- Frågade du just om vi ska läsa i Kalle Kanin? Frågade mannen. Och jag kunde inte svara eftersom jag höll på att kikna av skratt. Tala om Saltmannen! Tala om att höra helt fel!
- Nej, jag frågade om vi inte ska ta och läsa vidare i Kallocain? Karin Boye, du vet. Du vet, den där boken som vi just håller på med. Dystopin. Framtidsdystopin. Där frihet är lika med att alla vet allt om alla. Den som vi har kommit en bra bit in i nu. Tror vi stannade på sidan 120 senast. Hahahahhaha. (Kunde nästan inte andas för skrattet som bubblade över. Kalle Kanin!??).
- Jaha, vad det det du sa... Sa han.
Ungefär så lät en konversation, en slags konversation, som vi hade nyss. Sedan gick mannen ut och köpte en påse påskharar till mig. Hihi. Utförsäljning av påskharar pågår tydligen fortfarande. Hoppat ut har de inte heller hunnit göra (läs: datumet har inte gått ut).
Allt det gröna utanför växer så det knakar. Och det gäller, som vanligt, att inte glömma bort att stanna upp en stund då och då för att hinna smell the roses. Kanske mer än vanligt ett år som detta. När allt kom igång så sent, och sedan går så fort. I raketfart. Starlight. Pionen som nästan hunnit blomma över, hette visst så. Annars står de flesta i pionparken i knopp nu. Bulliga knoppar. Som bara väntar på att få brista ut i unison lovsång till grönskan.
I helgen börjar biennalen. Här i den lilla, stora skulpturstaden. Staden som måste sjungas. Två gånger i rad dessutom: Borås, Borås. Den sjätte upplagan av Borås Internationella Skulpturbiennal kallas: A Grin Without a Cat, och anspelar på Alice i Underlandet och det surrealistiska.
Den typen av konst som många anser vara konstig. "Det där är väl inte konst!", kan vara en reaktion. "Det där ser värre ut än något jag gjorde i slöjden hösten 1997", kan vara en annan. Men om man vågar se, vågar öppna upp. Öppna sinnena och verkligen uppleva. Om man är beredd att vidga vyerna. Då, kan det här vara den bästa typen av konst. För att den kan få en att se saker man aldrig trodde att man skulle få syn på. Saker som handlar om en själv. Och om samhället. Om din lilla plats i det stora hela. Till exempel. Alla ser ju olika saker. Det är det som är själva grejen. Bra konst ger inga färdiga svar. Bra konst ställer "bara" frågorna. Jobbet att besvara dem får du göra själv. Lite så.
Kanske går vi ut en sväng och tittar på konstig konst (fast det inte är så fasligt bråttom egentligen - biennalen pågår ju hela sommaren, ända in i september). Kanske stannar vi hemma.
Bläddrar bort tankarna bland blommor och blad och stirrande kattdjursögon i The Dream. I en lånad bok (Henri Rousseau Jungles in Paris, Tate 2005) om fantasins, gröna djungelmästare: Henri Rousseau.
"Having fallen into a gentle sleep
Yadwigha, in a dream,
Heard the sounds of a musette
Played by a benevolent magician.
While the moon shone down
Upon the flowers, the green trees,
The wild serpents listened to
The instrument's merry tunes."
Kanske gör vi något helt annat. Ett par kapitel i "Kalle Kanin", ska vi definitivt försöka hinna med.
:)
/helena
ps Här kan ni ladda ner katalogen till Borås Internationella Skulpturbiennal 2018.
Och här kan ni läsa lite mer om tulltjänstemannen Henri Rousseau. Läsa lite till om mannen som började måla först i fyrtioårsåldern. Om den egensinnige målaren som reste i fantasin, och använde fler nyanser av grönt i sin palett än de flesta visste fanns. Han, som först blev utskrattad av kritikerna för sin naiva bildvärld och som sedan välförtjänt fick upprättelse av en hel konstvärld. Han, som 1910 - i slutet av sitt liv - målade, och skrev introt till, The Dream.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar