Lite sorgligt känns det allt. Att det snart är dags att vika ihop den fina scarfen, den som jag blev så nostalgiskt lycklig över, när jag hittade den på loppis i våras. MOKBA står det på den. Fem kronor fick jag betala för ett par suddiga minnen. För även om jag skrev i ett ps någonstans att jag minns Misja, den blinkande björnen, så är det på det berömda håret, knappt alltså. 10 år var jag då - när det begav sig i Moskva.
Nu är det snart dags att äta den sista måltiden i sällskap av de runda, färgglada ringarna, för denna gången. Mannen värmer revben just i detta nu. Snart ropar han att det är dags, dags att flytta lap topen från bordet där vi har ätit de flesta måltiderna under de senaste två veckorna. Och soffan, den behöver nog vila sig lite nu, den har säkert fått nog av alla baksidor den har sett.
Men än är det inte slut. Vi ska ta ett silver till. Eller? Jag vågar knappt skriva ner den ädlaste valören. En valör att stilla bedja om. För oss sportnördar.
Snart är det dags för startsignal. Och ribs. Och ...
- Bollen är rund, som handbolls-Bengan sa.
:)
/sportnörden a.k.a. helena
ps Här kan ni läsa mer om Misja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar