, på restaurang? Ha.ha. Sorry. Men ni har säkert förstått poängen med mina 'laddade ord' ändå vid det här laget. För ni är säkert liksom jag smartare än en femteklassare. Not. Fast kanske lite smartare än Lasse Kronér ändå? Eller? Fast säkert inte roligare i alla fall. Nu måste jag sluta, innan det här urartar helt. Ooops - försent.

Skuggigt

Glöm inte att det finns saker som trivs bäst i skuggan.

Som växer som allra bäst där. 

Det är rötterna som är roten till tillväxten. 

Om, bara, roten fick näring i den jordmån det var möjligt - då ifrån början. 

Då finns det ingen anledning till oro.  

Kom frostnätter, kom hagelbyar! Kom allt vad oväder 'tyar'!  

Din stormhatt har tre kanter! 

Där borta ligger den gäckande solsidan. 

Du kan skjuta ut dina långa sidoskott ända dit. 

Men du vill inte. 

För det är inte alls mörkt här. 

Eller ensamt. 

För din skugga följer dig. 

Vart än du går.

/helena