Det var en gång en man. Vi kan för enkelhetens skull kalla honom, låt mig se nu...
Sven-Bertil. Just det! Sven-Bertil hette han.
På samma gång, fast inte alltid på samma plats fanns det en kvinna. Jag tror att hon hette Amalia. En dag när hon som vanligt satt och övade på sin sång fick hon syn på en så stilig man. Solbränd och grann, stod han lite nonchalant lutad mot en husfasad. Det såg nästan ut som om han poserade. Amalia ändrade fönstrets status från "på glänt" till "på vid gavel". Om man inte vetat bättre, skulle man nästan kunnat tro att hon sökte hans uppmärksamhet. - Do, re, me, fa, so, la, ti, do, drillade hon, medan hon fortsatte spana ut genom fönstret. Lite lagom diskret, fast att hon inte ens visste om att det ordet fanns, ännu.
Sedan gick allt väldigt fort. Plötsligt hade han lockat ner henne till sig, de stod och såg på varann, njöt redan av varandras sällskap i de lagom, !, varma eftermiddagsstrålarna. Han, Sven-Bertil, funderade på om han skulle våga bjuda ut henne den kvällen. - Är du hungrig? Eller gillar du mat åtminstone? hörde han sig själv stamma fram. Hon blev lite förvånad över den nordiske mannens rättframhet och han blev förvånad över att rösten inte riktigt höll. Det var inte ofta som någon fick hans tonsäkra röst i darr. Vad månde bliva? viskade han tyst för sig själv. - Si senor, visst är jag hungrig. Alltid, svarade Amalia.
- Särskilt på sådana där minipannkakor. - Åhå, sa han och tog hennes hand i sin.
Efter den utsökta trerättersmiddagen, där ingenting saknades, särskilt inte svenska plättar, ville han visa henne sin ögonsten. Sin stora stormande kärlek. Hon med seglen fulla med vind och en massa utsikt där, uppe ifrån masten. Amalia stannade på däck, styrde en stund, medan han gick ner och luftade en flaska vitt.
Havet låg som en spegel. Och tur var väl det, för vår kära skönhet började så smått oroa sig för frisyren. Hur låg lockarna egentligen? Ostyrigt babord? Eller förligt styrbord? Fast vad spelade det för roll när sällskapet var så utomordentligt trevligt och artigt. Han bugade lite djupare för var gång han fyllde på hennes glas. Undrar om han har fått ont i ryggen än, tänkte hon fnissande.
- Vart är vi på väg egentligen? undrade hon. - Jag tänkte vi kunde ta en liten tur hem till mig, sa han. Innan hon hann svara tog han mod till sig och drog henne närmre intill. Han kysste henne. Och hon spillde ut de sista dropparna av det torra vinet. En varm ilning gick genom hela hennes nu för övrigt ganska kvällsfrusna kropp. Mmmm, han smakade mer, mersmak. Mer apelsin? funderade hon. Undrar om de odlar apelsiner i Sweden? Det var nog den berusande förälskelsen som fick tankarna att flyta än hit, än dit. De ville inte riktigt ankra, tankarna.
Tiden som följde var ljuvlig! Han såg bara hennes skönhet. Hade bara ögon för hennes vackra sida. Kunde inte slita blicken från henne.
Hon tjusades av denne man! Han hade allt. Rösten, blicken, båten. Han hade, så att säga, fjädrarna, men han behövde inte visa upp dem. Hon hade aldrig mött en sådan man. Så lite prat, så mycket verkstad. Även om verkstaden i det här fallet bestod av en scen. En scen där de kunde mötas. Deras röster kunde förenas. Också. Crescendo!
Högst uppe på lyckoberget finns det, tyvärr, bara en väg man kan gå. Ner. Hon funderade på när den där varma årstiden skulle komma egentligen? Hon hade varit i Sverige i nästan tre månader nu - juni, juli och snart hela augusti - fortfarande ingen sommar, vad hon kunde förstå. En natt någon gång i juli hade det bara varit sju grader?! Och regnat hade det gjort. Två veckor i rad!? - Det trodde jag bara var något som förekom i djungeln. Regnskog. - Finns det på så här nordliga breddgrader? skrockade hon. Han log allt mer sällan. Solbrännan hade bleknat för länge sedan och den enda sida han kunde se av henne nu var - baksidan. Så hon åkte hem igen. Tog tåget från Flen. Fick byta ett par gånger, men det gick bra.
Han stängde in sig. Kände sig sviken. Bommade igen hjärtat hela den vintern. Men när våren åter visade sitt ljusa ansikte, började han så smått tänka på de blåa böljorna igen. Vart skulle han vända skutan denna gången? Mot en annan kontinent? Ja, varför inte? Så länge skutan kan gå...
Hon hade svårt för att hitta tillbaka till tonerna. Sångglädjen. - Fa, ti, do, la, so, mi, re, försökte hon. Så småningom gick det lite lättare. Och så gick hon tillbaka till sitt ex. Den något tråkige, men stabile Heinz.
Snipp. snapp. snut. Så var den sommarsagan slut.
Om någon skulle tycka sig se en viss likhet mellan vår hjälte och en viss Sven-Bertil Taube, så är det förstås inte så. Och vår Amalia har naturligtvis inga som helst kopplingar till Amália Rodrigues. Kanske är det bara er syn som spelar er ett spratt? Eller så har ni kanske fått fnatt? I alla fall, Romansen är helt fiktiv. Den är fin, men finns bara i fantasin. Men kärleken, med den är det en helt annan sak. Kärleken är förstås på riktigt. Alltid.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar