- Tänk en originellare tanke för faen!! Det var så han hade sagt, exakt så, med ett tydligt hörbart e efter a:et. Som för att ge det hela extra emfas. Pekpinnen han höll i handen var trubbig, stora flisor brukade samla sig runt hans fötter när han gick runt och pekade på något de aldrig såg.
Han hette Nils, klädde sig i färgglada skjortor som skar sig mot det stora rödlockiga håret. På sidan av huvudet hade han ytterligare en relik från sjuttiotalet - polisonger. Stora, som lurviga katter. Perserkatter. Med melerade pälsar. För det var bara i polisongerna som det gråa visade sig.
Röd i ansiktet, det skar sig också mot skjortorna, fortsatte han med att tala om att: - Första tanken minsann inte alltid var den bästa! Någon måtta får det väl ändå vara med dumheterna, en människa måste väl få tid att tänka! Och tänka är något som måste få ta tid! Sedan brukade han sjunka ihop, låta axlarna falla, som för att visa att han till slut också menade vad han sa. Det hela var mycket pedagogiskt, även om det säkert var helt oavsiktligt.
Det var alltid vid sådana här tillfällen som hon tänkte på sin gamla svensklärare. Tillfällen när hon fastnade. I tankarna. När pekfingrarna låg kvar slaka och motsträviga mot de små kubiska tryckbokstäverna framför henne. När hon vred huvudet till höger såg hon sin egen reflekterade grimas i tavlan hon fått av sin far. Båten. Och den ensamma kvinnan med vid, kort kjol som blickade mot horisonten. Så symboliskt. Så löjligt symboliskt.
Promenaden runt lunch, runt kvarteret runt lunchtid, hade inte varit välgörande, snarare störande. Ett enda frostnupet, rött blad gömde sig blygt bland alla de frodiga gröna. Det var inte en speciellt originell tanke. Och inga andra sådana behagade visa sig, mellan ICA-kassan och ytterdörren, heller. Hon kom in som hon hade gått; som en kopia på alla andra kopior. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda. Inget nytt under solen. Den värsta tanken av dem alla: Inget nytt under solen. Hur många människor har suttit vid sitt skrivbord och tittat ut på blåsten i träden utanför, samtidigt som de tänkt det? Oändligt många. Oräkneliga. Otaliga. Otåliga.
De brukade fundera över om de jamade så högt på natten, att han inte kunde sova. Perserkatt-polisongerna. Och så fnissade de ljudlöst medan de låtsades skriva något väldigt intressant på sina linjerade blad. Blyertspennorna flög utan innehåll över de linjerade bladen. Klotter. Telefonklotter. Men de hade inga telefoner, bara varandra.
Sedan brukade han barmhärtiga sig över dem, slänga till dem lite bröd, lite kött på skrivbenen. - Men ta den här meningen då, och gör för guds skull något bra av den! Förvalta era huvuden till något annat än mösshyllor för faen! Eller mösshållare, kanske det var han sa.
Hon tittade ner på skärmen. Vi måste alltid vara vänner, för du vet för mycket om mig. Det var en bra mening. Den var inte hennes egen, bara något hon läst någonstans. Kanske på en kylskåpsmagnet.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar