fredag 24 augusti 2012

Den bästa i klassen


Mannen ska läsa, framföra poesi idag. I klassen. I flera klasser är det nog, tror jag. Berätta om konsten att tävla i poesi. Poetry slam. Berätta om att det inte går, och att det är just därför som man gör det. Bl.a. Bl.a. mycket annat. Mest sägs det vara ett bra sätt att engagera publiken. En engagerad publik är något som alla estradörer åtrår. Alla estradpoeter. Inte alla diktare eller poeter. Men alla som gillar att stå på scenen och framföra sina med kärlek eller hat, eller med hatkärlek kanske, ihopknåpade ord.


Själv plockar jag lite bland mina bokhögar och hittar Agnes. I den gamla tjocka antologin; 'Kärlek från hela världen' hittar jag Agnes von Krusenstjerna. Fast att boken bokstavligen är uppfylld av kärlek från alla hörn av världen så fastnar jag för Agnes. Hos Agnes. Hon skriver mig tillbaka till andra tider, till tider med ondulerat hår, hon skriver mig tillbaka till trettiotalet då novellen först publicerades, hon skriver mig ända dit, fast att jag aldrig har varit där. Hör bara;


"... Det var slut med skolan för dagen. Flickorna i sjätte klassen trängdes kring den lilla spegeln i den skumma korridoren. Elin, som stod borta vid klädhängarna i färd med att ta på sig kappan, hejdade sig plötsligt och tittade bort mot gruppen av flickor. Margit hade tagit upp sin näsduk och gned den energiskt mot spegelglaset.
 
- Det är rena skandalen, ropade hon, att man inte kan få en ordentlig spegel. Den här är ju alldeles svart.
 
Över den lilla Margits mörklockiga huvud räckte nu de andra sina händer med näsdukar, ivriga att få hjälpa till att putsa glaset.
 
          - Andas på det! ropade någon fnittrande.
De vita viftande näsdukarna lyste glatt i skolkorridorens dunkel. Ur de vida kappkragarna av brunt eller grått pälsverk höjdes blomlikt rodnande ansikten, omgivna av kortklippt välondulerat hår. Hattarna voro ännu uppstaplade i högar på hyllan ovanför galoschstället, som ingen använde därför att det sedan många år inte var bruk mera att ha galoscher.
 
Flickorna gnedo ömt på spegelglaset, som om det varit en oskattbar juvel de måste vårda sig om. Spegeln började också verkligen glänsa svagt. Under tiden pladdrade de med ljusa röster. ..." 
"... På hemvägen gick Elin förbi en parfymaffär. Hon stannade och tittade. Små flakonger med skimrande gyllene vätskor och mystiska etiketter stodo uppställda, puderaskar i alla färger voro placerade i en rad, och vita pudervippor lågo ditkastade som av en slump, lätta och duniga, som om de vid minsta drag skulle vilja gunga bort. ..."
 
"... Hon gick in i boden. En kvav atmosfär slog emot henne. Elin frågade efter puder. Damen i butiken log artigt och sade:
- Vilken sort får det lov att vara? ..."


Tretton noveller, ingår i novellsamlingen; 'Delat rum på Kammakaregatan'. Och två dikter.

Fnittret i korridorerna är nog det samma. Och längtan efter kärleken. Och fåfängan.

En del ord var förstås lite annorlunda då, mot de vi använder idag. Som Läroverk. En del ord slutade på o. Voro. Gnedo. En del namn kanske inte är så vanliga på sjätteklassare idag, som då. Som Margit. Men killar som Sture, det finns det alltid. Konstigt nog.

"... De hade aldrig haft gott om pengar hemma. Kanske var det därför också, som Sture hade börjat längta efter allt som såg vackert och fint ut. Sammet var hans förtjusning. Han plägade säga, "helt poetiskt" - han beundrade sig själv för uttrycket, fastän han hade läst det i en roman - att sammet påminde om en vacker flickas kind.
 
Sådana där liknelser tyckte han om. Flickorna blevo så lätt kära i honom, när han kom med dem. Han var redan en Don Juan, en småstads-Don Juan med blankt uppstruket hår, som luktade pomada, med fylliga läppar och klara ögon.
 
Men redan från början hade han en viss metod med sin kurtis. Han sökte dem som kunde vara nyttiga för honom, som kunde ge honom något i utbyte. Där fanns en flicka, som han uppvaktade för att hennes far var något i styrelsen för föreningen, som hade teaterbyggnaden. Hon bjöd honom ibland vid tillfälle med sig. Han älskade teatern.
 
En annans pappa hade ett konditori. Bakelser voro heller ingenting att förakta. Hans pretentioner voro ju inte så stora ännu. En gång skulle det gälla de unga damernas plånböcker. Han visste det icke själv. Han lät bara sina anlag frodas i en fet jordmån av själviska tankar och ljum erotik.  
Nu var det Elin och skrivningen... ..."
 

/utdrag ifrån novellen 'Den bästa i klassen'
av Agnes von Krusenstjerna,
som ingår i Helge Åkerhielms antologi;
'Kärlek från hela världen'
Lars Hökerbergs bokförlag
Stockholm 1944
Svenska Tryckeriaktiebolaget

 
:)
/helena



ps Ni aktar väl er för alla Sturar där ute, flickor små? Och stora!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar