Något i hästväg

Blackbird hette den stora svarta besten. Och jag var livrädd. Har i alla fall för mig att den hette så. Att jag var rädd, det minns jag väldigt väl och att 'besten', egentligen, var en ganska ståtlig och vacker häst. Jag var ingen hästtjej, men det hände att jag följde med någon av mina mer hästtokiga kompisar till stallet.

Väl där stod jag mest handfallen och -  rädd, medan väninnorna ryktade och ryktade och mockade för glatta livet.

Själv försökte jag stå så mycket mitt i stallgången som möjligt, för att inte kunna träffas av någon av de snabbfotade hovar som kunde komma farande ur närmaste spilta. - När som helst nu, tänkte jag, hela tiden beredd på att ducka. - När som helst nu.

Nuförtiden är jag världens modigaste hästtjej hästkärring - där jag sitter djupt nersjunken i tv-soffan.

Mannen undrar försynt vad jag håller på med när jag Åh:ar och Oh:ar?
- Jag hejar på hästarna, säger jag.
- Jaså är det en svensk nu? frågar mannen med blicken stadigt vänd mot friidrottsarenan.
- Ingen aning, svarar jag. - Kanske är det en arab.
- Det är en häst och den är fin, det räcker för mig, konstaterar jag vidare, självklart kavat.

Ha, ha, jag hör att det låter som att jag är väldigt naiv här. Att jag fortfarande är den där lilla duckande tjejen. Och det är jag väl. Också.

Speciellt när det kommer till djur, då går jag alltid i barndom. Får de största hundvalpsögon man kan tänka sig. Särskilt när det gäller katter förstås, men 'byrackor och hästkrakar' går sällan helt säkra för min barnsligt omedelbara vid-första-ögonkastet-förälskelse.

Bara jag står på lagom långt säkerhetsavstånd från potentiellt skällande käftar och bakutsparkande hovar alltså.

Det tänker jag på när jag tittar på min gamla fina bild. Men jag tänker också på min farfar, som var smed. Min farfar som jag aldrig hann träffa, han bor, också, i mitt välbevarade barndomssinne. Och med fantasins, bildens och de av närstående berättade ordens hjälp, skapar jag alldeles egna minnen.

Det sägs att han var givmild, min farfar, gav utan att nödvändigtvis vilja ha tillbaka. Det är en av de saker som jag gillar allra bäst att tänka på. Och så kan jag inte låta bli att undra om jag är lik honom på något sätt. Hoppas kan man ju alltid.

:)
/helena



ps Måste ta fram den där ljusstaken som jag, också, hittade ute i den stora vida second hand-världen, den som är gjord av en hästsko. Någon har tyvärr målat över all den hästskoformade ljusstakens 'ursprunglighet' med silverfärg, så sandpappret måste hjälpa mig att få fram den rätta rostiga patinan igen. Innan jag tänder ett ljus för farfar, och alla de andra sköna figurerna, filurerna. Alla de som fanns här på jorden en stund före oss.

Ni kommer väl ihåg att jag har en ljusstake i minicykelformat också? För visst nämnde jag att farfar var cykelreparatör - också.