Nä, något tal blir det inte. Det slipper ni - åtminstone här inne, för dagarna går så fort så fort. Jag hann inte ens tänka tanken att slå på någon av nyheterna under kvällen för att åtminstone få en pixlad glimt av de stolt vajande fanorna, förrän det var sena kvällen. Puts väck var dagen! Men det är klart, nyheter finns det ju numera dygnet runt, alltid surrar det i något mediabrus. Så kanske är det inte för sent ändå?
Jaja. Tänkte att ni kanske var lite mätta på den rödaste av färger nu? Så jag skickar in min vackra blå ängel. Hon bor i mitt kök. Hon vaktar över min allra trivialaste vardag. Och dess blåa längtan. Hon har en scarf runt den smäckra halsen, vingar på ryggen och armarna bestämt korslagda över bröstet. Hon kunde varit jag. Men det är hon inte. Det bara känns så ibland. Särskilt i den blåaste av kvällstimmar. Som att vi är besjälade.
:)
/helena
ps Roland Kempe heter konstnären bakom min ängel. Det kan vara så att det finns en viss likhet mellan hans frus ansiktsdrag och min ängels. Men det kanske bara är ett rykte? Jag hittade i alla fall hennes litografiskt inramade drag på en lokal konstauktion för några tag sedan. Hon blev min för mindre än två hundralappar. Kanske var det ödet. Förutbestämt? Kanske var det ingen annan än jag som såg charmen bakom streck och veck och skav. Kanske var det ingen annan som såg att hon är perfekt, just för att hon inte är perfekt. Mer än för mig då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar