Se Selma!

Egentligen vill jag bara gå ut. Och fotografera! Solen skiner genom ett litet hål i molntäcket. Eller är det ett stort hål? Vågar inte tro på några prognoser längre, bättre att avvakta och titta ut genom fönstret i stället. I alla fall, jag har ändå så mycket inomhussaker på gång just nu, så vädret kan inte göra mig besviken. Come rain come shine, jag anpassar mig. Utflykten som vi gjorde för över en månad sedan, väntar till exempel fortfarande på att bli berättad om.

Och så har jag fortfarande inte visat er sommarens bästa bild. Kan kanske passa bra att få den serverad nu när vintermånaderna strax är här på riktigt? Jo, så får det bli. Så mycket kan jag avslöja som att den inte är svartvit. Eller jo, det är den nog, på sätt och vis.

På tal om sommaren. I somras åtgärdade jag en av mina stora, vita, filmiska fläckar: Jag såg - äntligen - Ghostbusters! De gamla filmerna alltså. De med min stora, knasbolliga idol Bill Murray. Hur konstigt är inte det att jag inte sett dem tidigare då?! Hur konstigt som helst. Men nu är det åtgärdat, känns bra. Nu är det bara Gudfadernfilmerna kvar då. Sedan är filmkartan fullständig. Nej, det blir den förstås aldrig, åtminstone inte för någon som inte systematiserar filmtittandet på något mer kategoriskt sätt än: -Den verkar bra! -Den måste vi se!

"One dream can change the world." Är inte så förtjust i den typen av one-liners som ska summera en film på ett effektivt sätt, men det ligger ändå något i det. I Selma (2014) får vi följa kampen för ALLA amerikaners rätt att rösta. Kampen som fördes av medborgarrättsrörelser. Ickevålds-kampen med Martin Luther King, och hans trosvissa känsla för rättvisa, i spetsen. En viktigt film. Inte den bästa spelfilm jag sett, men den är för viktig för att inte ses. Den handlar om en del av vår historia. En viktig del.

"A chronicle of Martin Luther King's campaign to secure equal voting rights via an epic march from Selma to Montgomery, Alabama 1965."

Känns så konstigt, att samtidigt som människorna på fotot överst satt utanför glasbruket i Fåglavik och fikade i godan ro, fördes kampen för rösträtt i Selma, Alabama. Tänk, det är inte mycket mer än femtio år sedan som afroamerikaner inte ansågs vara fullvärdiga medborgare i (vissa delar av) USA. Och tänk vad Martin Luther King måste vrida sig många varv i sin alldeles för tidiga grav, när han ser den rasistiska pajasen som försöker bli vald till president nu, 2016. Ibland undrar man om vi någonsin kommer komma ifrån ekvationen: Ett steg framåt, två steg tillbaks.

Men. Låt er inte nedslås. Visserligen är Selma en riktig skräckfilm på många sätt. Men det är en hoppfull skräckfilm. En film om mod. Om civilkurage. Om samarbete. En film som berättar för oss att; en bergfast vilja och en envis tro på förändring kan bära frukt. Kan förflytta berg. Det gäller bara att fortsätta tro på rättvisa och alla människors lika värde. Hålla fast vid det självklara, som så ofta känts/känns ifrågasatt.

En dröm kan faktiskt räcka långt, mina vänner.

<3
/helena

ps David Oyelowo är riktigt bra i huvudrollen som den vältalige och modige King. (Och nu har jag lärt mig att uttala hans namn också, enligt IMDB ska man säga Oh först, sedan Yellow, följt av Oh igen). Tim Roth gör en obehagligt bra insats som guvernör. Och Oprah Winfrey, som har mer än ett finger med i filmens tillblivelse, gör en liten, men gedigen supporting role (biroll låter ju så himla futtigt och tråkigt!).