Linnéa vs Ljung

Här har det varit lite fötterna upp och huvudet ner... i ett par dagar. Jag ska inte orda så mycket om det. För jag vill hålla fast vid att den här sidan av mitt liv ska stå för det friska, starka, glada. Den positiva motpolen. Det var ett av huvudsyftena när jag började med ord och bild härinne, att vända andra kinden till, eller första kinden, och låta de ljumma vindarna nudda den. Kinden.

Ni som har fötts under en lyckligt hälsosam stjärna kommer aldrig att förstå vad jag pratar om, lyckans ostar! Och ni andra som precis som jag får kämpa lite extra vissa dagar för att hitta nog med glöd för att tändas, för er behöver jag inte förklara. Ni vet precis vad jag pratar om ändå, era stackare. Ni vet precis hur det känns de där dagarna då man är så trött så man knappt orkar stå, ännu mindre gå... men sova det kan man inte. Det går inte. De här dagarna är det lätt att hålla sig för skratt. Men det här är inte en biktblogg, så jag säger inte så mycket om de här dagarna, de är gärna lite tystare, lite svalare.

Nu över till något helt annat, som det brukar heta. I går när bilen swischade förbi ett par skogsdungar, så såg jag att skogsbrynet lyste av lila pärlor. Ljungen blommar. Och som den blommar! Med en intensivt lila höstton. Då kom jag att tänka på mina broscher.

En med ljung på. Och en med linnéor på.

Linnéan är smålands landsskapsblomma. Ljungen är västergötlands. Jag har dem på varsin axel. Ja, inte bokstavligen... I småland bodde jag mina första tjugo år och nu har jag bott nästan lika många här, i ljungens djungel.

Tillbaka till det första ämnet, säger de aldrig på nyheterna... men det gör jag! Såg ni filmen igår? Med Al Pacino? Den om aktiv dödshjälp? Vi spelade in den, får se när jag orkar se den. Tungt ämne, men det sägs vara en av Pacinos bästa rolltolkningar på länge, så...

Nu tänker någon go', men orolig läsare, - Kära nå'n! - Är det så illa?! - Sitter hon där framför lap topen och funderar på det?!? Nej, det gör jag så klart inte, ni kan pusta ut. Eller jo, det är klart att jag kan fundera runt sådant när man hör hur mycket en del människor lider. Framförallt på ålderns höst. För egen del skulle jag hellre vilja ha lite aktiv livshjälp, *ler*, de där lite tyngre, tystare, svalare dagarna. Men ikväll tyckte jag allt att den friskare vinden kändes lite ljummen ändå. Mot kinden.


vi hörs.
:)
/helena



ps Ni har säkert hört det här gamla tråkiga skämtet? Men jag kan inte låta bli... Ni vet väl att smålänningen på sin "shoppingrunda" alltid frågar: -Vad köstar dé? Det vet ni säkert. Men vet ni vad västgöten frågar då? -Köstar dé nåt?? Ur askan i elden kan man väl kanske säga om min geografiska förflyttning...