Med tröttheten som enda resesällskap tar hon spjärn en sista gång mot väggen innan vakenheten är ända framme. Drömmen igen. Alltid samma. Alltid på språng med en flyttkartong. Men det är inte hon som reser. Och han vänder sig aldrig om. En välbekant släng med bakluckan senare så är han bara borta.
Varför tryckte hon - vuxna människan - näsan så hårt mot glaset? Och visst var det ett barn som hade skymtat på hennes arm? Hur många gånger kan man säga förlåt och faktiskt mena det? Och varför, varför, varför var det alltid lättare att fråga sig varför andra gör som de gör?
Tekoppen från igår. Kallt alldeles vanligt te mot nariga läppar smakar renande på något vis. Lenande. Och hon tänker att hon borde skriva ett brev. Ett långt, alldeles vanligt brev.:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar