... och den lilla fågeln

I den obarmhärtiga backen på väg upp mot sjukhuset, den är så långsträckt och sugande, om man nu inte har den stora turen att vara på väg ifrån sjukhuset, då är backen riktigt skön. Tyvärr gick jag mig svettig även fast det gick utför... önskade mig en lättrullande cykel, för lite skönt hårflyg och svalkande armhåleluftning. Visserligen var vinden nästan stillastående igår. Knappt en pust i den varma indiansommarens tecken. All luft verkar ha samlat sig över USA just nu. Irene kan tydligen inte stava till lagom.

Kan inte låta bli att tycka att det är lite lustigt att på vägen till, eller från då som sagt, växer det både nypon och...

... ölandstok.

Lite ölandstokig - på väg till då kanske?

och

förhoppningsvis - frisk som en nyponros

på vägen därifrån. :)

Precis utanför sjukhuset, innan det är dags att svinga sig ner för Samaritvägen - nåja - så sitter det en liten fågel. Alldeles stilla. Den är den minsta beståndsdelen av en ganska kul skulptur. "Pappan, barnen och den lilla fågeln" heter bronsskulpturen

av Pontus Kjerrman. Men det var bara fågeln som hittade in hit. Pappan var väl förmodligen upptagen med att springa efter något av barnen? Hm. Vi får väl stifta bekantskap med resten av den lilla familjen en annan dag.

När jag hade gått ner för den långa backen, förbi alla kolonilotterna, sett och hört en man i ivrigt samspråk med sin bästa vän? En lurvig liten krabat. Ja, inte så liten, den såg ut som en blandning mellan schäfer och collie. Intelligens och stil i en och samma vovve, liksom. I alla fall -  när jag precis hade gått igenom den svalkande trädallén och började närma mig hemtrakter, det var då som jag såg skylten. Måste väl betyda att vintern, fortfarande, är långt borta? Eller?

Njut av alla oplogade och osandade vägar, där ute!

:)

så hörs vi snart.

/helena